Losers i svensk film

Den svenska filmhistorien är välfylld av misslyckade figurer. I den här texten botaniserar Tobias Rydén Sjöstrand bland dem och har möjligtvis identifierat ett trendbrott.

En av de mest lyckade komedierna från det annars så bespottade svenska 1930-talet är Annonsera! (1936) av Anders Henrikson. Här spelar Håkan Westergren Henry Miller, den bortskämde sonen till tvålfabrikören Miller (Thor Modéen). För att visa sig duglig börjar han tillverka tvål för att konkurrera med fadern. Det går bra, och kärleken vinner han på köpet i sekreteraren Mary (Birgit Tengroth). En som däremot får gå lottlös är Henrys vän Adolf Fagerberg, son till direktör Millers största konkurrent. Adolf är en dandy som rör sig i fina kretsar, förnämligt spelad av regissören Henrikson själv. Han bjuder damer på champagne, för pappas pengar. När direktör Miller i slutet känner stolthet över sin son, har Fagerbergs pappa inte mycket till övers för sin grabb. Adolf Fagerberg är rakt igenom oduglig. En loser.

Svensk film har länge omfamnat förloraren, som den godtrogne och lågbegåvade Fagerberg i Annonsera!. Fast en vanligare förlorare på film, i alla fall mer förekommande i huvudroller, är den lille mannen som får kämpa mot överheten. Den här karaktären brukar i slutänden vinna en seger. Tänk ikoniska antihjältar som Stig Helmer Olsson eller Charles Ingvar Jönsson, eller varför inte Tomas von Brömssens medelålders bankman Torsten i En på miljonen (Måns Herngren, Hannes Holm,1995)?

Få skådespelare har med sådan kärnfullhet gett den svenska förloraren ett ansikte som just Tomas von Brömssen, från den livströtta kriminalinspektören Johansson i Mannen från Mallorca (Bo Widerberg, 1984) till läraren som aldrig har varit med en kvinna i Hela härligheten (Leif Magnusson, 1998). Det var inte för inte som Bo Widerberg gav honom rollen som teaterhistoriens kanske mest kända loser, livslögnaren Hjalmar Ekdahl, i tv-uppsättningen av Ibsens ”Vildanden” 1989. I En på miljonen får Torsten sparken från sitt jobb. Han iscensätter då ett bankrån för att framstå som en hjälte och få chefen att inse att han är oumbärlig. Men det går naturligtvis inte som han hade tänkt sig. Till slut kommer det fram att det var han som låg bakom rånet. Han grips av polisen, men hyllas som en hjälte i pressen, likt en svenssonversion av Travis Bickle i Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976).

I en scen försöker Torsten ta sitt liv genom att hänga sig, men fästet går sönder av tyngden. Ett äldre exempel på samma situation hittas i Nils Poppes Pengar – en tragikomisk saga (1946). Här möter vi svensk films mest otursförföljda gynnare, möjligen i konkurrens med Gustaf Hammarsten i Skenbart (Peter Dalle, 2003). Luffaren Harry Orvar Larsson (Poppe) försöker redan i filmens början begå självmord. Snaran runt halsen brister och han fortsätter vandra genom livet med idel motgångar. Han möter de vilda skogshuggar-bröderna Sint och förälskar sig i deras kocka Maria (Inga Landgré). När det kommer fram att Harry är miljonarvinge undanhåller bröderna informationen från honom för att själva roffa åt sig pengarna. I slutet står Harry ensam igen, som en annan Charlie Chaplin.

Filmen hade premiär ett år efter andra världskrigets slut och vissa såg ett släktskap med den litterära fyrtiotalismen. När filmen visades i tv långt senare medgav Poppe att han säkerligen var påverkad av den rådande tidsandan, men hävdade att han inte hade något samröre med fyrtiotalisterna mer än att han var granne till Stig Dagerman. Det var på det hela taget en tid då regissörer inte drog sig för att göra djupa porträtt av tragiska existenser. I Medan porten var stängd (1946) av Hasse Ekman skildras olika människor som bor i ett och samma våningshus i Stockholm. Olof Winnerstrand spelar Hugo Sjöwall, en charmig vivör som i själva verket lever i misär. Han beklagar sig över folkhemmets framfart samtidigt som han lever ensam i en spartansk lya med tidningar utspridda över parketten. I huset bor också teaterdivan Cora Anker (Tollie Zellman), en gång i tiden en bejublad stjärna på scenen, numera bortglömd och alkoholiserad. Hon får besök av sin gamle teaterchef som framåt småtimmarna säger det som för alla är uppenbart utom för Cora själv, att karriären är över.

