Jenny Hasselquist

Media (14 st)

Svensk dansare och skådespelare (filmroller 1916-1930). Född Jenny Matilda Elisabet Hasselquist i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Gift med konstnären Wilhelm Kåge 1918-1922, med trädgårdsarkitekt Gösta Reuterswärd 1923-1927. Död på Höstsol i Täby.

-

Det finns konstnärer med skilda yrken, skilda karriärer. Jenny Hasselquist är en av dem och fler torde minnas henne som balettdansös än som skådespelare, en karriär begränsad till decenniet 1920-1930. Den tog, som för många andra, slut när ljudfilmen tog över. Rösten var inte hennes medium.

Filmdebuten kom dock redan 1916 i Mauritz Stillers Balettprimadonnan, där Hasselquist fick titelrollen eftersom den krävde en professionell dansös. Jenny var vid denna tid ballerina på Kungliga Teatern (Operan) där hon utbildats och snabbt avancerat till premiärdansös sedan den berömde ryske koreografen Michel Fokine uppmärksammat hennes talang och gett henne en rad solopartier.

För filmen, tyvärr ej bevarad i sin helhet *, fick hon genomgående mycket beröm: "betydande talang /.../ graciös och omedveten och med uttrycksfulla rörelser" skrev exempelvis Svenska Dagbladet, men just då var balettkarriären den viktigaste. 1919 tog hon avsked från Operan, blev stjärna i Les ballets suédois i Paris, 1919-1921, och dansade på 1920-talet på alla de stora operahusen i Europa.

Samtidigt lockades hon ånyo av filmen. Ernst Lubitsch gav henne 1920 en huvudroll i filmatiseringen av Max Reinhardts pantomimiska skådespel Sumurun och Stiller lockade henne att spela rysk furstinna i De landsflyktige året därpå. Det lär ha passat henne utmärkt (ej heller denna film finns bevarad) och sedan var det Victor Sjöströms tur att ta sin an den internationella stjärnan. I det visuellt magnifika renässansdramat Vem dömer– (1922) fick hon den roll som blivit hennes mest karismatiska och internationellt mest uppmärksammande.

Nu kom också filmanbuden slag i slag, omväxlande tyska och svenska, sammanlagt 16 stycken på sju år. Dock inga konstnärliga höjdpunkter för Jenny Hasselquists del. I Gösta Berlings saga (Mauritz Stiller, 1924) samt Gustaf Molanders Ingmarsarvet (1925) och Till Österlandet (1926) var det inte längre några huvudroller, och de tidiga ljudfilmerna Säg det i toner (Julius Jaenzon, Edvin Adophson, 1929) och Den farliga leken (Gustaf Bergman, 1930) innebar ett tack och farväl. Nu var det riktiga skådespelare man sökte.

Jenny Hasselquist återvände till dansen, öppnade en egen balettskola 1932 och undervisade på Kungliga Teatern ännu in på 1950-talet. Som en kuriositet kan nämnas att hon i dansanta bilder också finns bevarad i silverdekorerna på den berömda keramiska Gustavsbergsserien Argenta från 1930. Den är signerad Wilhelm Kåge, hennes make under hennes storhetstid.

Bengt Forslund (2015)

* När ett kortare fragment av Balettprimadonnan återfanns i mitten av 1990-talet i Zaragoza i Spanien rekonstruerades filmen med hjälp av stillbilder och nyskrivna texter. 2015 återfanns ytterligare material till filmen i arkivet i Madrid, bland annat scener där Hasselquist uppträder som prima ballerina. Mer än hälften av filmen finns nu bevarad, och 2016 gjorde Filminstitutet en digital restaurering av filmen, med återskapade färger, mellantexter och copyrightrutor.