Fem for till Hollywood

När Alicia Vikander tog emot sin Oscar för bästa kvinnliga biroll i The Danish Girl var hon den senaste av en rad svenska skådespelare som gjort sig ett namn i Hollywood.

Greta Garbo och Ingrid Bergman känner alla till, men det fanns andra svenskar i drömfabriken samtida med dessa två eller till och med före dem. Här är fem mer eller mindre bortglömda amerikafarare.

Vår första stora export var Anna Quirentia Nilsson från Ystad. Med karriärstegen sockerbetssorterare i Tomelilla, handelsbodanställd i Halmstad, barnflicka och tecknarmodell i New York hamnade Anna Q. Nilsson till slut i Hollywood där hon efter sin filmdebut 1911 blev en av sin tids största och var med i runt 200 filmer. Idag är det nästan omöjligt att förstå hur stor hon var men 1928 slog hon rekord när hon under en månad fick över 28000 beundrarbrev. En allvarlig ridolycka och övergången till ljudfilm påverkade dock hennes karriär till det sämre och med åren blev hennes roller allt mindre, men i Billy Wilders Sunset Boulevard från 1953 dyker hon upp som sig själv i en berömd scen och spelar bridge med Buster Keaton, H.B. Warner och Gloria Swanson.

Einar Hanson var samtida med den mer berömda Lars Hanson men de var inte släkt. Båda skulle hamna i Hollywood men medan Lars hade några huvudroller och kunde återvända hem och ha fortsatta framgångar i Sverige så slutade Einars karriär tragiskt i Kalifornien, efter en lovande start. Men det började förstås i Sverige där han fick sitt genombrott i och med Gunnar Hedes saga (Mauritz Stiller, 1923) som följdes av fyra huvudroller till, samma år och året därpå. Sedan följde roller i Danmark och Tyskland innan han 1925 kom till USA. Åtta långfilmer hann det bli i Hollywood och han spelade mot storheter som Anna Q. Nilsson, Clara Bow, Gary Cooper och Pola Negri. Blott 27 år gammal omkom han dock i en bilolycka i Santa Monica 1927, året då ljudfilmen föddes.

Värner Ölund, mer känd som Warner Oland, föddes i Bjurholm i Ångermanland. När han var nybliven tonåring emigrerade familjen till USA där han studerade teater och kom så småningom till filmen. Han klarade övergången till ljudfilm utan större problem och fick genom hela sin filmkarriär oftast gestalta orientaler; mest känd är han för skurken Fu Manchu och detektiven Charlie Chan. Vid sidan av sitt filmarbete översatte han dramatik av Strindberg och Ibsen till engelska tillsammans med sin fru. Två milstolpar avverkades under karriären: han hade en av de större rollerna i den första ljudfilmen Jazzsångaren (Alan Crosland, 1927) – där han säger ett enda ord, ”Stop!” – och han spelade titelrollen i den första varulvsfilmen gjord av en större hollywoodstudio, Dr Yogami från London (1935). Karriären avbröts dock abrupt när han mitt under inspelningen av vad som skulle blivit hans sjuttonde Charlie Chan-film ursäktade sig och försvann från studion, för att aldrig komma tillbaka. Han dog inte långt därefter fattig och sjuk i Sverige.

Även Nils Asther spelade kines i Hollywood men till skillnad från Oland var han tvungen att förlita sig på sminkning för att åstadkomma den asiatiska looken. Det Danmarksfödda fosterbarnet från Malmö hamnade efter filmroller i Sverige och Tyskland 1926 i Kalifornien och spelade där mot sin vän Greta Garbo samt mot andra storheter som Pola Negri och Joan Crawford. Hans bildskönhet, och gissningsvis hans svenska ursprung, gjorde att han kallades ”den manliga Garbo”. Han klarade övergången till ljudfilm men hans brytning var ett problem. Den mest kända talrollen blev titelrollen i Frank Capras The Bitter Tea of General Yen (1933), som kallades Kinesflickans hämnd i Sverige. Efter vad som ansågs vara ett kontraktsbrott blev han dock svartlistad och var tvungen att arbeta i Storbritannien under några år, och därefter det var det svårt att göra comeback i Hollywood. 1958 gav Asther upp Amerikadrömmen och flyttade hem till Sverige där han arbetade på en mindre teater och fick fyra filmroller innan han gav upp skådespelaryrket för att ägna sig åt måleri på heltid.

En av de sju svenskar som har en egen stjärna på Hollywood Walk of Fame är Signe Hasso (de övriga är Anna Q. Nilsson, Nils Asther, Mauritz Stiller, Greta Garbo, Ingrid Bergman och Ann-Margret). Hasso debuterade redan som tolvåring på Dramaten 1932 och blev antagen vid teaterns elevskola som sextonåring. Efter filmroller i Sverige kom ett erbjudande från RKO och p.g.a. kriget i Europa reste hon österut 1940 för att ta sig västerut – via Sibirien och Japan! I USA blev det dock minst lika mycket teater som film. Hennes största filmroll var i Henry Hathaways spionthriller Huset på 92:dra gatan (1945). Fem år senare skulle hon i Sverige medverka i Ingmar Bergmans inte lika lyckade försök i samma genre; filmen han helst ville glömma och som heter Sånt händer inte här. Hon fortsatte spela teater, filma och göra tv-roller i USA med en och annan filmroll i Sverige. Hon skrev även romaner och sångtexter till Alice Babs.

(publicerad i november 2017)