Svenska artister på afrikanska äventyr

En av den svenska filmhistoriens knasigaste slumpar är att den rymmer tre olika försök att placera svenska artister i Afrika. Bara ett av försöken lyckades. Fredrik af Trampe tar oss med på en resa kantad av tunna manuskript, bristfällig planering, strapatsrika inspelningar och försvarliga doser exotism.

Filmhistorien – inte minst den svenska – är full av påbörjade projekt som aldrig blev färdiga. De kan se helt olika ut i så gott som allting. Det är därför lite intressant att närmare studera två svenska filmförsök som med cirka 10 års mellanrum hade snarlika produktionshistorier, havererade av snarlika orsaker samt hade samma synnerligen snarlika grundtema – svenska artister på äventyr i Afrika.

1952 hade den redan mycket populäre Povel Ramel premiär på den första Knäppuppen, ”Akta huvet”. Det blev början på den 16 år långa Knäppupperan med en rad framgångsrika revyer, pjäser och musikaler. Men också filmer. Det första försöket, den Hellzapoppin’-doftande I rök och dans (Yngve Gamlin, Bengt Blomgren, 1954), gick bra, och året därpå var det dags för nästa kinematografiska projekt – en ”Afrikafilm”. I mars 1955 for Povel med kollegor ner till Nairobi för en månads inspelning i Kenya och Uganda. Med sig hade man ett 30 sidor tunt manuskript, ”med plats för improvisation”. ”Det fanns inga repliker, det var väldigt lösligt alltsammans”, kommenterade Povel många år senare. Väl på plats filmade man scener med Martin Ljung i dubbelroll som skådespelaren Gregory Persson och dennes i ”ljungeln” försvunne pappa Farzan, samt Povel och Yngve Gamlin som forskarna Nööd och Nääpe.

Inspelningarna förflöt inte utan strapatser. Mau-Mau-upproret pågick för fullt och skådespelarna fick ha beväpnade livvakter med sig vart de gick. Vid ett tillfälle upplevde en grupp ur ursprungsbefolkningan sig lurade på statistjobb i filmen av en annan grupp, vilket ledde till upplopp. Man kastade stenar på varandra, sköt pilar och satte boningar i brand. Då, om inte förr, insåg Knäppupp-gänget att deras naiva idé om en afrikansk skojfilm kanske inte var så bra.

Vid hemkomsten till Sverige skulle manuskriptet göras klart och resterande material filmas. Men först väntade andra göromål och filmen sköts på framtiden, så pass länge att projektet slutligen självdog. ”Det hela stannade av också på grund av att det blev olustigt att skoja med Afrika. När vi åkte iväg kunde det tänkas vara det, men inte när vi kom tillbaks. Då är det bättre att den aldrig blev gjord, så enkel är historien om den filmen”, sa Povel Ramel 50 år senare. Av de få bevarade filmsnuttarna att döma lyckades man inte heller med stort mer än att reproducera gamla stereotyper om livet i djungeln – ett klart avsteg från principen att ställa invanda föreställningar på huvudet som annars var Knäppupps signum.

Vi hoppar framåt 12 år i tiden. År 1967 var Hep Stars Sveriges utan konkurrens största popband. Skivframgångarna avlöste varandra och man drog fulla hus överallt. Mer än en gång kallades de för ”Sveriges Beatles”. Filmfotografen och dokumentärmakaren Åke W. Borglund föreslog att Hep Stars borde göra något i stil med Beatlarnas knasiga popfilmer Yeah! Yeah! Yeah! (Richard Lester, 1964).och Hjälp! (Richard Lester, 1965). Skivbolag och musikförlag tände på idén. Först var tanken att göra filmen i samband med en planerad Sydamerika-turné, men den ställdes in. Filma på Kanarieöarna kanske? Nej, dit åker varenda människa, det behövs något mer exotiskt. Afrika! I februari 1967 lämnade Hepparna Sverige för att i Nairobi spela in popfilmen Habari Safari (”habari” är swahili och betyder ungefär ”hur är läget?”). Först på flyget ner började man skriva manus, utifrån ett vagt synopsis där Hep Stars i konkurrens med ett skurkaktigt syndikat letar efter ”ur-Glooken”, ett mytiskt, diamantförsett gosedjur.

