Selma Lagerlöf och den svenska guldåldern

Selma Lagerlöf tilldelades, som första kvinna, Nobelpriset i litteratur 1909. Mot slutet av 1910-talet befinner hon sig i en tid som blir betydelsefull både för hennes berättelser och för utvecklingen av svensk film. Selma Lagerlöfs romaner och noveller får en central plats i vad som kommit att kallas den svenska filmens guldålder.

1917 var första gången Selma Lagerlöfs berättarkonst tog plats på vita duken i form av Victor Sjöströms filmatisering av ”Tösen från Stormyrtorpet” – en kortroman som endast var nio år gammal.”Den svenska filmproduktionen fann i Selma Lagerlöfs berättelser tacksamt stoff för bioproduktion” berättar journalfilmsregissören Knut Martin i Svensk Filmindustris födelsedagshälsning Selma Lagerlöf 80 år (1938). Sjöström fortsatte därefter med filmerna Ingmarssönerna (1919) och Karin Ingemarsdotter (1920), två delar av en planerad längre filmatisering av Jerusalemböckerna. ”Filmerna om Ingmarssönerna förde Sveriges namn som filmproducent ut över världen” fortsätter Martin. Filmerna blev även stora publiksuccéer i Sverige. Den första filmen hade exempelvis 196 000 biobesökare bara i Stockholm, som då hade en befolkning på endast 400 000. Sjöströms fjärde Lagerlöffilmatisering blev Körkarlen (1921), som byggde på romanen med samma namn. Filmen fick ett oerhört genomslag i sin samtid och lämnade även bestående avtryck på filmkonsten. Idag räknas Körkarlen som ett av den svenska filmhistoriens centrala verk och påverkade såväl Charlie Chaplin som Ingmar Bergman och Stanley Kubrick.

Med Victor Sjöström kom Selma Lagerlöf bra överens. När Svenska Biografteatern köpte filmrättigheterna till Selma Lagerlöfs verk var det ingen mindre än Victor Sjöström som skickades till Mårbacka för att förhandla med författarinnan och när Lagerlöf började få förfrågningar om filmatiseringar från utlandet var det Victor Sjöström hon vände sig till för att få råd. Kanske var den främsta anledningen till denna ömsesidiga respekt att Victor Sjöström förblev trogen de litterära underlagen även när filmmediet som uttryckssätt genomgick stora förändringar vid den här tiden. I ett radiokåseri från 1930-talet säger Sjöström om Selma Lagerlöfs godkännande av hans filmatiseringar att: ”Det var en ganska stor glädje och tillfredsställelse för mig. Filmen hade tagit ett socialt jättesteg uppåt – i en finare salong kunde vi inte bli mottagna än i Selma Lagerlöfs”.

Jämte Sjöström tog även Mauritz Stiller sig an Selma Lagerlöfs verk i och med Herr Arnes pengar (1919). Filmen blev en stor framgång och Stiller fortsatte under 1920-talet att filmatisera Lagerlöfberättelser. 1923 kom Gunnar Hedes saga, filmversionen av romanen ”En herrgårdssägen” och sedermera följde Gösta Berlings saga (1924), där Greta Garbo fick sitt stora genombrott i rollen som Elisabet Dohna. Relationen mellan Lagerlöf och Stiller var initialt bra men blev med tiden alltmer ansträngd då hon motsatte sig den konstnärliga frihet som Schiller tog sig i filmerna. Problemen startade i samband med Gunnar Hedes saga då Stiller inte lät Lagerlöf ta del av manuskriptet i den omfattning hon önskade. Så när hon fick höra att det var i Stillers regi som hennes debutroman ”Gösta Berlings saga” skulle filmatiseras försökte hon, utan framgång, köpa tillbaka filmrättigheterna. I ett brev som Lagerlöf skrev till Stiller i maj 1924 uttrycker författarinnan sina åsikter om avvikelserna mellan Stillers filmiska vision och det litterära underlaget: ”På den tiden, då filmen nöjde sig med att följa texten i mina romaner och noveller var jag glad åt filmatiseringen. Den verkade som en serie illustrationer levande och vackra, och annat begärde jag inte. Men nu, då jag ser, att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre. Jag trodde, att omkastningarna och de främmande tillsatserna i Herrgårdssägen voro en olyckshändelse framtvingad av hänsyn till utlandet, och jag trodde att omvälvningarna i Gösta Berling berodde på nödvändigheten att förkorta, men nu, då Ni anser att filmen fordrar, att ämnet på detta sätt omstuvas, då vill jag inte mer släppa till mina böcker. Jag förstår, att Ni med Er stora förmåga söker att höja filmen till något konstnärligt, en ny konstart, en musik för ögat, om jag så får säga, men för detta fordras helt säkert att filmtexterna komponeras för filmen allt från början: Då har Ni Er frihet. Men för gamla kända böcker anser jag, att det första tillvägagångssättet var det rätta.”

Vid sidan av Sjöström och Stiller gjorde även regissörer som Ivan Hedqvist och Gustaf Molander Lagerlöffilmer under åren kring 1920. Molander återvände dessutom till Lagerlöf så sent som 1954 med en filmatisering av Herr Arnes penningar. Men det var inte bara i Sverige som Selma Lagerlöfs berättelser blev föremål för filmatiseringar. I USA producerades 1925 Tower of Lies (Kejsarn av Portugallien) i regi avVictor Sjöström. I Frankrike gjorde Julien Duvivier 1939 La charette fantôme (Körkarlen) med Louis Jouvet i huvudrollen. I Tyskland gjordes två filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet, den första 1935 och den andra 1958 i Västtyskland. I Danmark regisserade Alice O’Fredericks samma berättelse 1952, då kallad Husmandstøsen. Icke att förglömma bland dessa internationella produktioner är den sovjetiska animerade långfilmen Zakoldovannyj maltjik (1955).Detta var den berömda animationsstudion Sojuzmultfilms filmatisering av Lagerlöfs roman ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”.

Selma Lagerlöfs berättelser hade en avgörande betydelse för den tidiga svenska stumfilmens framgångar, och filmerna kom i sin tur att bana väg för nya läsare av hennes romaner och noveller. I ett brev som Lagerlöf skickade till Victor Sjöström efter framgångarna med Körkarlen konstaterade hon bland annat följande: “Nu är nog den filmen lyckligt i hamn, och det utmärkta arbete som Ni har nedlagt på filmen både som filmförfattare, regissör och aktör blir denna gång till fullo uppskattat … Nu tycks det emellertid, som om Ni skulle ha brutit väg inte bara för svensk film, utan för mina böcker.” Inte färre än nio filmer från denna så viktiga period för svensk film var baserade på Selma Lagerlöfs berättelser. I Selma Lagerlöf 80 år avslutar Knut Martin med att reflektera över Selma Lagerlöfs roll inom svenskt berättande: “Ty inte bara genom det tryckta ordet, utan också genom teatern, filmen och radion fann Selma Lagerlöf vägar till människornas hjärtan. Att spela så vackert på så många instrument, det kan bara en stor diktare göra.

(publicerad i april 2021)