”Hur blir man en medelmåtta, kan du svara mig på det. Hur faller dammet? När har man förlorat? Först är jag en prins, som ska ärva kungariket. Plötsligt, utan att jag vet ordet av, är jag avsatt. Döden knackar mig på axeln. Det är kallt i rummet och vi kan inte betala veden.”

Repliken kommer från farbror Carl (Börje Ahlstedt) i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982), en av svensk films mest oförglömliga losers. Till skillnad från sina bröder Oscar (Allan Edwall) och Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle) saknar han ekonomiskt sinne och fotfäste i tillvaron. Han dricker för mycket, stöter på sin brorsdotter och är snabb med att förebrå både sig själv och andra för sitt misslyckande.

”Det ledsammaste här i världen är att alla har sina skäl” sa en gång regissören Jean Renoir. Med det Renoirska synsättet går det utmärkt att mänskliggöra såväl hjälten som skurken, Batman som Jokern. Nu är vi inte bortskämda med just superhjältar i svensk film. Här får vi i stället hålla oss med hårdkokta poliser. När Måns Månsson köpte upp rättigheterna till Olov Svedelids kriminalare Roland Hassel resulterade det i en säregen reboot. I Hassel – privatspanarna (2012) återvänder Lars-Erik Berenett till rollen som den ikoniska kriminalinspektören, välkänd från 1980-talets tv-filmer. Men i händerna på Månsson är Hassel en ensam pensionär, fast besluten att lösa Sveriges största polisiära fiasko: Palmemordet. I en scen ses han med vissa besvär göra en färdtjänstbeställning för att med en åldrad medspanare resa från förorten till hörnet Sveavägen/Tunnelgatan i Stockholm där de tillsammans med andra eldsjälar ska genomföra den årliga rekonstruktionen av den där februarikvällen 1986. Kanske var det inte precis så Olov Svedelid hade tänkt att hans romanhjälte skulle tillbringa ålderns höst. (Spoilervarning: Palmes mördare hittas aldrig.)

En annan som skickligt ägnat sig åt att blottlägga människors tillkortakommanden är svensk films nuvarande guldgosse Ruben Östlund. En familjefar som överger sin familj när en lavin går är katalysatorn i filmen Turist (2014). När det visar sig vara en skenlavin återvänder pappan till bordet på afterskin och resten är en Östlundsk studie i förnedring. Hur ska han återerövra familjens förtroende och sin manlighet? Hos Hasse Ekman fick den mest patetiska individen ändå bibehålla sin värdighet. Hos Ruben Östlund ligger fokus på att visa när människor förlorar den.

Den kvinnliga förloraren har alltid skildrats mer i dramerna än i komedierna. I 1930- och 1940-talsdramat var det inte ovanligt med den unga kvinnan som reser till storstan och slutar som prostituerad, som Barbro Kollberg i Kungsgatan (Gösta Cederlund) eller Viveca Lindfors i Anna Lans (Rune Carlsten), båda 1943. En annan återkommande karaktär var den beskedliga men bedragna fästmön, som Marianne Löfgren i Juninatten (Per Lindberg, 1940) eller Anita Björk i Kvinna utan ansikte (Gustaf Molander, 1947). Med åren har vi dock sett allt fler nyanserade kvinnliga förlorare också i komedifacket. Katia Winter i Året jag slutade prestera och började onanera (Erika Wasserman, 2023) och Sanna Sundqvist i Tack och förlåt (Lisa Aschan, 2023) är två sentida Guldbaggenominerade exempel.

Att hjältarna numera nästan alltid är antihjältar är knappast en originell spaning. Men kanske har utvecklingen även medfört att skiljelinjen mellan vinnare och förlorare har blivit allt suddigare. Alla är vi ju bara människor, trots allt.

(publicerad i november 2024)