Jazz på svenska

Från ungdomsrevolt till folkhemsnöje och nostalgi – en resa genom jazzen i svensk filmhistoria.

Strålkastarna tänds och belyser en ung sångerskas ansikte i en glamorös närbild. Arne Domnérus orkester spelar upp och sångerskan, spelad av Gunvor Pontén men dubbad av Sonya Hedenbratt, tar ton:

En gång, en gång ska du nog förstå
vad jag har hoppats på
men du förstår det för sent

En lång kameraåkning avslöjar att vi befinner oss bland dansande par på Sveriges mest legendariska nöjespalats – Nalen på Brunkebergsåsen i Stockholm. Börje Larssons Danssalongen (1955) låter publiken stiga rakt in i ett 1950-tal av försiktigt vispande trummor och förstulna blickar, smäktande saxofoner, slipsar och cigarettrök. Den långa kranåkningen avslutas vid etablissemangets ägare Viktor, spelad av Elof Ahrle, som överser kvällens begivenheter. Snart ska ett svartsjukedrama vecklas ut kring sångerskan Sonja Gren, smågangstern ”Doggen”, Viktor och hans fru, den före detta operasångerskan Ria.

Idag är miljön och musiken kanske det som främst lockar med Danssalongen. Mellan melodramatiska vändningar ger filmen en regelrätt uppvisning i jazzkultur – från vildsint dans av de amerikanska ”världsmästarna i jitterbugg” till Gunnar ”Siljabloo” Nilsons sanslösa scatsång. Bilder av dansare och jazzdiggare samsas med en tidstypisk skönhetstävling i baddräkt, samt ett oväntat besök från frälsningsarméns flickorkester. Nalen är kort sagt filmens nav och hjärta.

Svensk jazzfilm förknippas annars främst med Schamyl Baumans Swing it, magistern! (1940), där Alice Babs charmade en nation med käckt upprorisk dans och sång. Den revolterande ungdomens jazzkultur ges här ett ovanligt soligt ansikte. Desto vanligare var att jazzmusiken vid denna tid associerades till kriminalitet, alkohol, droger och asocialt leverne, särskilt inom den populära filmgenre som skildrade ungdomar på glid.

Exemplen är otaliga. I Medan staden sover (Lars-Eric Kjellgren, 1950) besöker de snälla pojkarna badhus och sysslar med modellflyg, medan den manipulativa ungdomsbrottslingen Jompa går och ”jazzar” på klubb i tvivelaktigt sällskap. I Arne Ragneborns hårdkokta Farlig frihet (1954) uppmanar regissören, i rollen som ”Myggan”, en äldre man att byta klassiskt mot jazz på skivspelaren, innan han brutalt misshandlar och rånar denne. I Blockerat spår (Torgny Wickman, 1955) knockas Alf Kjellin av en bindgalen Lars Ekborg med kulspruta, och drömmer hallucinatoriska drömmar om en trumpetspelande man i en dimhöljd bar.

Allra störst roll spelar musiken i Egil Holmsens Marianne (1953), där handlingen kretsar kring jazzklubben Atomen. Det är dit gymnasieflickan Marianne (Margit Carlqvist) i filmens inledning går med sin vän, trummisen Jojje (Jan Malmsjö). Där möter Marianne också den självupptagna fotografen Birger. De två inleder en ödesdiger kärleksaffär som får henne att lämna både hem och skola.

Filmen spelades till betydande del in på jazzhaket Gazell Club i Stockholm, som redan tidigare skildrats av fotografen och regissören Sten Dahlgren. I hans kortfilm Gazell Club (1952) syns unga musiker som Kjell Sjölund, Leif Kronlund, Ingrid Almquist och Karl-Erik ”Cacka” Israelsson spela bland de naivistiskt målade källarvalven i Gamla stan. I Marianne utgörs det bohemiska klientelet av en veritabel parad av framtidsnamn inom svenskt kulturliv. Här syns bland annat författaren Katarina Taikon efterfråga ”några knark”, medan konstnären och experimentfilmaren Åke Karlung talar sig varm för yogan som ”den enda rätta vägen”.

