Alternativnamn |
|
---|---|
Kläder |
|
Smink |
|
Visa alla filmer | |
Utmärkelser |
|
Ryskfödd scenograf, kostymtecknare och sminkös. Knuten till Dramaten i Stockholm 1946-1981. Född Marie-Anne Ericsson i Leningrad, Sovjet. Död i Vamlingsbo, Gotland.-Marik Vos är en av de mest framstående inom svensk kostym- och scenografihistoria.Redan som tolvåring var Vos förvissad om att hon skulle bli scenograf. Men i brist på formella utbildningar skräddarsydde hon sin egen. Hon gick på Tekniska skolan (det som idag är Konstfack) där hon övade "dekorativ målning", perspektivlära och akvarell. Hon studerade också på Otte Skölds...
Ryskfödd scenograf, kostymtecknare och sminkös. Knuten till Dramaten i Stockholm 1946-1981. Född Marie-Anne Ericsson i Leningrad, Sovjet. Död i Vamlingsbo, Gotland.
-
Marik Vos är en av de mest framstående inom svensk kostym- och scenografihistoria.
Redan som tolvåring var Vos förvissad om att hon skulle bli scenograf. Men i brist på formella utbildningar skräddarsydde hon sin egen. Hon gick på Tekniska skolan (det som idag är Konstfack) där hon övade "dekorativ målning", perspektivlära och akvarell. Hon studerade också på Otte Skölds målarskola samtidigt som hon gick som elev hos konstnären (och keramikern) Sven Erik Skawonius på Dramaten för att förkovra sig i verklig scenografikonst.
Hon värvades som artonåring till nationalscenen 1944 och blev huset troget under fyrtio år. Från 1947 arbetade hon omväxlande som kostymtecknare/kostymör och scenograf i 120 uppsättningar.
Hennes debut som scenograf skedde med "Körsbärsträdgården" i regi av Olof Molander och den följdes av mångåriga samarbeten med regissörer som Alf Sjöberg, Mimi Pollak, Rune Carlsten, Per-Axel Branner, Bengt Ekeroth och inte minst Ingmar Bergman. Deras första teaterproduktion tillsammans blev Tjechovs "Måsen" 1961 där Vos stod för både scenbild och kostym.
Bergman lockade snart över Vos till filmen och det är framför allt deras fruktbara samarbete som blivit mest känt. När Vos som novis glömde några kläddetaljer vid sin första inspelningsdag av filmen Jungfrukällan (1961). Hon fick då några goda ’hemliga’ råd av Bergman och fortsättningsvis präglades deras samarbete av en gemensam filosofi om kostymen som skådespelarens ’andra skinn’ och Vos månade också starkt om aktörernas bekvämlighet i de dräkter hon skapade.
De delade också synen på scenografi där en dominerande och genomgående färg gärna fick sätta stämningen. De blodröda gemaken i Viskningar och rop (1973) där filmens kvinnor starkt kontrasterar med sina vita och svarta sekelskiftsklänningar skapade visuell filmhistoria.
Men Vos kunde både skapa karghet som i scenografin till Vargtimmen (Ingmar Bergman, 1968), och karaktär som till Gunnel Lindbloms rollfigur med östeuropeisk touche i Tystnaden (Ingmar Bergman, 1963).
1984 kröntes hennes karriär med en Oscar för kostymdesignen till Fanny och Alexander (Ingmar Bergman, 1982). Ett mödosamt, spännande och lustfyllt arbete som hon målande beskriver i boken "Dräkterna i dramat - mitt år med Fanny och Alexander".
Hennes ledord under arbetet med detta mastodontprojekt, som krävde 250 kostymer i allt från vadmal till silke, var efter Bergmans direktiv barnets perspektiv. Vos lät kläderna, i motsats till Anna Asps detaljflödande scenografi, framstå som avskalade och inte helt tidstypiska. Hon ville skapa filmens verklighet. Inte kopiera en autentisk dåtid. Vos såg kostymdesign och scenografi både som en autonom konstart och något som skulle fungera i symbios med text och skådespelare. Hennes insats handlade om att konkretisera regissörens visioner och integrera sin egen i den.
Vos lockades till teatern för chansen att skapa konst i gemenskap med andra. Hon var både individualist och lagspelare och blev lite besviken över utvecklingen på Dramaten, där teaterkollektivet splittrades på flera scener, och medbestämmandet under en period drevs in absurdum.
Precis som Bergman hade hon en långvarig kärlek till Gotland och på 1980-talet lämnade hon storstaden för att flytta till Vamlingbo. Där arbetade hon med Suderlamm, ett ekologiskt projekt som inbegrep både ullframställning och miljövård och som skapade arbetstillfällen för kvinnor på orten. Själv formgav hon tröjor.
Som en film- och teaterarbetare i kulisserna satte Vos sällan sig själv i centrum och behöll sin anspråkslöshet även efter de stora konstnärliga framgångarna. Sin Oscarsstatyett ställde hon i en smyg vid kakelugnen. Dock välekiperad i ullstickad tröja och luva.
Louise Lagerström (2012)
Academy Award of Merit (Oscar) | Los Angeles | 1984 | (bästa kostymer 1983/Best Costume Design 1983) | ||
---|---|---|---|---|---|
Academy Award-nominering | Los Angeles | 1974 | (bästa kostymdesign / Best Costume Design) | ||
Santa Monica | 1961 | (bästa kostym 1960/Best Costume Design, Black-and-White 1960) |
Scenograf |
|
---|---|
Arkitekt |
|
Kläder |
|
Kostymör |
|
Smink |
|
Frisyrer |
|