Åke Falck

Media (25 st)

Svensk TV-producent, regissör, skådespelare (film- och TV-roller 1950-1974). Född Åke Erik Lennart Falk i Göteborg, död i Danderyd.

-

Åke Falck var den unga svenska TV-ålderns pionjär bakom kameran; som regissör, producent och idéspruta. Men han gjorde sig också ett namn som radioreporter, teater- och filmregissör. Falck började sin karriär som journalist efter studier vid Göteborgs Högskola och kom som 21-åring, 1946, till Radiotjänst i Stockholm för att göra ungdomsprogrammet "Fönstret". Snart hade han blivit rikskänd för sin lugna men auktoritativa röst och som inhoppare för en sjuk Lennart Hyland i det populära familjeunderhållningsprogrammet "Karusellen". Radioteatern blev hans kall som regissör, och det var han verksam inom till sin död vid sidan av de andra konstnärliga utflykterna.

I början av 1950-talet lockades han av det nya TV-mediet och studerade hos BBC i London. Besviken på den svenska tveksamheten inför TV-satsningen tog han 1955 avsked från Radiotjänst med en stor debattartikel i Veckojournalen för att fram till 1960 bli en av Göteborgs Stadsteaters framgångsrikaste regissörer. Det dröjde dock bara tills 1958 innan han lockades till TV-rutan, både som programvärd i "Lusthuset" och som regissör av TV-teater.

År 1960 blev Falck TV-producent och vann två år senare Guldrosen i Montreux för "Kaskad", där Eartha Kitt och Jan Malmsjö var prominenta namn. Tidningarna kallade honom världsmästare i TV, något han bekräftade med såväl dramaproduktioner som underhållningsprogram, som "Halvsju" (1971). Det stormade ibland om hans djärva satsningar, men ingen ifrågasatte hans talang och professionalism. År 1972 belönades han med Stora Journalistpriset.

Filminsatserna blev sporadiska. Första framträdandet gör han i en liten biroll i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter (1950). Två år senare får han betydligt större utrymme som den impulsive Spinky, operasångaren Marios impressario i Lorens Marmstedts påkostade dansfilm Eldfågeln (regi Hasse Ekman). Hans enda huvudroll är som mordmisstänkt TV-författare (!) i kriminalfilmen Tärningen är kastad (Rolf Husberg, 1960), efter manus av Vic Suneson och Kerstin Ekman. Här spelar man med viss framgång på hans porträttlikhet med Orson Welles och med det associationen till dennes ofta mörka rollporträtt.

Filmregikarriären i manussamarbete med Lars Widding blev kort och mestadels misslyckad, reaktionerna övervägande negativa. Debuten med komedin Adam och Eva (1963) sågades av Göran O Eriksson i Stockholms-Tidningen för att "den stryker de bredaste fördomarna medhårs". Prinsessan (1966) betecknades som affekterad både i skådespelarregin och i det symboliskt övertydliga bildspråket av bl.a. Barbro Hähnel (DN) och Jonas Sima (Chaplin). Mest utskälld blev hans sista film, Artur Lundkvist-filmatiseringen Vindingevals (1968), som Mauritz Edström betecknade som: "En lyrisk ballad utan poesi, en sexfilm utan erotism, en Artur Lundkvist-film utan Lundkvist."

Desto större är kontrasten till den enda succén, Stig Dagerman-filmatiseringen Bröllopsbesvär (1964). Där såg Göran O Eriksson i Falck "äntligen en konstnärsprofil, och den är skarp och egenartad". Jurgen Schildt lovordade regissörens "kraft och övertygelse". Åke Falcks sista regiarbeten blev för TV med serien "Ett köpmanshus i skärgården" och för teatern med musikalen "Annie Get Your Gun" (1974).

Michael Tapper (2011)