Stig Björkman

Media (2 st)

Svensk filmkritiker, regissör och översättare. Född Stig Gösta Henning Stigson Björkman i Oscars församling, Stockholm.

-

Stig Björkman är utbildad arkitekt, men filmintresset satte tidigt krokben för karriären. Han kan istället tituleras med det mycket som har prefixet film-; filmjournalist, filmkritiker, filmhistoriker, filmförfattare, filmregissör, filmklippare, filmöversättare, etc. Det började i Stockholms Studentfilmstudio på 1950-talet, år1960 kom han in i redaktionen på filmtidskriften Chaplin och var dess chefredaktör 1964-1972.

Men han ville också gärna pröva på det praktiska. 1964 kom kortfilmen Letizia och fyra år senare fick den långfilmsdebuten Jag älskar, du älskar, ett sympatiskt mottagande. ("Den första svenska kollektivfilmen" kallad då filmarbetarna satsade sina arbetsinsatser i ett gemensamt bolag efter att SF dragit sig ur.) Sedan dess har han i över 50 år växelvis fortsatt att skriva om film och att själv regissera. Det senare har resulterat i såväl kort- som långfilmer samt både spelfilmer och dokumentärer, av vitt skilda slag.

1969 kom den korta dokumentära pamfletten Nej, som handlade om rätten att vägra värnplikt. En pärla bland kortfilmerna kom året därpå, den lätt satiriska Med andra ord (1970) som handlade om några tappra vänsterradikalers kamp mot en stencilapparat. 1972 dokumenterade han Ingmar Bergmans inspelning av Beröringen i filmen Ingmar Bergmans värld. Av hans sex långfilmer blev Den vita väggen (1975) med Harriet Andersson hans bästa, men även Bakom jalusin (1984) med Domiziana Giordano och Erland Josephson väckte respekt.

Detta med respekt gäller också regissörers och skådespelares inställning till Björkman själv, som intervjuare och författare. Det började med "Bergman om Bergman" 1970 (tillsammnans med Torsten Manns och Jonas Sima), följd av "Woody om Allen" (1993, utökad upplaga 2006) samt "Trier om von Trier" (1999). Samma år kom boken om "Gena Rowlands - en kvinna för alla årstider", följd av porträttboken "Some Americans" (2008). Han har också medverkat i ett par essäböcker om ny svensk film och en bok om Antonioni har delvis publicerats i franska tidskriften Cahiers du cinéma och kommer ut i Sverige 2017. Språkkunnig som få har han också varit verksam som översättare, bl.a. av filmer av Antonioni och Woody Allen och därför inte bara fått Filmpublicisternas Guldpenna 1962 utan också deras översättarpris 2010.

Parallellt har han fortsatt göra film. Imorron & imorron & imorron (1989) är en betraktelse över nödvändigheten att förbereda sig för morgondagen. TV-filmen han betitlade Alla våra morgondagar (1994) handlar däremot om kubanskt vardagsliv. Den korta dokumentären Tranceformer (samregisserad med Fredrik von Krusenstjerna) från 1997 är ett porträtt av Lars von Trier.

Efter millennieskiftet och ett uppehåll på ett drygt decennium som filmskapare intresserade sig Björkman åter sig för Ingmar Bergman. Först fick han förtroendet att redigera Bergmans egna bakomfilmer i 8 mm, vilket resulterat i filmerna Bilder från lekstugan (2009) och …men filmen är min älskarinna (2010), bägge kompletterade med skådespelarintervjuer. I Fanny och Alexander och jag (2013) följer han repetitionerna på Dramaten av filmens förvandling till teaterpjäs.

När han presenterade …men filmen är min älskarinna vid en festivalvisning i Berlin tillfrågades han av Isabella Rossellini om han inte också ville göra en film om hennes mamma, Ingrid Bergman. Sagt och gjort – och med denna, hans 24:e film, Jag är Ingrid (2015), fick den då 77-årige Björkman sin största kritik- och publiksuccé, med premiärvining i Cannes, Guldbaggenominering och ett flertal priser internationellt.

Själv fick han en Hedersguldbagge 2018 för sin samlade insats på filmens område.

Till de mer ovanliga alstren i Björkmans produktion hör intervjuboken "Joyce Carol Oates – samtal med Stig Björkman" (2003). Den ledde till att Stig också gjorde en porträttfilm av den amerikanska författarinnan, Joyce Carol Oats: A Body in the Service of Mind, som p.g.a. coronapandemin fick sin premiär först 2022. Den påtvingade instängdheten under dessa år utnyttjade dock Björkman bättre än de flesta. Förutom slutarbetet på filmen startade han på Facebook "Farbror Stigs filmkunskap" där han rekommenderade för streaming tillgängliga filmer och fick 1500 följare. Parallellt fördjupade han dessa och andra filmessäer, vilka 2021 respektive 2022 trycktes i två tjocka volymer, "Uppenbarelseboken" och "Uppenbarelseboken 2". Hans filmproducent, Stina Gardell, fann detta så fascinerande att hon 2021 gjorde en film om "the movie man", Corona Film Club, där Stig zoom-konverserar med sin stora internationella vänkrets, men också ensam steppar i svarta lackskor på hyreshusets takterass.

Bengt Forslund (2016), redigerad 2023.