Flickan i frack – en queer klassiker

Att stumfilmen Flickan i frack har blivit en självklar del av Sveriges filmarv råder det ingen tvekan om. Inte minst queerfilmsfestivaler världen över uppmärksammar den. Men vilken var filmens samtida kulturella kontext? Kan Hjalmar Bergman inspirerats av den tillåtande atmosfären i Berlin när han skrev berättelsen? Och vad gör filmen så intressant för en queer publik idag?

Historien om studentskan Katja som går på bal i sin brors frack, röker cigarr, dricker sprit och chockerar den konservativa småstaden Wadköping tillhör de för stumfilmstiden populära crossdressing-komedierna. Flickan i frack (Karin Swanström, 1926) ingår således i en tradition av komedier med dylika inslag som var särskilt utpräglad under Weimarrepublikens filmkultur i Tyskland. Kända exempel av kvinnor i manskläder är Ossi Oswalda i Ernst Lubitschs komedi Ich möchte kein Mann sein (1918) eller Elisabeth Bergner i Modellen från Florens (Paul Czinner 1925/1926).

Även om syftet med crossdressing ofta har varit att skapa en komisk effekt, kan det också i en heteronormativ filmvärld erbjuda ögonblick som tillåter både flytande genusuttryck och icke-heterosexuellt begär. På så vis kan det gestalta små moment av frihet från en patriarkal norm. Filmforskaren Laura Horak har listat över 100 svenska filmer med inslag av crossdressing och transgender, men alla av dessa är inte explicit subversiva eller queera. Det är upp till åskådarna att tolka filmerna ur ett queert perspektiv.

Under 1920-talet fanns det täta kontakter mellan svenska filmarbetare och den tyska filmindustrin i Potsdam-Babelsberg utanför Berlin. Det var också i Berlin som queerikonen Greta Garbo började sin internationella karriär med sin roll i G. W. Pabsts Den glädjelösa gatan (1925). Men det fanns en annan nordisk stjärna som redan ställt till med genustrubbel: danskan Asta Nielsens i sin titelroll i Hamlet (Svend Gade/Heinz Schall,1921). Kvinnor i manskläder eller män i kvinnokläder har sedan flera århundraden tillbaka varit ett stående inslag i teaterns och operans scenkulturer. Det är därför inte förvånade att även filmmediet anammade crossdressing.

Det var dessutom en flitig gäst i Berlins kulturliv som skrev manuset till Flickan i frack utifrån sin kortroman med samma titel: Hjalmar Bergman. Två år tidigare hade han skrivit manus till Per Lindbergs filmatisering av Elin Wägners feministiska roman ”Norrtullsligan”. Hjalmar Bergman kom att tillbringa mycket tid i 1920-talets Berlin där han umgicks i storstadens gaykretsar. Weimarrepublikens filmkultur var inte rädd för ämnen såsom homosexualitet och flytande genusuttryck med filmer som Anders als die Anderen (Richard Oswald, 1919) och den förlorade filmen Aus eines Mannes Mädchenjahren (Paul Legband/Julius Rode, 1919). Samtidigt organiserade sig lesbiska kvinnor i damklubbar som Violetta och Monbijou och publicerade tidningar som ”Die Freundin” och ”Liebende Frauen”. I stadens myllrade nattliv fanns det klubbar som attraherade en queer publik. Revyer, teatrar och kabaréer lekte med könsroller. I en scen i Fritz Langs Dr. Mabuse, der Spieler (1922) kan vi se Anita Berber dansa i frack på den legendariska kabarén Die Weisse Maus där gästerna bar masker för att inte avslöja sin identitet. Men när nazisterna kom till makten 1933 förstördes Tysklands mångfacetterade kulturliv. Filmcensur och yrkesförbud för judiska kulturarbetare var en följd. Men 1920-talets filmkultur satte sina spår.

