Pressreaktion Svensk filmografi
Filmatiseringen av teaterstycket "Chez Nous" föll inte många Stockholmskritiker på läppen. Det som teaterrecensenterna funnit angeläget fann man nu i stort sett onödigt:
"Av scenstycket har Jan Halldoff gjort en film. Hänförelse väckter den inte. Den är nämligen onödig. Den lägger ingen tum till pjäsens växt, hellre tvärtom. Den förtydligar ingenting, utvecklar ingenting, underbygger eller fördjupar ingenting. Värdet i den är huvudsakligen av distributionsteknisk natur, i dess egenskap av lättransporterad föreställning för glesbygdspubliken.
En av invändningarna mot filmatiseringen gäller dess låga tempo, dess paradoxala brist på egentlig dramatik. En annan gäller dess ofarlighet. Chez Nous var ur makternas och brottspyramidens synpunkt visserligen ingen riskabel pjäs. Den inskränkte sig till at säga att storbuset håller ihop och att någonting är genomruttet i konungariket Sverige.
Men Halldoffs film säger knappt detta. Det är för all del inte lätt att hitta någonting farligt att säga här i landet. Halldoff, å andra sidan, bemöder sig inte. Han bits mindre än Ehnmark och Enquist och definitivt inte mer än nöden kräver." (Jurgen Schildt i AB).
"OK, det är en bra idé att filma Chez Nous, men jag tror inte man kan göra det utan att ta sig mcyket stora friheter. Det har Halldoff inte gjort. Han har litat på texten och satt bilder till den. Men då gör han inte film, då gör han som de flesta svenska filmregissörer för närvarande: illustrerar ett episkt material och litar på att innehållet är så slagkraftigt att det står på egna ben.
Låt gå för att han velat göra en thriller, men på den punkten saknar svensk film traditioner -- även om Bo Widerberg angav en riktning med Mannen på taket.
Dessutom är pjäsen ingen thriller, alltså borde Halldoff ha valt helt andra utgågnspunkter. Där döljer sig ett berättartekniskt problem som han inte har löst. Vem berättar i filmen? Genom vems ögon ser vi det som händer i Chez Nous?" (Leif Zern i DN)
"Jan Halldoff har kort sagt valt fel speluppläggning, han har börjat med publikfriande klacksparkar och inlägg och när han så småningom upptäcker att han måste byta stil saknar han resurserna för en tung och effektiv fortsättning och det som såg trevligt ut i början blir bara stor förvirring, stilupplösning och slutar med ett skrik i en portgång och en besynnerlig språngskalle mot finkulturen i form av en föreställning av 'Rigoletto'.
Jan Halldoffs problem som filmskapare är hans brist på konsekvens, hans oförmåga att göra hela filmer, filmer som genom en totalsyn lyckas säga något väsentligt. I Chez Nous finns många, infallsvinklar om samhälle, press och den ekonomiska brottsligheten men allt slarvas bort och slutresultatet blir bara ett allmänt hållet jaså." (Hans Schiller i SvD)
Den enda som i Stockholmspressen gick till Halldoffs försvar var Bernt Eklund i Expr som tyckte att "Halldoff har gjort en underhållande, elak och påfallande välgjord film", men han var å andra sidan kritisk mot pjäsenoch filmmanuset: "en serie mer eller mindre absurda sketcher (-) Problemet med filmen är att hans exakta bilder ska täcka ett mindre exakt innehåll. Han ger verklighetskänsla även åt det overkliga. Det blir lite förvirrande."
