Sex, lögner och otillfredsställda kvinnor

Lina Maria Mannheimers dokumentär Parning är ett i många bemärkelser intimt porträtt av två unga människors relationsbildningar i den digitala sköna nya värld som är vår.

Filmen fascinerar kanske främst på grund av de båda huvudpersonernas välformulerade frispråkighet i relation till sex och kärlek. När de lär känna varandra är Edvin fortfarande oskuld medan Naomi är den mer erfarna. Iklädd t-shirt från RFSU ser vi henne småle ironiskt åt hans grafiska genomgångar av hur han ska belägra henne när de ses. Med sina konstanta och explicita uttryck för sin sexuella lust utgör hon något så ovanligt i svensk filmhistoria som ett sexuellt aktivt kvinnligt subjekt.

För med tanke på hur intimt förknippad den svenska filmhistorien är med idén om den svenska synden är det minst sagt märkligt att kvinnor som så öppet formulerar sig kring och/eller praktiserar sex är så få. Nakna och frigjorda kvinnor, från Ulla Jacobsson i Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, 1951), via Harriet Andersson i Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953) till Lena Nyman i Jag är nyfiken gul (Vilgot Sjöman, 1967), utgör ändå grundstommen i det som format bilden av den svenska kvinnan och hennes sexualitet internationellt, en bild som lever kvar än idag. Ingmar Bergman, Sveriges mest internationellt kända filmskapare, är kanske också den regissör vars verk bjuder på flest sexuellt utåtagerande kvinnor. Just Monikas lössläppthet i Sommaren med Monika väcker rabalder vid skolbiovisningar än idag. Hennes berömda blick rätt in i kameran, efter att hon övergett både Harry och sitt nyfödda barn för att förlusta sig med andra män, har gått till filmhistorien. Även Tystnaden (1963), som mirakulöst nog nådde den svenska biopubliken helt utan censurklipp, innehöll såväl onani och incest som vågade sexscener. Filmen utgjorde en vändpunkt i den svenska filmcensurens historia och banade väg för djärvare efterföljare. En av dem var Torgny Wickmans till upplysningsfilm förklädda p-rulle Ur kärlekens språk (1969). I sin recension i Dagens Nyheters påpekade Kerstin Vinterhed att filmen knappast var liberal i alla aspekter: ”Ett annat skitsnack som verkade ännu mer förvirrande var den gamla kära lögnen att flickor och kvinnor skulle vara mindre sexuella än män. Varför, varför måste detta ständigt sägas? Hur kan sådana repliker tränga in i denna trots allt verkligt upplysta film?”.

Filmhistoriskt har lössläppta kvinnor förstås inte helt lyst med sin frånvaro. Kurtisaner, mansslukerskor, femmes fatales och vampar – kärt barn har många namn – frestade redan i begynnelsen. Fala damer och fallna kvinnor som kom emellan den goda hustrun och hennes man. I Gustaf Molanders Synd (1928) utgjordes denna lömska fresterska av Gina Marès i rollen som den äktenskapsuppluckrande aktrisen Henriette Mauclerc. Det som skiljer dessa porträtt från dem som återfinns idag är framförallt att de är dömda att misslyckas, antingen på grund av ond bråd död eller äktenskapets eviga seger. Och så har det fått hålla på.

I Mai Zetterlings Flickorna (1968) blir Aristofanes pjäs ”Lysistrate” det raster varigenom kvinnors emancipationsförsök filtreras. Filmen kretsar kring en grupp skådespelare spelade av bland andra Harriet Andersson, Gunnel Lindblom och Bibi Andersson som turnerar med en uppsättning av pjäsen. Genom ”Lysistrate” omvärderar de sina egna relationer till de egna männen i allmänhet och patriarkala och sexistiska strukturer i synnerhet. På samma sätt som i pjäsen konstateras här omöjligheten i det heterosexuella projektet liksom lösningen i vägran att ställa upp på sexuella situationer. I det har den en del gemensamt med Vilgot Sjömans Jag är nyfiken gul. Här skildras Lena Nymans relation med Börje Ahlstedts otrogne streber, präglad av emblematiska sexscener som blivit svensk filmhistoria, som det enda som står mellan Lena och en politisk och mental frigörelse. Men trots att Nymans karaktär drömmer om hur hon både skjuter och kastrerar Ahlstedt, återupptas relationen.

På 2000-talet bidrog den framväxande queerrörelsen till det som den sexuella revolutionen kring 1968 misslyckades med och kvinnor fick äntligen nå klimax. 2009 kom Dirty Diaries, tretton fristående erotiska filmer som syftade till att omdefiniera porren och göra den queer, feministisk och nyskapande. Mia Engberg, som producerade tillsammans med Göran Olsson, hade redan sju år tidigare regisserat den erotiska kortfilmen Selma & Sofie (2002). Bland upphovspersonerna till Dirty Diaries återfinns några av de filmare som idag befinner sig i centrum för den svenska filmproduktionen. Bara under 2018 och 2019 har tre av dem presenterat nya filmer. Ingrid Ryberg En armé av älskande, Pella Kågerman Aniara och Mia Engberg Lucky One. Som skådespelare i Kågermans bidrag, Body Contact, dyker också Axel Petersén upp. Hans Toppen av ingenting (regisserad tillsammans med Måns Månsson) tävlade på Berlin filmfestival 2018 och innehåller något så ovanligt som en oralsexscen där 68-åriga nyblivna hyreshusägare Nojet (Léonore Ekstrand), gränslar ansiktet på sin yngre älskare. Liknande scener är lätträknade i svensk filmhistoria, åtminstone när det kommer till män som utövar oralsex på kvinnor.

Ska kvinnor nå tillfredsställelse sker det oftast i andra konstellationer än heterosexuella. Inte ens i den sexuellt explicita Hjärtat, Fanni Metelius debutfilm från 2018, går det särskilt bra för den heterosexuellt orienterade tvåsamheten. Här består huvudkonflikten av att den man Mika älskar går in i en depression och förlorar intresset för sex. Filmen slutar med att hon lär sig att tillfredsställa sig själv och uppskatta andra typer av förbindelser, centrerade kring kvinnlig gemenskap.

För den heterosexuella, sexuellt utsvultna kvinnan återstår alltid att ta saken i egna händer.

(publicerad i mars 2019)