Arne Mattsson

Media (166 st)

Svensk regissör. Född i Uppsala. Regissör på produktionsbolaget Lux 1944-47, SF 1947-50, Nordisk Tonefilm 1950-56, Sandrews 1956-61, därefter frilans. Började som klippare och manusförfattare.

-

Arne Mattsson är nog främst ihågkommen för Hon dansade en sommar (1951) filmen efter Per Olof Ekströms roman, som satte "den svenska synden" på världskartan. Vid filmfestivalen i Cannes 1952 fick Sven Sköld pris för musiken och senare samma år tilldelades filmen Guldbjörnen vid festivalen i Berlin.

Att hitta någon rak linje i hans omfattande produktion låter sig inte göras, han var ingen auteur som ständigt återkom till samma tema, han var en filmens hantverkare och mångsysslare som ägnade sig åt alla genrer.

Mattsson började som manusförfattare innan han 24 år gammal debuterade som regissör. En tidig succé var komedin Sussie (1945) med Gunnar Björnstrand och Marguerite Viby i högform. Två andra komedier som gjorde rätt stor lycka var Flickan i frack (1956), efter Hjalmar Bergmans roman och Får jag låna din fru? (1959). Men komedierna var rätt få i Mattssons production. Betydligt vanligare var mustiga och dramatiska filmer i olika arbetarmiljöer, ofta i lantlig inramning. Den tidiga Rallare (1947), som skildrar bygget av Riksgränsenbanan, är minnesvärd, med Victor Sjöström i rollen som den imposante rallarbasen Stora Ballong, Hård klang (1952) är ett klasskampsdrama om stenhuggare i Bohuslän och Salka Valka (1954), efter Nobelpristagaren Haldór Kiljan Laxness roman, är ett kärleks- och strejkdrama bland fiskare på Island. Männen i mörker (1955), som utspelar sig i ett gruvsamhälle där fem män blir instängda i gruvan efter ett ras är dramatiskt stark och blev i mitt tycke grovt missbedömd av den samtida kritiken. Kärlekens bröd (1953), ett tätt psykologiskt drama som utspelar sig under ett anonymt krig (i Peder Sjögrens roman var det finska vinterkriget) fick desto mer beröm, och med all rätt. Kanske är den Arne Mattssons allra bästa film.

Han gjorde också nyinspelningar av tidigare succéer som Hemsöborna (1955) (tredje gången den filmades, nu i färg) och Körkarlen (1958). Den förra blev lyckad, den senare mindre lyckad; Mattssons filmatisering lyckades inte förmedla den suggestiva mystik som vilar över Victor Sjöströms klassiska film, den följer alltför tungt en realistisk tradition.

Mot slutet av 1950-talet inledde Mattsson ett samarbete med deckarförfattaren Folke Mellvig som skrivit deckarhistorier för radio om privatdetektiven John Hillman (Karl-Arne Holmsten) och hans fru Kajsa (Annalisa Ericson). Resultatet blev fem filmer mellan åren 1958-1963: Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen. De två första filmerna blev publiksuccéer och även kritikerframgångar, sedan blev kvaliteten vikande. Mattsson kallades "en svensk Hitchcock", vilket var uppåt väggarna; medan Hitchcock hade en person utsatt för ett hot i centrum av berättelsen var Hillmandeckarna - utom Den gula bilen - traditionella whodunits: mordgåtor som skulle lösas.

Arne Mattsson var flitigt verksam som regissör även under 1960-talet, ofta flera filmer varje år, men kvaliteten var mycket skiftande. Det är egentligen bara två filmer som sticker ut, Vaxdockan (1962)med manus av Lars Forssell, berättelsen om en nattvakt som förälskar sig i en skyltdocka som sedan får liv i hans fantasier, och Yngsjömordet (1966) med en furiöst agerande Gunnel Lindblom i rollen som den svartsjuka och manipulativa Anna Månsdotter som mördar sonens hustru.

Efter två nedsablade filmer i början av 1970-talet slutade Mattsson att göra film i Sverige, men gjorde på 1980-talet flera filmer utomlands, den sista i samarbete med Mats Helge (Olsson).

Arne Mattsson var en ojämn regissör, hans styrka låg i det realistiska berättandet och scenisk fantasifullhet. Svajigheten i hans produktion tilltog med åren, men under 50-talet hörde han definitivt till A-laget bland svenska filmregissörer.

Gunder Andersson (2011)