Betydligt bättre mottagande fick filmen i Göteborg: "Fränare, friare och friskare än pjäsen. Det omdömet gäller om Janne Halldoffs filmatisering av 'Chez Nous'. Författarna har i sitt filmmanus ganska strikt följt scenversionen. Men berättelsen har vunnit mycket på att lämna det slutna rummet. Halldoff har skickligt tillvaratagit möjligheterna i denna frihet. Med hjälp av kameran har han upptäckt nya dimensioner i stoffet. Halldoff pekar på viktiga detaljer som vi inte såg i pjäsen. Han fångar stämningar bitvis -- och plötsligt sammanfogas bitarna till en helhet. Han ger oss avslöjande drag i en människas karaktär, drag som belyser påverkan i ett händelseförlopp." (Tore Nyström i GP)
"Chez Nous är en berättelse om hur den ekonomiska brottsligheten blir allt mäktigare och hur den snart styr eller på annat sätt är invecklad i varje del av samhällskroppen. Men det är också en berättelse om massmedia i* sverige och speciellt om den gren av massmedia som heter kvällspress. Såsom själv varande kvällstidningsjournalist kan jag -- tyvärr -- bara erkänna att stora delar av den bild Chez Nous ger är rätt. Så här går det ofta till. (-) Halldoff ger inga svar, men han tecknar en rad situationer och en rad människor, som alla skulle kunna vara hämtade ur vilken kvällstidningsredaktion som helst. Och så överlåter han till oss i publiken att tänka och försöka hitta ett svar." (Gunnar Rehlin i GT)
"Halldoff har förstått att göra sin filmatisering snabb och spännande och snarare journalistiskt direkt än teatraliskt gestaltande. (-) Allra bäst har han lcykats fånga tidningsatmosfären, tycker jag. Halldoff har alltid haft sin styrka i att hitta och återge gruppspråk och gruppbeteenden och scenerna från Kvällspressens redaktion och chefsrum har det avlyssnades och avsynades gedigna detaljsäkerhet (-) och bra är det att han gett Ewa Fröling frihet och plats not för ett av de bättre tjejporträtten i modern svensk film." (Sven E Olssoni Arbetet)
Även Malmö-pressen var enig om Ewa Frölings insats, men i övrigt mycket delad. Bertil Behring i KvP tyckte illa om pjäsen men bra om filmen som bl a gav "en både roande och realistisk bild av jargonen på en tidnignsredaktion." Han var också full av beröm inför skådespelarna, och inte minst då Ewa Fröling: "Vilken glöd i den flickan! Det är hennes förtjänst att Chez Nous ger en illusion av liv, inte bara blir ett skruvat läggspel där bitarna av samhällsbilden inte passar in i varann. Maria växer ut över konturerna av en skärpt och engagerad reporter till en representatn för den unga medvetna kvinnan som genomskådat manssamhällets fördomar och hyckleri."
Jan Aghed fann också att "Det strängt taget enda som finns att anföra till filmens försvar är att den innehåller en jämförelsevis väl utvecklad och seriös skildring av en ung kvinna, journalisten Maria, i hennes yrkesroll. Plus att hon spelas av Ewa Fröling, en nykomling med uttrycksfull närvaro och intressant utstrålning."
I övrigt av Agheds recension framför allt ett påhopp på Halldoff: "Hur kunde de båda författarna, som dessutom lär vara socialister, vilket borde innebära en genomtänkt och förplitigande attityd till kapitalismens underhållningsmedia, överlåta detta stoff till en regissör som Halldoff? Var de okunniga om hans väldokumenterade förmåga att avväpna en radikal eller progressiv samhällskritik genom ytliga, publikt insmickrande filmer utan annan bärande princip än att utnyttja en säljande roman eller opinionsyttring?"
Stämningarna mot filmen och Halldoff bröts också mycket starkt mot varandra ute i landet. Hugo Worzelius i UNT talade om en "färgstark och meningsfull nutidsskildring (-) Filmen är en seger inte minst för Ewa Fröling och i lika mån för den onekligen skicklige Janne Halldoff" på vilket sign PQ i Arbetarbladet i Gävle replikerade: "Halldoff, denne vår inhemske och opersonlige filmkameleont, som i sin stil är lika uddlös som en knäckebrödsannons, är den värdige arvtagaren i en lång svensk filmtradition. En linje som inneburit ett lika innehållslöst som oengagerat hantverk. (-) Därför är det fel att påstå att filmen är en seger. Den är en bankruttförklaring av hela den svenska filmsituationen."
Per Odebrant i Chapling (5/78) var -- med eko från Aghed -- inne på samma anti-Halldoff-linje i det att han inledningsvis beskärmar sig över "den svenska regissör vars näsa alltid pekat med vinden närhelst en roman eller opinionsyttring blivit tillräckligt ofarlig eller välkänd för att förflyttas till filmduken", en regissör med "dokumenterad oförmåga till konsekvens och helhetssyn", som "dribblar bort analys och sammanhang med sin bildstil", medan Carl-Eric Nordberg i Vi (36/78) mer nyanserat sammanfattade kritiken i följande slutord: "I övrigt ger oss Halldoff och manusparet PO Enquist-Anders Ehnmark en beskt underhållande lektion i skendemokrati och hycklarmoral. Fast ibland skrattar vi nog så gott åt deras revysketscher och kariaktyrporträtt att luften får ur vår indignation."
