Svenska stadssymfonier

Redan för hundra år sedan kom de första filmerna av den typ som kom att kallas stadssymfonier – i USA, Tyskland, Sovjet och på andra håll i världen. I denna artikel berättar Johannes Hagman om genren i Sverige.

Som ett av de starkaste uttrycken för den sena stumfilmens experimentella strömningar, kom stadssymfonin att bli en populär genre under 1920-talet. I skärningspunkten mellan dokumentär, fiktion och experimentfilm uttryckte stadssymfonin en fascination för storstaden med dess rikedom av intryck och händelser. I inledningskapitlet till antologin ”The City Symphony Phenomenon” beskriver redaktörerna Steven Jacobs, Anthony Kinik och Eva Hielscher en filmtradition som tar fasta på den moderna tidens urbana kultur med fenomen som elektrifiering, trafikstockningar, konsumtionskultur, nöjesliv, ny teknologi, industrialisering och massamhällets anonymitet.

Till skillnad från journalfilmen handlar stadssymfonin inte i första hand om att förmedla information, och den är heller inte primärt intresserad av det lokala och platsspecifika. Istället behandlar den storstaden som fenomen, som en särskild puls och rytm, en plats i ständig flux och förändring. Efter viktiga föregångare som Paul Strands och Charles Sheelers Manhatta (1921), Walther Ruttmanns Berlin. Die Sinfonie der Grosstadt (1927) och Dziga Vertovs Mannen med filmkameran (1929), fortsatte stadssymfonin att i olika skepnader vara en inflytelserik genre under flera decennier. En delvis annorlunda riktning stakades ut i Alberto Cavalcantis Rien que les heures (1926), och den av Edgar G. Ulmer, Billy Wilder, Fred Zinnemann och bröderna Curt och Robert Siodmak kollektivistiskt producerade Menschen am Sonntag (1930). Dessa båda filmer väver samman stadssymfonins experimentlusta och abstraktioner med tydligare inslag av handling och skådespeleri.

I svenskt avseende återfinns det första tydliga exemplet på en film med stadssymfoniska ambitioner i början av ljuderan; med kortfilmen Gamla stan från 1931. Bakom filmen stod personer ur och kring den författargrupp som givit ut antologin ”Fem unga”. Artur Lundkvist, Erik Asklund, Stig Almqvist och Eyvind Johnson står gemensamt som upphovsmän till filmen. Efter en inledande lyrikuppläsning, där Gamla stan i Stockholm jämförs med en äldre kvinna, presenteras ett stadsporträtt som följer den för genren bekanta strukturen av att utspela sig under en dag. Jämfört med förebilderna inom det europeiska avantgardet är Gamla stan en beskedlig stadssymfoni, men här finns typiska bilder av den anonyma storstadstillvaron – där en lågt placerad kamera fångar fotgängares fötter, bilars kofångare och spårvagnar i rörelse. Filmen för också tankarna till flanörlitteraturen med sin blandning av spridda urbana observationer, och en vagt tecknad ramhandling kring en man och en kvinna.

Den mest kända svenska stadssymfonin är utan tvekan Arne Sucksdorffs Oscarsbelönade kortfilm Människor i stad från 1947. Återigen skildras en sommardag i Stockholm från gryning till skymning. Sucksdorff blandar dokumentära observationer med mer uppenbart iscensatta sekvenser, och presenterar typiska storstadsfenomen som hetsig trafik och folkmassor i rörelse. Men här finns också lyriska, stillsamma stunder, som visar hur ett plötsligt skyfall möjliggör ett möte mellan två främlingar, eller hur några lekande barn förirrar sig in i Storkyrkan – där de förundras över statyn av S:t Göran och draken, samt tappar ut spelkulor över det stensatta golvet. Liksom i flera stadssymfoniska verk växlar Sucksdorff mellan att ge platsspecifika skildringar – som i scenen från Storkyrkan – med att ta fasta på stadens mer generiska, globalt igenkännbara kvaliteter.

