Språkets laddning

Dialekter och språk är laddade saker, inte minst om man ser till svensk film. Borde vi eller borde vi inte prata om den nya trenden med flerspråkighet på vita duken?

– Hvorfor tar du melk fra baren?
– Det är inte okej att jag dricker mjölk?
– Nej, at du når over disk og stjeler melk.
– Vadå, jag har ju inte s-t-j-ä-l-i-t, jag ska ju betala för den!

Hur irriterad man än är på sin partner är det inte särskilt snällt att härma hur den talar. Men det hindrar inte Vera från att imitera sin norske pojkvän André i Ernst De Geers Hypnosen (2023). Språk är en yta där relationer utspelas och formas. Sverige har historiskt sett haft en rik flora av språkliga variationer och dialekter. Det har även gett upphov till många sociala spänningar då klasstillhörighet och fördomar mellan stad och land gör sig gällande genom hur vi talar. Kanske är det en av orsakerna till att filmens värld har präglats av en brist på dialektal variation. I ”Dialektmysteriet”, en serie artiklar som SVT publicerade 2015, frågade sig Fredrik Sahlin varför alla i svensk film tycks tala rikssvenska eller stockholmska, oavsett varifrån de kommer? Artiklarna lyfter mindre lyckade motexempel, som Liv Ullmanns småländska i Utvandrarna (1971) men också oväntade framgångar som Maria Bloms hyllade succé Masjävlar (2004) som utspelas på dalmål. “Det blir så stort eftersom att det får en så tydlig avsändare, en så tydlig profil”, säger Blom i artikeln.

Det talas om att dialekter är på väg att försvinna. Vi reser och rör oss över större ytor, samtidigt som Youtube och sociala medier har gjort att barn från tidig ålder lyssnar in sig på andra uttal än det lokalt förekommande. Trots, eller kanske snarare på grund av denna utveckling, ser vi idag ett uppsving i intresset för dialekter. När SVT sände serien Tunna blå linjen (2021) sågs det som en kvalité att se och höra skådespelare tala skånska och malmöitiska.

Men det är inte bara svenskan som finner mer varierade former, även flerspråkiga skådespelare hörs allt oftare. Det tar sig bland annat uttryck genom riktade projekt, som Glöd (2020), en kortfilmssatsning från Svenska Filminstitutet, Folkets Bio och UR, där manus eftersöktes på de fem minoritetsspråken finska, samiska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Språkvariationen inom svensk spelfilm speglar en allmän samhällsutveckling. Även i dokumentärer hör vi fler personer komma till tals på olika modersmål och inövade andraspråk. Regissören Greta Stocklassa har berättat att SVT:s dokumentärredaktion tackade nej till hennes dokumentär Blix not Bombs (2023), som följer diplomaten Hans Blix, med hänvisning till att den svenske diplomaten talar engelska i filmen. Ett märkligt skäl som skaver illa i en tid då det blir allt vanligare med flerspråkiga svenska filmer på bio och tv. När Marall Nasiri vann Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll i Milad Alamis Motståndaren (2023) var det ingen som höjde på ögonbrynen över att karaktären Maryam främst talar på farsi. Gott så, prestationen är ju densamma oavsett vokaländelser. Samtidigt är det intressant att ta ett steg tillbaka och fråga sig: vilka utmaningar och möjligheter kommer med denna språkutveckling?

Ahmed Abdullahis Amina (2023) handlar om den ensamstående mamman Amina som vill fightas trots sin somaliska familjs ogillande. Filmens huvudrollsinnehavare Nimco Ahmed berättade under ett Q&A på Stockholms filmfestival att det var en utmaning att rollbesätta filmen när språk, härkomst och skådespeleri ska kunna överlappa.

Våren 2023 fick Peter Pontikis ungdomsfilm Bullets (2023) ett relativt svalt mottagande från kritikerna. Filmen skildrar pojken Abdel (Tomas Samir) som bor i ett invandrartätt och så kallat “utsatt område“. Han drömmer om att bli veterinär men dras in i gängkriminalitet. Jacob Lundström skrev i Dagens Nyheter (27/04-24): “Sedan Janne Halldoff gjorde Stenansiktet för 50 år sedan har allt och inget hänt. Förorten är fortfarande lika med problem på vita duken, men svartsynen har onekligen uppdaterats en aning.” I en senare debattartikel i Point of View (02/08-24) kritiserade producenten och regissören Filson Ali filmen för att den reproducerar och förstärker stereotyper av gängkriminella i orten.