Kommentar Svensk filmografi
Författaren och journalisten Per-Olov Enquist (f 1934) debuterade 1975 även som dramatiker med den mycket framgångsrika pjäsen "Tribadernas natt". Våren 1976 råkade han läsa ett kapitel ur journalisten Anders Ehnmarks (f 1931) romandebut "Karamellkoket" -- en roman om kvällspressen -- och kontaktade då Ehnmark och frågade om de inte tillsammans skulle kunna skriva en pjäs. En satirisk pjäs om samhällskorrumptionen, den ekonomiska brottsligheten och kvällspressens roll.
Ehnmark tände på idén och redan den 11 dec fick pjäsen "Chez Nous" sin uppmärksammade urpremiär på Dramaten. Producenten Bengt Forslund på Filminstituet såg pjäsen, såg än mer en film i pjäsen och eftersom han och Enquist tidigare varit i kontakt med varandra (1970/10) bestämde man sig för att diskutera en eventuell film. Enquist och Ehnmark var mycket intresserade, men det handlade som alltid om tid och pengar och man var också osäker om vem som kunde regissera. Den 20/4 undertecknades dock ett optionsavtal och fram mot sommaren hade herrarna tid att skriva. Som regissör stannade man inför Jan Halldoff, som också blev involverad i scenarioarbetet. Göran Lindgren på Sandrews förklarade sig också intresserad av projektet och lovade att gå in med 50 % om projektet blev av.
Under sommaren växte manuset fram på så sätt att PO Enquist satt och skrev på Ljugarn på Gotland, Anders Ehnmark i Mariefred och så skickade de sina manussidor till varandra och till Forslund och Halldoff i Stockholm. I slutet av augusti låg ett första manuskript färdigt, tillräckligt klart för att produktionsbeslut borde kunna fattas om filmen fick produktionsgaranti. Det fick den (30/9), men redan innan dess hade Ehnmark, Forslund och Halldoff varit på platssökning. Enquist var under denna tid i New York för premiären på "Tribadernas natt".
En viss "störning", som kanske sen också blev till nackdel för filmen, var emellertid de många landsortspremiärerna på pjäsen "Chez Nous". Först efter Stockholm blev Helsingborg som hade premiär i maj, i september följde Göteborg, turnérande Pionjärteatern och -- Det Konglige i Köpenhamn. Den 28 okt var det Malmös tur. Detta tog tid från manusarbetet och hjälpte heller inte den kritik som de flesta här förde fram; det verbala ordflödet fick för stor plats. Något kunde dock detta rättas till i den slutliga versionen som låg klar i månadsskiftet okt/nov.
Produktionsplaneringen i övrigt -- liksom den senare inspelnignen -- gick helt efter ritningarna, med undantag för att Lena Nyman, som hrr Ehnmark/Enquist ville ha i huvudrollen, hoppade av. Valet föll då på filmdebuterande Ewa Fröling, och det skulle ingen ångra.
En första inspelningsdag ägde rum den 28/12, men den huvudsakliga inspelningen låg mellan den 2/1 -- 1/3 1978, totalt 40 inspelningsdagar till beräknad budget, 2.3 mkr plus administration.
Inspelningen gjordes på 16mm och f f g använde man ganska genomgående en s k Steadicam, d v s en bärbar kamera som ger möjlighet till extrem rörlighet utan att bilden skakar.
Efter det att filmen färdigställts förklarade Ehnmark och Enquist enhälligt att denna filmversion var långt bättre än någon av teateruppsättningarna -- men det tyckte nu inte kritiken, som -- inte minst i sina rubriker -- var nästan aggresivt negativ. Filmen blev också en rejäl flop på biograferna och sågs endast av drygt 50.000 människor. Internationellt såldes den endast till Finland, Norge, Grekland och Canada.
Det ursprungliga pjäsmanuskriptet publicerades redan 1976. Filmmanuskriptet publicerades 1987 i författarnas samlingsvolym med samhällssatiriska stycken "Protagoras sats". Författarna hävdar där åter att denna version är den överlägset bästa och att "det tyvärr inte är många som sett rullen". Kritikerna var väl "trötta", men mottagandet likafullt "gåtfullt".
