Systrar – i nöd och lust

Kommer vi att få se mer systerskap i svensk film och drama? I mellandagarna hade Kristina Humles Systrar 1968 premiär i SVT. Mika Gustafsons Sisters handlar om en trio övergivna systrar i en svensk småstad och Lovisa Sirén berättar i Sagres om två mycket olika systrar. Vi har snackat systrar och systerskap med regissörerna.

Syskonrelationen påverkar oss hela livet – och kan vara den längsta relation vi har. Och redan från start påverkar den utvecklingen av vår självkänsla och identitet, sociala förmåga och förmåga till konfliktlösning och intimitet. Mot dessa ständiga rivaler – systrar och bröder – prövar vi identiteter och utvecklar självständighet. Men så finns förstås en annan, mer aktivistisk eller politisk tolkning av systerskapet – att solidariskt sluta upp bakom sina medsystrar i frågor som berör just kvinnor. Kort sagt – ett outtömligt ämne för drama i både intim och samhällelig inramning.

Första systerskapet ut är Kristina Humles relationsdrama i tre delar, som hade premiär i SVT på juldagen 2018. I Systrar 1968 förenas huvudkaraktärerna inte av syskonskap, men av en gemensam vilja att göra världen lite större – och att bli tagna på allvar, istället för på brösten. Manuset är skrivet av Marina Bigert och Maria Thulin och följer den politiskt medvetna vänstertjejen Karin (Mikaela Knapp), som just gått ut Journalisthögskolan och fått ett sommarvik på lokaltidning i Ystad. Karins konstnärskompis Lottie (Maja Rung) och rikemansdottern Ingela (Anna Åström) utgör tillsammans med Karin den udda, systerliga trio som rör runt i de skånskt borgerliga miljöerna, där varken Vietnamkrig eller objektifierade kvinnokroppar gjort några avtryck.

– Faktum är att ”Tre systrar” hade kunnat vara en alternativ titel – om den inte redan var tagen, säger Kristina Humle. Vi har försökt fånga tiden innan kvinnorna blev medvetna om det rådande klimatet, vidden av motståndet och svårigheterna att göra sig gällande på lika villkor. Men vi skriver ingen på näsan, det är underhållning mot en fond av politiskt uppvaknande och gryende kvinnokamp.

Mika Gustafson, vars Silvana – väck mig när ni vaknat Guldbaggelönades som bästa dokumentär 2017, har förlagt handlingen i sin film med arbetstiteln Sisters till Linköping, där hon själv växte upp. Här handlar det om verkligt syskonskap i en berättelse som hon ser som småstadstjejernas revansch.

– Det handlar om lojalitet systrarna emellan och på ett större plan lyfter filmen tanken om förutsättningar, och hur vårt förflutna påverkar våra möjligheter att föreställa oss vår framtid.

Långfilmen blir Mika Gustafsons spelfilmsdebut. Hon saknar vissa röster, bilder och kroppar i svensk film, perspektiv som hon vill tillföra.

– Framförallt den kvinnliga blicken – både perspektiv och berättelser som inte berättas.

I hennes och Alexander Öhrstrands manus får flickorna bete sig lika fritt som pojkar tidigare i film har tillåtits göra och porträtteras som komplexa människor, med bra och dåliga sidor. Systrarna i filmen är 8, 12 och 15 år gamla och bor ensamma då deras föräldrar försvinner sporadiskt i längre perioder.

Under förberedelserna till inspelningen har de gjort research och intervjuer med tjejer i liknande situationer som karaktärerna samt fått tillgång till journaler och dagböcker. Historien är fiktiv även om en del i berättelsen bygger på Mikas egna upplevelser av att växa upp i förort till en mindre stad.

– Som för många debutanter är det idéer och erfarenheter minnen som jag gått och burit på under många år.

Med Sagres bygger Lovisa Sirén vidare på sin novellfilm Baby från 2016, som Guldbaggenominerades för bästa kortfilm. I Baby möts i ett efterspel till en blöt natt på stan Bahar Pars och Patrik Buraas och utvecklar otippat en sorts vänskap. En mindre roll i filmen spelades av Zhala Rifat – och det var utifrån den konstellationen som Lovisa Sirén fick idén till långfilmen, där huvudrollerna spelas just av Bahar Pars och Zhilat Rifat.

– De hade verkligen något som kändes som en systerkänsla, säger hon. Systerskap för mig är när vi som kvinnor delar erfarenheter som vi kan mötas i. När vi delar en förståelse där vi, medvetet eller ej, stärker varandra.

Gabriela Pichler har varit mentor i Mika Gustafsons filmprojekt och är hennes ”stora förebild”. Mika framhåller också Amatörer som en inspirerande systerskildring – även om huvudrollerna i Pichlers film inte är biologiska systrar.

De riktiga systrarna i Sagres har helt olika personligheter. De kämpar för att inte vara som varandra, men har mer gemensamt än vad de tror – eller vill erkänna.

– Hela livet tvingas man ta hand om varandra, om man är systrar. Man kan hata och slåss och vara hur elak som helst. Men sen när ens mamma blir dödssjuk står man där ihop och plötsligt är din syster din allra närmaste. Och så är det ju det smärtsamma i att en syster speglar en själv så mycket. Hon är så mycket du.

Även Lovisa drivs av viljan att skildra kvinnor som bryter mot normer och regelverk för hur kvinnor förväntas eller ”ska” vara. I detta fall två systrar och deras mamma – ”ett ton kvinnokraft med rå humor”.

Kvinnlig manusförfattare ger oftast kvinnlig huvudroll – enligt Filminstitutets nya rapport ”Han, hon och pengarna”. Är kvinnlig huvudroll eller kvinnliga huvudroller er ett självklart val?

– Ja, svarar Lovisa. Jag vill se filmer med kvinnliga huvudroller för att jag alltför många gånger genom livet har kommit på mig själv med att kanske tjugo minuter in i en film upptäcka att det inte är en enda kvinnlig karaktär med – eller så dyker det upp en kvinnlig karaktär just då, men som är med alldeles för lite. Jag orkar inte se sånt mer!

Kristina Humle parafraserar Bechdeltestets slogan när hon konstaterar att:

– Det har varit så skönt att göra och regissera scener med kvinnor som verkligen pratar om annat än män! Jag tror det finns ett ackumulerat behov av att förskjuta perspektivet åt kvinnornas håll – det finns ju fortfarande så mycket som känns som att det inte sagts, inte visats, inte berättats.

Mika Gustafson tycker inte att en regisserande kvinna alltid behöver berätta ur en kvinnlig rollfigurs perspektiv.

– Problemet är väl att män alltid berättar ur manligt perspektiv.

***

Systrar 1968 – miniserie i tre delar med premiär på SVT i december 2018

Både Sisters och Sagres är projekt inom Film Capital Stockholms och Filmbasens projekt SHTLM Debut, liksom Anna Zackrissons projekt Systerland – alla med beräknad premiär 2020-2021.

(publicerad i december 2018)