Bröllopet i Bränna (1926)

Media (94 st)

Originaltitel	Bröllopet i Bränna
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Erik A. Petschler
Manus	Lars Tessing Ester Julin
Förlaga	Bröllopet i Bränna (Roman)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Petschler-Film
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Sverigepremiär	1926-12-26

Medverkande

Edvin Adolphson
Emanuel i Bränna, bonde

Mona Mårtenson
Prästgårds-Clara, piga

Louise Frank
Ingrid, Emanuels mor

Emmy Albiin
fru Sidonia, Claras mor

Sven Tropp
Wässbäck, pastor

Gustav Runsten
Hinrik, dräng

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

Emanuel i Bränna är en hetlevrad bonde i Dalsland som övertagit gården efter sin far, som dött under mystiska omständigheter. Änkan, mor Ingrid, är en handlingskraftig kvinna och har...

Visa hela handlingen

Press

Stockholmsrecensenterna visade ingen entusiasm för den dystra dalslandsberättelsen, även om man fann natursceneriet hänförande och ansåg att regissör Petschler gjort ett gott arbete och...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Emanuel i Bränna är en hetlevrad bonde i Dalsland som övertagit gården efter sin far, som dött under mystiska omständigheter. Änkan, mor Ingrid, är en handlingskraftig kvinna och har bestämt att Emanuel ska gifta sig med sin kusin Maja Sofia i Äng. Men Emanuel älskar prästgårdspigan Clara och motsätter sig moderns beslut, trots att det ryktas i trakten att Clara haft mer än tillåtliga förbindelser med den för sitt vidlyftiga kärleksliv beryktade pastor Wässbäck.

Mor Ingrid förefaller att böja sig för sonens vilja. Dagen för bröllopet mellan Emanuel och Clara bestäms, och mor Ingrid visar stor omtanke om sin blivande sonhustru, låter henne sova hos sig i änkestugan om nätterna och bjuder då och då på kvällsmåltider. Sådana aftnar händer emellertid underliga saker med Clara: hon får svimningsanfall och kramper som påfallande erinrar om de sjukdomstecken som Emanuels fader uppvisat tiden före sin död. Fattighjonet Liva iakttar i hemlighet att mor Ingrid blandar gift i maten men vågar ingenting yppa.

På bröllopsdagen flödar spriten på Bränna och prästgårdsdrängen Hinrik driver den hetlevrade Emanuel allt närmare självbehärskningens gräns med antydningar om Claras affärer med pastorn. Under bröllopspolskan dansar brudgummen vild av vrede sin brud till vanmakt och kastar sig sedan på en häst och rider som en galning ut i bygden Under tiden kallar mor Ingrid till sig ett par landstrykare, som gömt sig i ladan på gården, och har ett hemlighetsfullt samtal med dem.

Under sin vilda ritt träffar Emanuel på Hinrik, vilket leder till ett våldsamt knivslagsmål, där Hinrik såras och Emanuel tappar sin kniv.

Morgonen därpå anträffas pastor Wässbäck död, mördad på hemväg från bröllopsgillet. Bredvid liket hittas Emanuels kniv. Länsman Andreasson måste häkta Emanuel som är oförmögen att redogöra för sina förehavanden under natten.

Vid tinget talar flera vittnesmål till Emanuels nackdel, däribland Hinriks, som gör allt för att svärta ned och förödmjuka honom. Då störtar plötsligt Liva in i tingssalen med förvildat utseende och lyckas efter en stund sansa sig tillräckligt för att berätta sin historia. Enligt hennes berättelse hade pastor Wässbäck på bröllopskvällen kommit mor Ingrids mörka gärningar på spåren, och för att röja honom ur vägen hade den gamla kvinnan vidtalat landstrykarna att dräpa prästen. Liva hade bevittnat dådet och själv gripits av mördarna, som fört henne långt uppåt rackarbygden, varifrån hon först nu lyckats rymma.

Hinrik måste nu bekänna att han efter slagsmålet tagit Emanuels kniv och sedan kastat den vid liket när han på hemvägen råkat gå förbi pastor Wässbäcks kropp. Under uppståndelsen vid tinget lyckas mor Ingrid osedd smyga sig iväg. Hon söker sig upp mot klipporna vid vattnet och tar sitt eget liv. Emanuel och Clara försonas och flyttar samman på Bränna. (Bearbetning av svenskt och danskt program.)

Pressreaktion Svensk filmografi

Stockholmsrecensenterna visade ingen entusiasm för den dystra dalslandsberättelsen, även om man fann natursceneriet hänförande och ansåg att regissör Petschler gjort ett gott arbete och framstod som bättre ägnad att göra seriösa "skådespel" än farser. Främst irriterades flera av kritikerna över vissa oklarheter i handlingen.

"Bondfilmer skall man inte leka med. De äro inte lätta att klara av. Antingen blir resultatet för litterärt och bönderna teaterbönder. Eller också kommer man den trista och glanslösa verkligheten alltför nära. Vilket på grund av den extra dosis ledighet, som anses nödvändig för varje dylik verklighetsskildring, betyder, att fållbänken, snuset, brännvinslitern och polka!skuttet komma med i mindre smaklig utsträckning.

De som älska bondgenren tycka naturligtvis att detta är mycket trivsamt. Var och en har ju sin mening. För vår egen del bruka vi uppstämma tysta böner om att ingen utlänning måtte få se dessa uppvisningar i svenskt kulturliv. Det kunde kanske inverka menligt på turistströmmen.

Hr Petschlers senaste skapelse motiverar i hög grad en dylik bön. Särskilt bröllopet finna vi avskyvärt. Därmed har vi inte sagt, att filmen är illa gjord. Petschler har talang, synd bara, att han inte i samma grad äger ambition. Han har talang som instruktör, och hans förmåga att få filmanalfabeter att någorlunda naturligt agera inför filmkameran bör inte undervärderas. Dessutom har han en annan stor förtjänst. Han tar mycket bilder, som han låter växla snabbt. Inga långa scener. Det skyler alltid en del av bristerna i spel och kamerauppställning." (Gvs i StD)

"Det är berättelsen om mycken ondska och onda gärningar, och den blir inte uppbygglig eller försonande genom någon nämnvärd utveckling från mörker till ljus hos huvudpersonerna. Aktörerna verka inte heller synnerligen inspirerade av sina uppgifter, bäst är Edvin Adolphson och Sven Tropp, den förre som otämd, vild ung kraftnatur, den senare som den osympatiske prästen, vars roll hr Tropp gör välgörande måttfullt. Mona Mårtenson är så söt man kan vara i de fulast tänkbara kläder." (-gen i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Rosa Carlén (1836--1883) var trolovningsbarn till Emilie Flygare-Carlén och författade själv huvudsakligen folklivsskildringar från Dalsland. "Bröllopet i Bränna" som utgör underlaget till filmen publicerade hon år 1863. Berättelsen påstods ha verklighetsbakgrund.

Erik A Petschler påbörjade arbetet med filmen redan 1923 för officinen Dalslandsfilm, som "tillkommit på en ung energisk man, dir Nils Falks, initiativ". Arbetet försenades på grund av "organisationsproblem" inom det nya företaget, som därefter synes ha upphört med verksamheten och låtit Petschler själv slutföra filmen. Inspelningen kom till stånd sommaren 1926.

Louise Frank, som fick den betydelsefulla rollen som mor Ingrid, mörderskan, var hämtad från Dramaten i Stockholm, där hon var sufflös.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se