En film i fokus: Avskedet

Ingrid Ryberg skriver om den finsk-svenska samproduktionen Avskedet och om omvärderingens plats i historieskrivningen.

Att filmhistorien varken är statisk eller färdigskriven vittnar de många fall av återfunna och omvärderade filmpärlor som med jämna mellanrum seglar in på olika klassiker- och mästerverks-listor om. En del filmer kanoniseras redan i sin samtid, andra får invänta en mer mottaglig tid innan de synliggörs och erkänns. Som bekant har det senare ofta gällt för kvinnors filmer. Ett av de mest uppmärksammade exemplen är Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles:s (Chantal Akerman, 1975) sensationella rankning som historiens bästa film i Sight and Sound:s omröstning 2022, efter att ha kvalat in på den prestigefyllda listan för första gången i omröstningen dessförinnan, 2012.

Ett mindre känt exempel, som påvisar den avgörande betydelsen av hur filmarvet konstrueras och tillgängliggörs, är den nyligen digitalt restaurerade Avskedet från 1982: en originell och finstämd uppväxtskildring från ett överklasshem i Helsingfors under tiden kring andra världskriget, som länge förblivit – helt oförtjänt – förbisedd. Filmen regisserades av finska Tuija-Maija Niskanen och producerades av Ingmar Bergmans bolag Cinematograph AB. Tack vare digitaliseringen 2021 har den nu fått ett nytt liv med visningar på bland annat festivalen Il Cinema Ritrovato i Bologna, Nordiska filmdagarna i Lübeck, Bergmanveckan på Fårö, en ”Queer 80s”-filmserie på Barbican i London och förhoppningsvis för många fler publiker framöver.

Som en svensk-finsk samproduktion i regi av en långfilmsdebuterande kvinna är det, å ena sidan, inte helt förvånande att Avskedet fallit i glömska och utanför en nationell och auteurcentrerad filmhistorieskrivning. Den hamnade dessutom i skuggan av Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, 1982) då den, trots att den spelades in först, hade sin svenska premiär fyra månader efter, i april 1983. De båda filmerna delade inte bara produktionsledaren Katinka Faragó, scenografen Anna Asp och stjärnskottet Stina Ekblad med varandra, utan också de högborgerliga miljöerna och barnets berättarperspektiv. Dessutom stod Sylvia Ingemarsdotter – i alla fall till en början – för filmens klippning, som gjordes tillsammans med regissören och Bergman på Fårö hösten 1980, inför den tänkta premiären samma vinter. Deras version är dock inte den som till slut nådde biograferna.

I ett brev till Filminstutets dåvarande chef, Jörn Donner, avrapporterade Bergman från klipprummet: ”Jag tycker AVSKEDET är en av de sensuellaste, ovanligaste och mest gripande filmer, som gjorts i Sverige på ohyggligt länge. Den är smörklicken i den svenska filmens slätvälling.” Donner höll inte med och en utdragen konflikt och skandalomsusad omklippning ledde till att filmens premiär dröjde flera år. Vid det laget hade också en av de tre upphovskvinnorna, Vivica Bandler – vars barndomsupplevelser först påstods ligga till grund för manuset av Eija-Elina Bergholm – valt att helt plocka bort sitt namn från filmen. Med tanke på den här kändistäta och explosiva produktionshistorien är det därför, å andra sidan, ändå förvånande att Avskedet i så hög grad har glömts bort. Det ligger dock i linje med ett osynliggörande och nedtystande som kom att prägla filmen i flera led.

I Avskedet följer vi Valerie, först som ett av föräldrarna osett och misshagligt queert barn, sedan som ung vuxen som söker och finner sig själv i teaterns värld och i en annan kvinnas blick och famn. I filmens smärtsamma mittpunkt kallas Valerie, som vuxen spelad av Pirkko Nurmi, in till sina föräldrar och tvingas läsa upp ett kärleksbrev hon skrivit till Kerstin, spelad av Ekblad. Kärleken mellan dem har slagit till en dramatisk flygrädsnatt över Helsingfors under vinterkriget 1939. I den livsbejakande, intima nyckelscen som utgör motvikt till den förnedrande exponeringen av deras relation ger Kerstin Valerie en privat ångande tangouppvisning.

Den kvävande disciplineringen i den patriarkala överklassmiljön gick inte dåtidens recensenter förbi. Filmen hyllades för sin förtätade, intensiva stämning, skådespelarinsatserna och lojalitet med det oälskade barnet. Med mycket få undantag var det dock knäpptyst om den lesbiska tematiken och föräldrarnas brutala skambeläggande. Ingen recensent så mycket som nämnde den nazisympatiserande pappans iskalla upplysning till Valerie om vad som händer med sådana som henne i Tyskland.