Kvinnan som försvann (Anders Ångström, 1949) är en jazzfilm med mer lättsam framtoning. Berättelsen tar avstamp i ett mord på Östermalm i Stockholm, men den efterföljande jakten på mördaren utgör mest en ursäkt att presentera en rad musiknummer i skärningspunkten mellan jazz och varieté. Filmen utspelar sig delvis på konsertlokalen Cirkus, där Inger Juel under en repetition kan ses sjunga den underfundiga äktenskapssången ”Tipp tapp”. På annat håll spelar Yngve Stoor med orkester sin Hawaii-inspirerade musik i restaurangmiljö, innan pianisten och sångaren Sven Arefeldt med teatralisk lekfullhet framför den rimmade jazzvisan ”Ram-tam-jam”. Därefter avverkas ett besök på en rökig jamsession, där svenska musiker som Charlie Norman, Putte Wickman och Ulf Linde får besök av den amerikanska saxofonisten Vernon Story. Mordutredningen kulminerar i en jaktscen bakom kulisserna på Cirkus, medan Svend Asmussen och hans sextett framför jazzmusik och humoristiska sketcher inför en entusiastisk publik.

Under 1960-talet levde flera amerikanska jazzmusiker periodvis i Sverige. I Stig Björkmans långfilmsdebut Jag älskar, du älskar (1968) dyker tenorsaxofonisten Dexter Gordon upp i en biroll och talar hjälplig svenska. Filmens improvisatoriska soundtrack gjordes dock av den i gränslandet mellan jazz och psykedelisk rock verksamma duon Hansson & Karlsson. Trummisen Janne ”Loffe” Carlsson var också en av upphovsmännen bakom frijazzmusiken till Claes Söderquists performancefilm I frack (1965). Frijazzpionjären Albert Ayler bodde liksom Dexter Gordon under en period i Stockholm. Hans gärning och alltför korta liv skildras genom arkivbilder, musik och intervjuer i Kasper Collins dokumentärfilm My Name Is Albert Ayler (2005). Av särskilt intresse för svenska jazzfantaster är skildringen av Gyllene Cirkeln på Sveavägen, en av landets viktigaste scener för innovativ jazzmusik. Ytterligare 1960-talsjazz kan höras i Gunnar Fischers ironiska kortfilm Djävulens instrument (1965), där en ung musiker har svårt att skilja på en flicka och sin kontrabas.

Via samarbeten med internationella storheter som Bill Evans och Stan Getz innebar 1960-talet Monica Zetterlunds stora genombrott. För en svensk publik blev hon kanske allra mest uppskattad för sin medverkan som skådespelare och sångerska i Hasseåtages revyer, och i filmer som Att angöra en brygga (Tage Danielsson, 1965). 1989 gjorde Tom Alandh dokumentären Monica Zetterlund – underbart är kort, och 2014 tilldelades Edda Magnason en guldbagge för sitt porträtt av Zetterlund i spelfilmen Monica Z (Per Fly, 2013).

Även om storstäderna dominerar, finns det även exempel på landsortsskildringar i svensk jazzfilm. I Åke Sandgrens kostymdrama Stora och små män (1995) innebär jazzen en väg ut i den stora världen för tre unga män i 1930-talets norrländska inland. I trots mot Tommy Berggrens frikyrkopastor lämnar musikerna sin hembygd för en karriär i Stockholm. I Sven Klangs kvintett (Stellan Olsson, 1976) uppfylls däremot aldrig löftet om frihet för de unga människor som ser jazzen som sin tillflyktsort från livet i en sömnig landsortshåla. Den skickliga saxofonisten Lasse (spelad av Christer Boustedt) dimper ner med sina synkoper och Charlie Parker-influenser från storstaden, och förändrar livet för medlemmarna i en lokal dansorkester. Orkesterledaren Sven Klang tröttnar i slutändan på ”fisblåsaren från Stockholm” och hans nya idéer. Regissören Stellan Olssons kändaste verk är inte bara en av de främsta svenska jazzfilmerna, utan också en melankolisk betraktelse över hur drömmar kan gå i kras i en skånsk småstad.

(publicerad i mars 2025)