Efter drygt två veckors kaotiskt filmande återvände man till Sverige. I likhet med Knäppuppgänget ett decennium tidigare tänkte man skriva ett ordentligt manus först efter hemkomsten, för att sedan göra kompletteringar och färdigställa filmen. Men kompletteringar från Uppsalaslätten och Köpenhamn räckte inte – det saknades helt enkelt för mycket material för att kunna få ihop en vettig film (”de träffade lite lokalbefolkning, det var danser och grejer, men någon vettig handling kunde jag inte spåra” sa bandets manager Åke Gerhard). Musikförlaget tyckte det hela börjar bli för dyrt, bromsade projektet och drog alla kostnaderna på Hep Stars royaltyutbetalningar. Bandet refererade senare till filmförsöket som ”världens dyraste semester”. Det enda det konkret resulterade i (förutom att Hep Stars företag Hep House gick i konkurs) är att bandet under Afrikaresan upptäckte sången ”Malaika”som de senare fick en hit med.

Så långt Knäppupp och Hep Stars. Men filmhistorien om svenska artister i Afrika tar inte slut där. Det skulle dröja 45 år innan en stor svensk artist på nytt försökte sig på att göra film om ett Afrikabesök. Mönstret skulle dock i mycket följa föregångarna. Undantaget var att filmen den här gången faktiskt blev klar.

2011 hade artisten Sina Samadis rollfigur Sean Banan precis fått en stor hit med låten ”Skaka rumpa”och blivit alla barns favorit. Han blev kontaktad av producenten Lukas Wojarski och regissören Jesper Andersson med en idé. Skulle man inte kunna göra en svensk version av Sacha Baron Cohen-filmen Borat (Larry Charles, 2006)? Samadi gillade idén. Som bekant besöker Borat i filmen USA, men vart ska Sean Banan resa? Då mycket av humorn kring Bananen har handlat om att ställa den flippade figuren mot andra, betydligt mindre flippade figurer skulle det kanske funka bra med Japan. Då drabbades landet av en större jordbävning med efterföljande tsunami. Afrika kanske? Där finns det ju mycket olika sorters djur – vilket både skulle funka bra ihop med Sean Banan och är älskat av barn. Lägger man därtill ett gäng kända svenskar som drar olika sorters publik så…

Beväpnade med ett 26 sidor tjockt manus begav man sig hösten 2011 till Moçambique för en månads inspelning. Denna kom i mycket att präglas av improvisation – ofta kunde man sakna pengar eller rekvisita och i all hast tvingas skriva om manus till nästa dags inspelning. Huvudpersonen höll på att råka illa ut i närkontakt med hyenor och elefanter. Men det hela blev klart på utsatt tid.

Handlingen är i korta drag att Sean Banan och Kikki Danielsson far till Afrika (av allt att döma det hittills okända landet Afrika) för att spela in en musikvideo till duetten ”Seanfrika”. Väl där måste de först lokalisera den mystiska investerare till vilken Sean skickat alla sina pengar. De får hjälp i detta av Sveriges svårt rasistiska ambassadör på plats, spelad av Johannes Brost. Efter diverse äventyr och slapstick bland medicinmän och getter finner man investeraren, som visar sig vara Doktor Alban. Denne har av allt att döma blivit galen, inrättat en sorts Mr Kurtz-tillvaro i djungeln och dessutom stulit Seans pengar. Till slut löser sig dock allt till det bästa, alla blir sams och Sean och Kikki kan spela in sin musikvideo.

När Sean Banan – inuti Seanfrika hade premiär vintern 2012 försökte de svenska kritikerna i det närmaste bräcka varandra i sina sågningar. Såväl DN som Nyhetsmorgon satte nollor i betyg. Flera talade om den som en av de sämsta svenska filmerna någonsin. Humorn sågs inte bara som infantil utan också bitvis rasistisk. Den blev inte heller den publiksuccé man förväntat sig. När Magasinet Filter 2017 försökte berätta filmens historia ville nästan inga av de inblandade ställa upp på en intervju. Undantaget Sean Banan själv. Han påpekade att filmen ändå kommer ha ett långt liv:

”Om 15 år när det dyker upp en riktigt dålig film så kommer man att jämföra den med Sean Banan. Det är kult att vara dålig också.”

(publicerad i november 2023)