Roll |
|
---|---|
Sångare | |
Visa alla filmer | |
Utmärkelser |
|
Svensk skådespelare (filmroller från 1948). Född Harriet Andersson i Skeppsholms församling, Stockholm.-När Harriet Andersson i Sommaren med Monika begår det då oerhörda i att blicka rakt in i kameran är hon i nivå med unga rebeller som Dean, Brando och Elvis, föregripande flera av dem - därtill i egenskap av ung kvinna. Harriet - hon förtjänar sin förnamnsstatus i svenskt filmliv - blev vår bästa (enda?) rebell från tiden; stryktäck, sensuell och sårbar - utan tjafs.Året var 1952. Filmens regissör Ingmar Bergman var inte ensam om...
Svensk skådespelare (filmroller från 1948). Född Harriet Andersson i Skeppsholms församling, Stockholm.
-
När Harriet Andersson i Sommaren med Monika begår det då oerhörda i att blicka rakt in i kameran är hon i nivå med unga rebeller som Dean, Brando och Elvis, föregripande flera av dem - därtill i egenskap av ung kvinna. Harriet - hon förtjänar sin förnamnsstatus i svenskt filmliv - blev vår bästa (enda?) rebell från tiden; stryktäck, sensuell och sårbar - utan tjafs.
Året var 1952. Filmens regissör Ingmar Bergman var inte ensam om att ha noterat en frisk fläkt i annars mer eller mindre ordinära samtidproduktioner som Anderssonskans Kalle (Rolf Husberg, 1950), Biffen och Bananen (Rolf Husberg, 1951) och Medan staden sover (Lars-Eric Kjellgren, 1950, med manus av just Bergman). Här förekom hon i allt större biroller, först dekorativa, senare med tilltagande bett. När Per-Anders Fogelström föreslog Bergman en "grej" om en tjej och en kille som bryter upp och sticker ut i skärgården föll bitarna på plats. Om Harriet var menad för något vid 20 så var detta något Monika.
Sommaren med Monika for och flög över världen; till Sydamerika, där idag åldrade kritiker ännu minns sensationen; till Nordamerika, där unga slynglar (Woody Allen var en) smög in på Monica: The Story of a Bad Girl för att få en glimt av frigjort nakenbad; till Frankrike, där Godard och Truffaut ännu inte skapat någon ny våg men plötsligt fick en föraning om hur det kunde göras. Många av dem mötte här Bergmans filmarskap för första gången. Det skulle inte bli den sista.
Inte heller för Harriet Andersson (som även levde ihop med Bergman under några år och förblev en livslång vän). Deras kreativa samarbete omspann fyra decennier på scen, i radio, på skärm och duk. De tio högst varierade filmroller hon gjorde med Ingmar Bergman - bland dem naiv cirkusprinsessa i Gycklarnas afton (1953), trulig tonåring i En lektion i kärlek (1954), vällustig husa i Sommarnattens leende (1955), cancersjuk överklassflicka i Viskningar och rop (1973), förtvinad piga i Fanny och Alexander (1982), samt icke att förglömma hennes psykotiska studier i Såsom i en spegel (1961) och De två saliga (1985) - står för tio procent av hennes samlade film-CV. Om än denna bråkdel gärna dryftas in smått absurdum tillstår hon det ganska oemotsägliga: "Ingmar har gett mig de praktfullaste rollerna." Från hans sida kommer en möjlig förklaring: "Jag tror att kameran älskar de partiklar som omger Harriet och att hon också gillar dem." Fransmännen kallade henne ett "creature de cinema" - som skapt för filmen.
Bland övriga dryga 90 filmroller förekommer allt från diverse standardvara, som hon under sina kontraktsår på SF förvaltade efter bästa möjliga förmåga, till intressanta möten med personliga regissörer. Mai Zetterlings Älskande par (1964) och Flickorna (1968) hör särskilt hit, så även de fem filmer hon gjorde ihop med Jörn Donner, av vilka Att älska (1964) gav henne priset för bästa skådespelerska i Venedig 1964.
Att en aktris av hennes kaliber fick internationella erbjudanden bör knappast förvåna. Med den saken blev det tunnare än önskvärt, timing och vissa språkbrister kan ha spelat in. Hon är väl rollsatt som James Masons frivola hustru i le Carré-filmatiseringen Spionen måste dö (Sidney Lumet, 1967) och rolig att se som ond bysantinsk prinsessa i den i Sverige ovisade Kampf um Rom (1968). Hur hon är som Jerry Lewis hustru i överallt ovisade The Day the Clown Cried (filmprojekt av Jerry Lewis inspelat i Sverige i början av 1970-talet) vet ännu ingen. Hon själv erinrar sig en olustig inspelning. Bättre har det gått i grannländerna; danska Människor möts och ljuv musik uppstår i hjärtat (Henning Carlsen, 1967) gav henne en Bodil och norska Högre än himlen (Berit Nesheim, 1993) en Amanda, respektive länders främsta filmutmärkelser.
Detta "kinematografiska geni" (Bergman igen), född i en ganska jordnära lägremedelklassfamilj i Vasastan och som skoltrött 15-åring tämligen kvickt upplärd hos Calle Flygare och på Oscarteaterns revyscen, frånsäger sig livligt varje "metod" inom det fack hon behärskar som ganska så få. "Säger de 'Tystnad' så är man tyst, säger de 'Börja' så börjar man" är hennes egen maxim. Den betydligt mera ordrika beskrivning av värvet som Stanislavskij presenterade har hon ännu inte hunnit med att ta del av.
Jan Lumholdt (2013)
Pris | Stockholm | 2010 | Stockholm lifetime Achievement award | ||
---|---|---|---|---|---|
Guldbagge | Stockholm | 2009 | Hedersguldbagge | ||
Guldbaggenominerad | Stockholm | 2000 | Bästa skådespelerska | ||
Festivalpris | Haugesund | 1994 | (bästa skådespelerska) | ||
Robert | Köpenhamn | 1989 | (bästa kvinnliga biroll) | ||
Festivalpris | St. Thomas | 1976 | (bästa kvinnliga huvudroll) | ||
Moskva | 1975 | (bästa kvinnliga huvudroll, t.m. Fatima Bouamari) | |||
Pris | Stockholm | 1973 | (1972 års SF-stipendium) | ||
Guldbagge | Stockholm | 1973 | Bästa skådespelerska | ||
Bodil | Köpenhamn | 1967 | (bästa skådespelerska /i dansk film/) | ||
Chaplin-priset | Stockholm | 1964 | |||
Coppa Volpi | Venedig | 1964 | |||
Pris | 1963 | (tyska filmkritikens pris för hennes roll) | |||
Svenska Filmsamfundet | Stockholm | 1962 | (diplom för hennes roll) | ||
Folket i Bild | Stockholm | 1955 | (bästa kvinnliga biroll) | ||
Svenska Filmsamfundet | Stockholm | 1955 | (plakett) |