Karin Kavli

Media (1 st)

Svensk skådespelare (film- och TV-roller 1933-1985). Född i Bromma som Karin Kristina Margareta Carlson. Död i Maria Magdalena församling, Stockholm. Gift 1935 med Knut Kavli (1896-1965).

-

Karin Kavli föddes och gjorde sin skådespelardebut som Karin Carlson. Hon var trädgårdsmästaredotter och uppväxt i Mariehäll och hade först tänkt sig en framtid som läkare eller dylikt men valde skådespelarbanan och kom in vid Dramatens elevskola vid andra försöket 1926.

Sin första sceniska uppgift fick hon på Operan i en uppsättning av Peer Gynt (1927). Examensåret 1929 gjorde hon ett omedelbart stort genombrott som Kassandra i Agamennon på Konserthus-teatern. Efter en kort tid Helsingborg kunde hon tack vare ett De Wahl-stipendium 1930 göra en studieresa till utlandet 1931. Tillbaka i Sverige spelade hon vid Oscars-teatern 1931 och därefter vid olika scener som Vasateatern 1932-1933, där hon gjorde en av många paradroller som den kvinnliga huvudpersonen i Kanske en diktare, som även filmades 1933.

Från 1934 var hon verksam vid Dramaten. På 1940-talet fungerade hon som turnéledare för Folkparksteatern och 1946-1949 vid Göteborgs stadsteater. Dit återkom hon sedan 1953-1962 som legendarisk teaterchef varefter hon återvände till Stockholm och Dramaten samt även en tid vid Stockholms stadsteater 1965. Hon var även verksam vid TV-teatern och gjorde där en av sina sista och mest uppskattade roller som gamla farmor i Farmor och vår herre (1983). Hon spelade vid vid Dramaten så sent som ännu ett par månader före sin bortgång i pjäsen Farliga förbindelser (1988).

Genombrottet 1929 som Kassandra satte i mycket ett riktmärke för den fortsatta karriären som den stora tragöden som spelade med extas och glöd och med en mycket sonor, lidelsefull och altfärgad stämma för att ge uttryck åt karaktärernas livssmärta och känsla av tillvarons grymhet. Detta kunde ibland uppfattas som något patetiskt och slår ibland igenom i filmrollerna, där det erfordras mindre stilmedel än på teatern. Hon var dock här minnesvärd som kvinnan i Valborgsmässoafton (1935), som inte vill ha barn.

Hon var otvivelaktigt något av drottningen i svensk teater par excellence. Kritikern Bengt Jahnsson menade i ett eftermäle att med Karin Kavli fick svensk teater de drottningar den behövde. Förutom Farmor och vår herre gjorde hon ytterligare några framträdande kvinnliga maktgestalter på film och i tv såsom grevinna i Alf Sjöbergs Ön (1966) och Bernarda i Bernardas hus i tv 1975. Något avvikande var den som lomhörd arvtant i tv:s version av folkskådespelet Grabbarna i 57:an (1978).

Vid sidan av skådespelandet gjorde hon en av sina främsta insatser som chef i Göteborg bl.a. genom att förbättra skådespelarnas sociala villkor samt även att driva fram en generation av unga skådespelare som enligt Myggan Ericson man aldrig sett maken till sedan dess. Tillsammans med Myggan gav hon 1984 ut sina memoarer med den talande titeln "Karin Kavli. Från Kassandra till Farmor". 1991 var hon föremål för en radiodokumentär "Karin Kavli - aktad aktris och talangfull teaterchef", producerad av Henrietta Hultén.

Hon erhöll 1930 Teaterförbundets De Wahl-stipendium, 1942 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium, 1979 Dramatens O'Neill-stipendium, 1981 Svenska Akademiens teaterpris samt 1978 den kungliga medaljen Litteris et artibus.

P O Qvist (2004)