Med tanke på stadssymfonins fokus på fart, förändring och modernitet, är det inte så konstigt att de flesta svenska exempel rör Stockholm; den enda stad i landet som med visst fog kan göra anspråk på att vara en världsmetropol. En kort experimentfilm som tar fasta på huvudstadens hets och stress är den lämpligt betitlade treminutersfilmen Storstadens puls (1963) av Ralph Lundsten och Rolf E. Nilson. Efter några inledande bilder av mer eller mindre öde stadsmiljöer, exploderar filmen i fart och energi. Med hjälp av bland annat time-lapse-fotografi och rapp klippning skildras hur människomassor och biltrafik strömmar fram och tillbaka, fontäner sprutar, munnar trycker i sig glass, och kommersen flödar på Hötorget. I en särskilt intensiv sekvens har kameran placerats på motorhuven till en bil, och skildrar i frenetiskt tempo en tur längs Kungsgatan.

Den satir med dystopiska övertoner som anas i Storstadens puls – där anonyma människor förflyttar sig genom stadslandskapet likt mekaniska Duracellkaniner – får fullt utlopp i Hans Nordenströms och Pontus Hulténs En dag i staden från 1956. Med en blandning av absurdism och ironi levererar konstnärsduon en bitande satir över såväl journalfilm som stadssymfonier. I inledningens föregivet idylliska bilder syns bland annat en man som just ska till att hoppa från Katarinahissen (en plats som återkommer i flera Stockholmscentrerade stadssymfonier), medan speakerrösten hyllar politikernas modiga kamp mot framåtskridandet. Med inslag av slapstick, animation och dadaism skildras en huvudstad där den pittoreska sommaridyllens militärparader, shoppare, myndighetspersoner och semesterfirare täcks av ett löjets skimmer.

Ett exempel på en stadssymfonisk Stockholmsskildring inom ramen av ett knapphändigt narrativ återfinns i Peter Weiss experimentella långfilm Hägringen från 1959.Här spelar Staffan Lamm en ung man som i inledningen sjungandes vandrar in i staden, över Lidingöbron och förbi gasklockorna i Hjorthagen. Lika central som de absurdistiska sekvenser som skildrar den unge mannens jakt på arbete och sammanhang, är bilderna av en stad i förändring. Starka bildmontage skildrar här alltifrån arkitekturen i Gamla stan till rivningen av gamla Klara, och byggandet av den nya stadskärnan. Weiss uppvisar ett för stadssymfonin typiskt intresse för stadens infrastruktur i form av kollektivtrafik, sophantering, elmaster och omfattande byggprojekt.

Men även från andra platser än Stockholm finns stadsskildringar som på olika sätt knyter an till stadssymfonin. Här finns en logisk tendens att i mindre hög utsträckning skildra utpräglade storstadsfenomen, och istället fånga den lugnare livspuls som oftare förknippas med den medelstora staden. Gemensamt är dock att platsen i sig fungerar som filmernas nav och huvudsakliga fokus. Ett exempel från landets andra stad är Rolf Wertheimers Masthugget – ett stycke Göteborg som försvinner, från 1964. Liksom i Hägringen skildras här en stad i förändring, och även om filmen inkännande skildrar en rad invånare i semidokumentära iscensättningar, kan Masthugget i sig sägas vara den egentliga huvudpersonen.

Från Skåne finns en rad exempel. Inspirerad av Sucksdorff skildrar Jan Troell i en av sina första kortfilmer – Stad från 1960 – en pojke, en hemlös man och en sköldpadda, vars vägar korsas i Malmö under en sommardag. Senare och på annat håll syns i Madubuko Diakités En dag på Mårtenstorget i Lund (1981) ett stadsporträtt centrerat kring Lunds gamla handelstorg. Genom intervjuer och observationer skildras hur villkoren för handel förändrats över decennierna på ett torg som länge fungerat som mänsklig mötesplats. En liknande lokal ingångsvinkel återfinns i Amin Zouitens Nadir (2022), där en mjukt rörlig kamera skildrar verksamheter och folkliv på Grängesbergsgatan i Malmö.

En konstant kamerarörelse ledsagar också Claes Söderquists båda Malmöskildringar Passager – ett stadsporträtt (2001) och Labyrint (2013). I Passager framträder ett stadslandskap bestående av folktomma miljöer i form av ödetomter, spårområden, skolgårdar och parker. Långt ifrån 1920-talets explosiva skildringar av storstadens brus finner vi här ett helt annat temperament och en väsensskild metodik. Som dock i lika hög utsträckning gör staden som sådan till sin centralgestalt och sitt ämne.

(publicerad i april 2023)