Alf Sjöberg

Media (7 st)



Svensk regissör (filmer 1929-1969), manusförfattare (filmer 1925-1969) och skådespelare (filmroller 1923-1925). Född Sven Erik Alf Sjöberg i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Oscars församling, Stockholm. Dramatens elevskola 1923-1925. Premiärelev 1924. Gift 1930-1934 med skådespelaren Märta Ekström, 1935 med Elsa Ahlsell.

-

Alf Sjöberg var framför allt en teaterkonstnär. Han debuterade på Dramaten som skådespelare 1925, när han var 22 år, och 1930 regisserade han sin första uppsättning där. Han kom att bli Sveriges mest betydelsefulla teaterregissör under 1900-talet, framför allt genom de 138 uppsättningar han gjorde under sina 50 år på Dramaten. Ingmar Bergman har sagt att Sjöberg inte bara var en stor förebild utan också hans överman, och att det var lönlöst att försöka tävla med honom. 1980 omkom Sjöberg i en cykelolycka på väg till repetitionen av Molières "Hustruskolan". Som en hyllning till sin mästare gjorde Bergman tre år senare en TV-version av den uppsättningen.

Sjöberg arbetade också med folkteater och radioteater. Hans ambition var att nå ut till så många som möjligt, att använda teatern för att förändra världen. Men trots sitt omfattande teaterarbete var Sjöberg också en ambitiös filmregissör. Det som kännetecknar honom som filmare är politiskt engagemang, avancerat kameraarbete och närgånget arbete med skådespelarna, som han ofta lånade från Dramaten.

Den första film han gjorde, tillsammans med Axel Lindblom, var Den starkaste (1929). Sin första egna film gjorde han 1940, Med livet som insats. En film i krigets skugga som även om den inte är helt lyckad innehåller de ovan nämnda kännetecknen. Hans följande filmer blev generellt hyllade av kritikerna, inte minst Hem från Babylon (1941), och Sjöberg ansågs vara Sveriges främsta filmskapare. Men idag är det Hets (1944) som är den av 1940-talsfilmerna som är bäst ihågkommen, mycket tack vare Ingmar Bergmans manus. Den är både ett inlägg i skoldebatten och genom Sjöbergs bearbetning av manuset ett försök till analys och kritik av nazismen. Stig Järrels lysande prestation som den skräckinjagande latinläraren Caligula har också bidragit till filmens rykte. (Stig Järrels rollfigur är för övrigt en repetition av en snarlik roll han gjorde två år tidigare i Hasse Ekmans Lågor i dunklet.)

På scenen arbetade Sjöberg ofta med ett expressionistiskt bildspråk och det tog han med sig till filmen. Hets, som fotograferades av Martin Bodin, tillhör det mest expressionistiska som setts i svensk film, och då var ändå den stilen mycket populär i Sverige på 1940-talet. En internationell beröringspunkt är Fritz Lang, både de tyska och amerikanska filmerna. Sjöberg hade också en mer lyrisk ådra som kommer till uttryck i filmer som Himlaspelet (1942) och Bara en mor (1949).

Lyrisk, likväl som expressionistisk, är också Fröken Julie (1951). Det är Sjöbergs bästa film och med Ulf Palme och Anita Björk som Jean och Julie. Den är fotograferad av Göran Strindberg (avlägsen släkting till förlagans författare) och här experimenterar Sjöberg också med berättandet på ett avancerat sätt. Exempelvis låter han två tidsplan vara i bild samtidigt; när Julie talar om minnen från sin barndom ser vi både hennes berättande och hennes minnen utspelas samtidigt. Det är ett ovanligt grepp men fungerar bra. Filmen som helhet är både emotionellt och hantverksmässigt enastående. Sjöberg fick också Grand Prix du Festival International du Film (föregångaren till Guldpalmen) i Cannes för Fröken Julie. Det var andra gången en av hans filmer belönades med detta pris; 1946 delade Hets denna ära med tio andra filmer.

Sjöbergs senare filmer hamnade i skymundan, inte minst efter att Barabbas (1953) blev en stor flopp. I motsats till Fröken Julie blev den närmast utskälld i Cannes. Sjöberg började filma mer sporadiskt även om han fortsatte vara trogen sina ideal. Han har fått viss upprättelse på senare år eftersom vissa kritiker, som t.ex. David Thomson, anser att Sjöbergs 1950-tals produktion är hans mest intressanta, till exempel Karin Månsdotter (1954).

Fredrik Gustafsson (2011)