Ulla Ryghe

Svensk filmklippare, scripta och regissör. Född i Stockholm. Död i Victoria, British Columbia, Kanada.

-

Ulla Ryghe hade stark integritet, tyckte inte om att alltid betecknas som Bergmans klippare. Hon ville vara sig själv nog, en filmarbetare med klippning som specialitet. Hon hade dock knappast gått till filmhistorien om hon inte under 1960-talet råkat klippa åtta av Bergmans främsta filmer, från Oscarbelönade Såsom i en spegel (1961) till Skammen (1968) med Persona (1966) som konstnärlig höjdpunkt. Hon hade heller inte gjort internationell karriär utan det bagaget.

Som så mycket här i livet var yrkesvalet slumpens skördar. Ryghe var 35 när hon hittade sin plats i livet efter att först tänkt bli lantbrukare, studerat humaniora i Lund med tonvikt på konsthistoria, gått på Terserus teaterskola i Stockholm men misslyckats i proven till Dramatens elevskola och därefter prövat sig fram som journalist, bl. a. på DN och Aftonbladet. Plötsligt lockade det nya tv-mediet, så om hon lärde sig lite om film… Sagt och gjort. Hon fick jobb på Europa Film och hamnade som assistent till väletablerade klipparen Wic' Kjellin. Där lärde hon sig hantverkets grunder och utbildningen fortsatte hos nestorn Oscar Rosander på SF när han höll på med Djävulens öga (1960).

Det nya decenniet innebar en brytningstid för Bergman. Han sökte nya vägar i sitt filmskapande och bröt plötsligt med fler av sina gamla fast anställda SF-medarbetare, fotografen Gunnar Fischer, kompositören Erik Nordgren och klipparen Oscar Rosander. Om den sistnämnde talar Bergman varmt i sin bok "Laterna Magica" och om hur mycket han lärt sig av honom, men nu passade det Bergman perfekt att få sätta sin egen prägel på klippningsarbetet genom en ny oerfaren klippare. Valet föll på Ulla Ryghe som alltså fick debutera som filmklippare med Såsom i en spegel.

Ryghe var också den förste att erkänna att Bergman varit hennes mest betydelsefulla mentor, hans disciplin och koncentrationsförmåga, hans medvetenhet om det väsentliga och känsla för det avklarnade. Rosander hade lärt honom att klippningen började redan vid inspelningstillfället och nu ville Bergman ha med Ryghe redan vid inspelningen så att de tillsammans kunde se dagstagningarna i klippbordet. Vid inspelningen av Vargtimmen (1968) fungerade hon även som scripta. Som fast anställd på SF fick hon även dessutom klippa enstaka filmer av bl.a. Alf Kjellin, Arne Mattsson och Vilgot Sjöman men de gav inget eko.

1970-talet blev en vändpunkt för alla; Filmstaden i Solna lades ner, Bergman började producera på eget bolag, Cinematograph, och Ulla Ryghe beslöt sig för att pröva egna vingar. En sökare hade hon alltid varit och fortsatte att vara under de kommande årtiondena. Hon var i sig själv rotlös, bortsett från en bror i England hade hon ingen familj, och 1968 lämnade hon Sverige för gott.

Under 1970-talet arbetade hon mestadels i Kanada och på Cypern där hon köpte sig ett hus. Hon knöt an till sitt journalistiska förflutna och gjorde egna dokumentärer på kanadensiska National Film Board samt på ett privat företag som arbetade med "community oriented cinema", samhällsorienterad film. För cypriotisk tv gjorde hon ett par dokumentärer om sin by. Under 1980-talet var hon främst verksam som manusredaktör på Australian Film and Television School, där hon bl.a. fick producera Jane Champions korta debutfilm An Exercise in Discipline: Peel (1983), men arbetade också i Nya Zeeland, Malaysia och Singapore.

Hon hade också konsultuppdrag i Schweiz och Paris, bl.a. som kontaktperson för internationella samproduktioner under Jörn Donners tid som vd för Filminstitutet. 2006 flyttade hon tillbaka till Kanada, nu till Victoria på Vancouver Island. Där skrev hon sina memoarer, "Travels in Wonderland" (2008), en lite tungläst skildring av ett omväxlande yrkesliv. Den öppnade inga fönster, externt förblev hon "Bergmans klippare".

Bengt Forslund (2021)