Allt och inget har sannerligen hänt. Efter att finska länge varit Sveriges andra största språk blev det runt år 2015 omsprunget av arabiska. Bullets utspelas till stor del på arabiska vilket jag menar är dess stora kvalité eftersom det faktiskt bidrar till ett mer nyanserat porträtt. Att flerspråkigheten inte nämns i texterna som skrivits om filmen beror kanske på att vi tar den för självklar. Men det vore synd om den breda acceptansen gör att vi utesluter analysen eftersom språkrikedom väcker nya frågor om vilken typ av representation det är vi ser.

Jag kan uppfatta och störas av skillnaderna mellan Liv Ullmanns och Monica Zetterlunds tillkämpade småländska i Utvandrarna. Däremot kan jag inte höra de dialektala skillnaderna mellan Abdels familjemedlemmar i Bullets eftersom jag inte talar arabiska. Med flerspråkighet följer vidgad representation men föder inkluderingen nya risker för problematisk generalisering? Den brittiska filmen Billy Elliot (Stephen Daldry, 2000) hyllades för sitt porträtt av strejkande gruvarbetare. Den har också, i likhet med andra filmer, fått kritik för att fritt blanda skådespelare med olika dialekter i ett litet samhälle. Det kan lätt ge intrycket att en filmelit i London uppfattade arbetarklass som arbetarklass, n’est pas?

Under ett samtal som jag modererade med Pontikis på Umeå Filmfestival berättade han att han tagit det medvetna beslutet att välja skådespelare utifrån person och inte utifrån uttal varpå någon som kan arabiska kan tänkas höra vissa regionala skillnader mellan Abdel och hans mor Halima (Helen Al-Janabi). Vilken avvägning man gör är upp till skaparna men det är ett konstnärligt val med sociala implikationer som fler regissörer, rollsättare och även kritiker kommer behöva ha i åtanke i takt med att vi hör fler alfabet uttalas på vita duken. Kanske kan ett visst mått av generalisering även bidra till nyansering av andra aspekter?

Karoline Eriksson skriver i en artikel här på Svensk Filmdatabas från 2019 om den lilla men betydelsefulla våg av filmer som kom runt millennieskiftets början “som handlade om, och i de flesta fall var regisserade av personer med rötter i Mellanöstern: Vingar av glas (Reza Bagher, 2000), Jalla! Jalla! (Josef Fares, 2000), Före stormen (Reza Parsa, 2000) och Det nya landet (Geir Hansteen-Jörgensen, 2000).” Hon menar att ett “karaktäristiskt drag i skildringen av svenskar med invandrarbakgrund i svensk spelfilm i början på 2000-talet var att de övervägande porträtterades som sympatiska och exotiska. Efterhand blev porträtten mindre stereotypa.” Eriksson lyfter fram hur detta senare förändras när konflikterna börjar handla mindre om mötet mellan invandraren och svensken och mer om relationerna, generationsskillnaderna och klasskillnaderna mellan dem med invandrad bakgrund.

I Bullets spelar Kardo Razzazi läraren Ali som försöker hjälpa Abdel. När Ali gör ett oväntat hembesök sker en subtil men slagkraftig liten maktutövning mellan honom och Abdels morbror som är orolig för att myndigheterna vill ta Abdel från familjen. Morbrodern frågar på svenska vem Ali är. Sedan byter han till arabiska och säger “Talar du arabiska?” varpå Ali svarar på arabiska “Om jag måste.” Morbrodern replikerar: “Ja, du måste.”

Med fler språkvariationer i svensk film utvidgas möjligheten att gestalta erfarenheter som knyter an till invandring utan att fastna i dikotomin mellan invandrare och svensk. I stället kan vi se en lärare och en beskyddande släkting som misslyckas i att mötas i sin oro.

Breddad representation innebär inte att vi ordlöst ska acceptera blandade språk för blandningens skull. Tvärtom bör vi diskutera hur en variation av diftonger och frikativor ställer produktion, publik och samhället inför nya frågor. Språket är en yta där mänskliga relationer äger rum. Filmen vidgar sin förmåga att fungera som en förlängning av denna yta när fler språk kommer till tals.

(publicerad i november 2024)