Herbert Grevenius

Media (2 st)

Svensk dramatiker, dramaturg och manusförfattare (filmer 1943-1956). Född Gustaf Vilhelm Herbert Grevenius i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Kungsholms församling, Stockholm. Teaterchef Sveriges Radio 1950-1957. Dramaturg på Dramaten 1966-1971 och från 1979.

-

Herbert Grevenius tillhörde en dold men konstnärligt betydelsefull yrkesgrupp som sällan uppmärksammas. Inom litteraturen kallas de lektörer; de som stilistiskt tvättar manuskripten från stavfel, upprepningar, otympligheter etc. Inom dramatiken benämns de dramaturger och bearbetar pjäserna enligt regissörens intentioner. I filmens värld kan man ibland se dem i eftertexterna som "konstnärlig rådgivare".

Grevenius var under flera årtionden på 1900-talet en internt högt skattad dramaturg och konstnärlig rådgivare för alla de stora namnen; Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Hampe Faustman, Arne Mattsson. Han hade då en gedigen bakgrund som teaterkritiker i Stockholms-Tidningen 1931–1950 och chef för Radioteatern 1950–1955, men var också själv en framgångsrik dramatiker och översättare, bl.a. av Tjechovs dramer som nog i hög grad inspirerat hans eget författarskap, det till synes odramatiska och vardagliga med en klangbotten av humanism, humor och melankoli.

Ingmar Bergmans begåvning upptäckte Grevenius tidigt och det var på hans inrådan som Bergman blev teaterchef i Helsingborg 1944. Tillsammans skrev de manuskripten till Det regnar på vår kärlek (1946), Sommarlek och Frånskild (1951) – den senare i regi av Gustaf Molander – och det var Bergman som bad honom skriva manuset till Törst (1949) baserat på Birgit Tengroths novellsamling. I "Laterna magica" skriver Bergman: "Vid min begynnelse står Torsten Hammarén och Herbert Grevenius som omutligt stränga änglar. Av Hammarén lärde jag mig hantverket, av Grevenius en viss tankereda. De nöp mig, knådade mig och tillrättavisade mig." Betecknande är att när Bergman blev Dramatenchef på 1960-talet anställde han Grevenius som dramaturg och där blev han kvar till slutet av 1980-talet.

"Som dramatiker var han med om att gestalta det tidiga folkhemmet och skrev pjäser om den nya medelklassen. /---/ Han förkroppsligade den moderna teaterns och filmens utveckling", skrev Leif Zern i dödsrunan. Filmerna som var byggda på hans pjäser bar syn för sägen. Han var mer eller mindre inblandad i dem alla: Hampe Faustmans Sonja (1943), Krigsmans erinran (1947) och Café Lunchrasten (1954), Anders Henriksons Tåg 56 (1944), Hasse Ekmans Som folk är mest (1944) och Vi tre debutera (1953) samt Arne Mattssons Litet bo (1956). Ett alldeles speciellt förhållande fick han till Faustman, en hårt knuten personlighet som i Grevenius fick en slags fadersfigur som stödde och hjälpte honom. För Faustman skrev Grevenius också filmatiseringarna av två Rudolf Värnlund-pjäser: Främmande hamn (1948) och Ubåt 39 (1952) samt Hon kom som en vind (1952), baserad på en pjäs av Walentin Chorell.

I de två senare fallet beskylldes han ganska hårt för att ha tagit sig alltför stora friheter gentemot originaltexterna, men vad som var viktigt för Herbert Grevenius var just detta att vara trogen regissörens intentioner. Hos Faustman var vardagsrealimen och det sociala budskapet det centrala. Inför hans senare bearbetningar av Hjalmar Bergmans "Flickan i frack" för Arne Mattsson 1956 samt Strindbergs "Hemsöborna" och "Röda Rummet", tv-serier i regi av Bengt Lagerkvist 1966 och 1970, fanns det dock ingen kritik. Men det var Mattsson och Lagerkvist som inhöstade lovorden. "Han var oförmögen att framhäva sig själv. Hans uppgift var saken, aldrig personen". (Zern, a.a.)

Bengt Forslund (2020)