I kontrast till denna bokstavliga våldsamhet och föräldrarnas beslut att separera Valerie från sin lillasyster för att åtminstone en av döttrarna ska bli normal, menade flertalet recensenter i stället att förtrycket i filmen inte var uttalat utan gestaltades i gåtfulla undermeningar. Filmen beskrevs handla om hur det var att känna sig annorlunda, ful och främmande i en borgerlig miljö. Kerstin beskrevs som Valeries bästa väninna, men även att ha en ”androgyn läggning”. Med tanke på Ekblads feminina framtoning i Avskedet så måste nog den beskrivningen förstås som i första hand färgad av hennes roll som Ismael i Fanny och Alexander, men också som kodord för ”lesbisk”. I något enstaka fall kommenterades deras förälskelse, men vad filmens mottagande framför allt visar är hur svårt det var att i svensk kulturoffentlighet i början av 1980-talet sätta ord på ett lesbiskt filminnehåll.

Idag, fyrtio år senare, lyfter Svenska Filminstitutet fram filmen på sin lista över svenska queerfilmsklassiker och använder dansscenen mellan Kerstin och Valerie som teaser för nylanseringen. Det är en scen som klingar bekant för alla som sett Zaida Bergroths biopic Tove (2020) som skildrar förhållandet mellan Tove Jansson och – Vivica Bandler. Bandler, som drev avantgardeteatern Lilla Teatern i Helsingfors och var chef för Stockholms Stadsteater mellan 1968–1980, figurerar inte bara som Janssons första älskarinna i Tove, utan är även känd som Muminkaraktären Vifslan i duon Tofslan och Vifslan.

På 1980-talet var dock varken Janssons eller Bandlers sexualitet något som benämndes öppet, vare sig i Finland där det var straffbart att ”uppmuntra till homosexualitet” eller i det, åtminstone i lagens mening, öppnare Sverige. Det var först i självbiografin från 1992 som Bandler själv för första gången försiktigt kommenterade hur det förhöll sig.

Om det var garderoben som fick Bandler att dra tillbaka sitt namn från Avskedet går det bara att spekulera om. Likaså om konflikterna kring filmen bidrog till den tafatta hanteringen av det queera innehållet. Allt som framgår i medierapporteringen är att Bandler tyckte filmen blivit för privat och humorlös och att Donners egenmäktiga beslut att låta klippa om versionen som Bergman varit involverad i på Fårö grundade sig i att han kände sig nödgad att medla mellan regissören och Bandler. Niskanen, menade både Bandler och Donner, hade frångått manus i sin version.

Att filmens lesbiska tema till stor del osynliggjordes och att den försvann efter 1983 är dock, avslutningsvis, bara en del av historien. Det gäller för officiellt mottagande och dominerande kanon. I själva verket hade Avskedet en ovanligt lång livscykel då den under flera år levde vidare i en queer filmkultur. I Finland fick filmen, vilket medievetaren Hanna Kangasniemi skrivit om, ett enormt genomslag hos queerpubliken. Ryktet gick snabbt om den lesbiska relationen och Bandlers liv, trots att marknadsföring och mottagande annars såg lika heteronormativt ut som i Sverige. Efter den finska tv-sändningen 1986 spreds inspelade videokopior i subkulturella nätverk och Avskedet kom att bli en av Finlands mest exporterade filmer under hela 1980- och 1990-talen tack vare intresset från internationella queerfilmfestivaler.

Det queera mottagandet syns också i svenska medier som Gayradion och tidskriften Revolt mot sexuella fördomar. Här saknades varken vokabulären eller viljan att beskriva den lesbiska tematiken. Tvärtom. ”Det kanske bästa i skildringen av Valeri (sic) är att hon och hennes kärlek till Kerstin aldrig får drag av sensationslysten schablon. Hennes lesbiskhet, hennes förmåga att älska en annan kvinna, behandlas som vilken av hennes positiva egenskaper som helst, varken förstorad eller förminskad”, står det i en initierad och kontextualiserande recension från 1983.

Det manar till kritisk reflektion över inte bara vilka verk som inkluderas i filmhistorieskrivningen, utan också vad som osynliggörs när vi utgår från och tar en dominerande kanon för given. I ett stort antal queera och feministiska filmsammanhang har varken Jeanne Dielman eller Avskedet varit undervärderade, förbisedda eller bortglömda. Vi behöver minnas att även dessa sammanhang hör till filmhistorien.

(publicerad i oktober 2024)