1934 hade crossdressing-komedin Viktor och Viktoria (Reinhold Schünzel,1933) premiär i Sverige. Den lesbiska kultfilmen Mädchen in Uniform (Leontine Sagan, 1931) som i Sverige fick titeln Brytningstider, innehåller också inslag av crossdressing och banade väg för Greta Garbos roll i Christina (Rouben Mamoulian, 1933). Manuset skrev Garbos väninna Salka Viertel som levde i exil i Hollywood på flykt från nazisterna. Några år tidigare hade Marlene Dietrich, som under 1920-talet umgicks Berlins lesbiska kretsar, introducerat sig i frack och cylinderhatt för Hollywood, bland annat i filmen Marocko (Josef von Sternberg, 1930). Det var alltså en tillåtande atmosfär kring genusuttryck och sexualitet som Hjalmar Bergman kunde inspireras av. Men åter till Sverige.

Flickan i frack bjuder även på en blinkning till Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad som Elin Wägner var med att grunda och som invigdes 1925, året innan filmen hade sin premiär. Filmatiseringens herrgårdsmiljö för tankarna till godset Ulfåsa där Fogelstadgruppen hyste in sig. Gruppen hade startat sin studieverksamhet för kvinnor redan 1922, med en kurs i medborgarkunskap som hade potential att utvecklas. 1921 hade svenska kvinnor fått rösträtt och tanken bakom skolan var att med rättigheter kommer plikten att lära sig vad medborgarskap innebär. I andra akten av Flickan i frack ser vi den ”vilda horden av lärda kvinnor”, som textremsan upplyser oss om. Däribland finns kvinnor som påminner om just Fogelstadgruppen vars inre cirkel bestod av godsägaren Elisabeth Tamm, läkaren Ada Nilsson, författaren Elin Wägner, skolans rektor Honorine Hermelin och politikern Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i riksdagens första kammare. Idag skulle vi kalla sammanslutningen, som även gav ut tidningen ”Tidevarvet”, för ett queerfeministiskt nätverk. Det var många i Fogelstadgruppen som inte levde i traditionella konstellationer med äktenskap och kärnfamilj. I filmen bär en av kvinnorna monokel, som kan ses som en referens till lesbisk kultur. (En av de mest ikoniska bilderna av en lesbisk kvinna med monokel är Romaine Brooks’ porträttmålning ”Una, Lady Troubridge” från 1924).

Regissören Karin Swanström spelar själv en roll i filmen, som den skräckinjagande Änkedomprostinnan. Hon hade debuterat som filmskådespelare 48 år gammal i Mauritz Stillers De landsflyktige (1921) och skulle sedan medverka som skådespelare i 53 filmer, exempelvis i Stillers Gösta Berlings saga (1924) där hon spelar rollen som Gustafva Sinclaire. Swanström var en av den svenska filmhistoriens första kvinnor som regisserade långfilm, tre av dem baseras på manus av Hjalmar Bergman: Flygande holländaren (1925), Kalle Utter (1925) och Flickan i frack som skulle bli Swanströms sista regiarbete och vars manus Bergman skrev ihop med Ivar Johansson. Under 1930-talet blev Karin Swanström sedermera en av Filmsveriges mäktigaste kvinnor efter att hon blivit producent på Bonnierfilm och konstnärlig ledare och producent för bolaget Svensk Filmindustri. Hon var dock som kvinna ett undantag på en sådan position inom filmbranschen.

1956 gjorde Arne Mattsson en nyinspelning av Flickan i frack, i färg. Det är intressant att stumfilmen känns mer angelägen än 1950-talsversionen. Likadant är det med andra queera klassiker såsom nämnda Mädchen in Uniform, där originalversionen från 1931 anses vara mera omtyckt av publiken än Géza von Radványis mer konventionella version från 1958, med Romy Schneider i en av huvudrollerna.

Efter att Flickan i frack restaurerades 2008 blev filmen återupptäckt som feministisk komedi, och dess status som queerklassiker har bland annat blivit bekräftad genom dokumentären Fördom och stolthet – en queer filmhistoria (2022). Huruvida filmen tolkades med queer blick i sin samtid får vara osagt, men man kan alltid fantisera om att dess blinkningar tilltalade en publik som identifierade sig bortom heteronormen – och gör det än idag.

(publicerad februari 2024)