Edvard Persson

Media (256 st)

Skådespelare (filmroller 1924-1956), regissör m.m. Född Carl Edvard Persson i Malmö, död i Helsingborg (Rekekroken utanför Jonstorp). Gift med skådespelerskan, pianisten Ellen Rosengren 1916-1933, med skådespelerskan Mim Ekelund från 1933.

Han var utbildad murare men redan i sin ungdom lockades han kring 1905 till ett första men kortvarigt engagemang vid Ossian Brofeldts sällskap med uppgiven debut i Parispojken. 1907 började hans artistkarriär på riktigt vid Axel Lindblads Opera Comique-sällskap och fortsatte efter ett par år 1909 vid Anton Gambetta Salmsons operettsällskap. 1911-1919 var han i Finland, huvudsakligen vid Apolloteatern i Helsingfors. Tillbaka i Sverige kom han först 1919-1925 till Folkets hus teatern i Malmö och därefter 1925-1932 vid Hippodromteatern i Malmö. Genombrottet som revyartist kom 1919 i Hertigen av Fosie. Vid mitten av 1920-talet började han även med filmproduktion med sig själv i huvudrollerna med debut i Studenterna på Tröstehult (1924) och fungerade i regel även som regissör. Tillsammans med Adolf Jahr skapade han den komiska duon Kvick och Blixten.

Det nationella kändisskapet kom i och med talfilmens genombrott då han med rollen i Söderkåkar (1932) fick en omedelbar berömmelse. Därefter kom han att förbli engagerad vid Europa Film och under flera årtionden framöver bli dess ledande publikmagnet. Den stora höjdpunkten i hans filmkarriär infaller från mitten av 1930-talet med rollen i Söder om landvägen (1936) till mitten av 1940-talet innefattande publika höjdpunkter som Kalle på Spången (1939) och Livet på landet (1943), ett par av de ekonomiskt mest framgångsrika filmerna någonsin i svenska filmhistoria. Därefter avtog publikattraktiviteten och från slutet av 1940-talet fick han utstå stor konkurrens hos Europa Film från deras nya publikfavorit Janne Vängman med den gamle kumpanen Jahr.

De sista åren blev ganska beklagansvärda då bolaget gjorde sitt bästa att krama det sista ur den fordom stora populariteten. En alltmer sviktande fysisk hälsa satte också märkbara spår i filmerna och han var nu bara en blek skugga av den han var under sin storhetstid, vilket främst märks i hans allra sista film Där möllorna gå ... (1956).

Förutom filmandet var han en mycket mångsidig och flitigt engagerad sång- och revyartist under sin långa karriär med ungefär 200 grammofoninspelningar. Många försök har gjorts att förklara hans stora popularitet. Mycket ligger i Edvard Perssons vara som nationell ikon i en tid som utmärktes av stark förändring av det svenska samhället från agrar ekonomi till ett modernt industrisamhälle. I denna turbulenta tid stod han för en trygghet med rötter i det förflutna som i själva verket var en del av den nationella mytologi och ideologi som byggde det svenska folkhemmet och tjänade som en form av stötdämpare i en tid som annars riskerade alltför starka kulturella konvulsioner. Edvard Perssom blev om man så vill den populärkulturella motsvarigheten till Per Albin Hansson som på samma sätt stod för en bild av trygghet mitt i förändringens tid.

P O Qvist (2004)