Jan Lindeström

Fotograf. Född Jan Sture Lindeström i Sofia församling, Stockholm. Son till inspicienten Sture Lindeström.

-

Jan Lindeström fick tidigt upp ögonen för filmen. Med en farbror som var scenarbetare på SF och en pappa som var inspicient på Europa Film, där också Jans halvsyster arbetade, var det inte så konstigt att Lindeström tidigt blev filmintresserad. Efter folkskolan fick han arbete på en fotoateljé och när fadern fick reda på att man behövde hjälp på fotografavdelningen kom han till Europa Film. Till att börja med handlade det om att bära kameror, ladda kassetter, skriva rapporter o.s.v. men inom kort blev han B-fotograf och då såg man hans talang. 23 år gammal fick han 1954 debutera som A-fotograf på hela fyra filmer - en nästan osannolik blandning av strunt och kvalitet: Ragnar Frisks Östermans testamente, Carl Gyllenbergs Som i drömmar, Gösta Berhards Sju svarta "Be-Hå" och Gunnar Hellströms Simon syndaren.

Hans fortsatta karriär uppvisar samma brokiga blandning. Även porrfilmen fick sin plats på 1960-talet med exempelvis Mac Ahlbergs Fanny Hill (1968), men detta hade mer med jobbsituationen att göra än egna preferenser. Som fast fotograf på Europa Film fick han ta vad som bjöds och bolagets ledmärke vid den här tiden var lättare underhållning iscensatt av ovan nämnda Bernhard och Frisk samt Bengt Järrel, Arne Stivell m.fl.

Men då och då chansade man på udda projekt och det var här som Limpan, som han vanligtvis kallades, kom till sin rätt. Där sällar han sig till vissa andra fotografer som kunde göra märkvärdigheter med visuellt intresserade regissörer och konventionell vardagsvara med bruksregissörer. Gyllenbergs unika experimentfilm hyllades inte minst för det drömska fotot. "En bilddikt av alldeles utsökta kvaliteter" skrev Jurgen Schildt i Aftonbladet. Även Simon syndaren uppmärksammades för fotot och när filmreformen kom 1963 och Europa Film fick ny ledning så öppnade man portarna för bl.a. Bo Widerberg och Yngve Gamlin, och Lindeström arbetade med båda.

Kvarteret Korpen (1963) räknas idag som en svensk filmklassiker, men det är inte bara Bo Widerbergs och skådespelarnas förtjänst. Det neorealistiskt dokumentära fotot är en viktig del av upplevelsen. Allt spelades in på plats i de gamla arbetarkvarteren i Malmö. Allt skulle kännas äkta och det gjorde det. Samarbetet fortsatte med Kärlek 65 (1965) men omständigheterna då, med improvisation och utan egentligt manus, kände han inte lika starkt för. Filmen tillhör heller inte Widerbergs bästa, men Lindeströms bildsvep över Kåseberga kullar ger åskådaren den frihetskänsla som Widerberg var ute efter.

Samarbetet med den mångsysslande underhållaren Yngve Gamlin hade börjat redan med några kortfilmer. Bo Widerbergs framgångar inspirerade Gamlin till att själv vilja regissera. Som konstnär och scenograf visste han bildens betydelse. För säkerhets skull började han lite lättsamt med en komedi av Lars Forssell, Är du inte riktigt klok? (1964). Den föll inte så väl ut, så det var faktiskt med de seriösa dramerna Jakten (1965) och Badarna (1968) som Gamlin fick respekt, och då inte minst som bildskapare.

Efter 24 år på Europa Film fick Jan Lindeström 1971 en tjänst som fotolärare vid Dramatiska Institutet. På DI blev han en uppskattad och omtyckt lärare och stannade kvar till pensionen 1997. Han var inte låst vid en egen bildstil vilket underlättade i hans lärarroll; hans öppenhet för allas särart blev här en styrka.

Bengt Forslund (2016)