Victor/Victoria (1982)

Paris, 1934. Sångerskan Victoria Grant misslyckas i sin uppsjungning på den homosexuella nattklubben Chez Lui vars stjärna är Carroll "Toddy" Todd. Samma kväll kommer han i gräl med sin älskare Richard, vilket utmynnar i ett allmänt slagsmål på klubben och Toddy får sparken. Han förenar sig med Victoria i en middag hon inte kan betala för och i det handgemäng som uppstår när Victoria "hittar" en kackerlacka i salladen lyckas de undkomma. I Toddys våning byter hon ut sina blöta och krympta kläder mot en av hans kostymer. På morgonen kastar hon ut den uppdykande Richard, som tror hon är en man, och Toddy får idén att lansera henne som dragsångare -- greve Victor Grazinski. Med hjälp av impressarion Cassell är "Victor" snart en succé och väcker företagaren King Marchans intresse. King hyser misstankar om "Victors" rätta kön, men hans intresse för "Victor" upprör flickvännen Norma som han sänder tillbaka till Chicago. Han får sina misstankar bekräftade när han spionerar på "Victor" i badrummet och sedan hon gjort ett nummer med Toddy på Chez Lui (vilket resulterar i att stället ännu en gång blir sönderslaget) erkänner hon sanningen för King och att hon älskar honom. Hon vägrar emellertid att ge upp sin karriär vilket resulterar i intrycket att han måste vara homosexuell. Hans livvakt Squash berättar att han också är det och snart dyker Kings bekymrade kompanjoner från Chicago upp efter ett tips från Norma. Slutligen avslöjar Victoria sanningen för alla. Men Labisse, Chez Luis ägare, som låtit en detektiv skugga Victoria, misslyckas i sina försök att avslöja hennes bedrägeri i och med att Toddy tar över hennes roll.

Pressreaktion Svensk filmografi

". . . något mer malplacerat än Julie Andrews som den syndiga gränsöverskridaren kan jag svårligen föreställa mig. När hon vill sälja sin dygd för en köttbulle tvivlar man starkt på att någon verkligen skulle nappa på anbudet.

Julie Andrews förblir präktigt helylle, hur mycket hon än lägger manken till för att infria makens förväntningar åt Bo Derek-hållet.

"Victor/Victoria" låtsas ställa fördomar om homosexuella på huvudet. Om man nu trodde att en bög inte kunde vara rugbyspelare eller boxare, kanske man knatar ut från föreställningen en insikt rikare." Jannike Åhlund i Aftonbladet

"För det mesta lyckas regissören Edwards ta hem poänger av detta fruktbara slag. Men när det hela sedan utvecklar sig till en ordinär kärlekshistoria mellan Victoria och gangstern blir det allt längre mellan såväl de visuella som verbala gagsen. Samtidigt förfaller Andrews intressanta androgynitet till den välkända "Sound of music"--mimiken, och i en film som denna är en sådan oskuld minst sagt malplacerad.

Eller som Toddy, filmens livsnjutande och sympatiske resonör uttrycker saken: "Dygd? Nä, usch!" Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Vi i biosalongen ser varje sekund att Julie Andrews är kvinna (även om hon inte visar brösten den här gången). Hon är en usel herrimitatör -- och det fördärvar en del av den komplicerade historien.

Däremot har hon andra kvaliteter -- som sång, dans och underhållningsartist. Victor/Victoria är god showfilm av den gamla fina sorten. Julie Andrews håller den position som förr var vikt för Fred Astaire.

Men tyvärr är det lite långt mellan shownumren.

De homosexuella skämten kring manligt och kvinnligt ges god skärpa av Robert Preston.

Blake Edwards regi är rutinerat proffsig. Ett gediget arbete -- och det känns lite otacksamt att påpeka att det blir roligare när han jobbar i farstempo (som senart i "SOB -- paniken i drömfabriken").

Men så är det." Expressen

"Han har förlagt smörjan till 30-talets Paris troligen med baktanken att göra en nutida version av äldre Hollywood-komedier, någonting åt "Singing in the rain"-hållet. Om man vill vara snäll kan man säga att de gamla filmerna kanske blivit bättre med ålderns patina.

Men mer sanningsenligt; så är de helt enkelt bättre.

Victor/Victorias föregivet kvicka dialog är tung och krystad, shownumren tjatiga och bifigurerna karikerade." Mia Tottmar i Stockholms Tidningen

"Dragshower och gayklubbar. . . allt sådant tycks ha blivit attraktivt för en bredare allmänhet. Plötsligt tycker alla modekänsliga personer att det är vansinnigt roligt med män i kvinnokläder.

I och för sig har väl engelsmännen alltid odlat genren som en av ingredienserna i ett bredare sortiment men nog surfar engelsmannen Blake Edwards på en modevåg. Det sker med viss elegans.

Edwards drar ett par varv till med veven och får som belöning ut en eller ett par saker värda att begrunda. På plussidan finns också en bitvis kvick dialog. Situatinskomiken, med sängkammarfarsens vanliga inslag fast perspektiven är spegelvända, övergår ibland i en buskis som kan bli påfrestande men inte outhärdlig eftersom Blake Edwards är snabb i vändningarna" Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se