Erik Nordgren

Media (1 st)

Svensk kompositör (filmer 1945-1973), arrangör och orkesterledare. Född Herman Erik Nordgren i Sireköpinge, Malmöhus län. Död i Västerhaninge, Haninge kommun.

-

Erik Nordgren inledde sin musikerbana genom att studera violin och komposition vid Kungliga Musikaliska Akademien där han tog sin examen 1941. Han var musikchef på Svensk Filmindustri 1953-1967 och blev efter det orkesterchef på Sveriges Radio. Vid sidan av sin filmmusik är han känd för ett flertal kompositioner av konstmusik, bland dem en kammarsymfoni (1944), konserter för klarinett (1950) och för fagott (1960) samt tre stråkkvartetter och annan kammarmusik. Vid sidan av allt detta komponerade han också en stor mängd elektronisk musik.

Trots den digra produktionen är det ur ett filmperspektiv framförallt åren som musikchef på SF som är intressant, och då speciellt det nära samarbete han där hade med Ingmar Bergman. Nordgren komponerade musiken till 13 av Bergmans filmer från Törst (1949) till För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964). Nordgren kom därmed att sätta sin musikaliska prägel på Bergmans filmer under hela 1950-talet och några år framåt. Deras samarbete har jämförts med det mellan Alfred Hitchcock och Bernard Herrmann, och precis som i det fallet tog samarbetet så småningom slut; när Bergman i sina filmer under 1960-talet alltmer började använda redan komponerad musik av främst Bach, Mozart och Chopin.

Utöver arbetet med Bergmanfilmerna tonsatte Nordgren även många andra filmer och totalt ansvarar han för musiken till 63 svenska filmer producerade under tre decennier - från Brott och straff (Hampe Faustman, 1945) till Utvandrarna (Jan Troell, 1971). Därmed kom han att jobba med ett flertal av de ledande svenska regissörerna under 1950- och 1960-talen. Förutom de redan nämnda kan Gustaf Molander (Glasberget, 1953), Lars-Erik Kjellgren (I dimma dold, 1953), Hasse Ekman (Gabrielle, 1954), Alf Sjöberg (Sista paret ut, 1956) och Alf Kjellin (Lustgården, 1961) lyftas fram.

Hans filmmusik har kritiserats för att vara schablonmässig men då har man missat att han hade en avgörande betydelse för att svensk filmmusik rörde sig bort från det under 1930- och 1940-talen nästan allenarådande fokuset på enkla schlagers och signaturmelodier, och mot ett modernare tonspråk. Det finns i själva verket få kompositörer i Sverige som har haft ett större inflytande på den svenska filmmusikens utveckling än Nordgren.

Christopher Natzén (2011)