Bibi Lindström

Media (1 st)

Svensk arkitekt, scenograf (filmer och TV 1932-1973), regissör (film 1943) och manusförfattare (film 1937). Född i Arbrå, Gävleborgs län. Död i Kungsholms församling, Stockholm.

-

Bibi Lindström var svensk films flitigast anlitade scenograf. Det blev under en 40-årig karriär över 150 filmer, förmodligen ett oslagbart rekord.

Hon visade tidigt en konstnärlig begåvning och var en kort tid elev på Gösta Ekmans teater men när hon 1926 kommit in på Kungliga Konsthögskolan fann hon att detta var hennes rätta plats. Hon studerade främst arkitektur och dekoration, och träffade där sin make, arkitekten Viking Göransson, som hon var gift med 1929-1953. Tillsammans arbetade de på Stockholmsutställningen 1930.

Vid samma tid slog ljudfilmen igenom. Importföretaget Europa Film började producera och 1932 stod nya inspelningsateljéer färdiga i Sundbyberg. Till dem sökte man någon som kunde ta hand om byggnationerna. Bibi sökte och fick jobbet.

Beteckningen arkitekt stämmer vad Bibi Lindström beträffar men efterhand under hennes karriär byttes ordet ut mot scenograf. Scenografens arbete på teatern är lätt att definiera. Hen står för den bakgrund och det sceneri i vilket aktörerna spelar. På film varierar arbetet i hög grad. Förutom ateljébyggnationer ska scenografen också vara inredningsarkitekt och långt in på 70-talet var hen också ansvarig för rekvisitan. Filmar man "på plats" är det scenografen som ska se till att "verkligheten" arrangeras så den överensstämmer med manuskriptets innehåll och tidsepok.

Det blev inga märkligare scenografiska uppgifter för Lindström till att börja med, men sedan Schamyl Bauman lockat över henne till Sandrews på 40-talet blev det mer spännande arbetsuppgifter. Olof Molander, mer känd som krävande teaterregissör, visste vad han ville. Rolf Husbergs Barnen från Frostmofjällen (1945) blev Lindströms dittills största publikframgång. För Hasse Ekman signerade hon bl a Banketten (1948) och Flicka med hyacinter (1950) och 1951 kom såväl Alf Sjöbergs Fröken Julie, som vann det högsta priset vid filmfestivalen i Cannes, som Arne Mattssons Hon dansade en sommar, som i sin tur var den första svenska film som vann Guldbjörnen i Berlin. Vid den här tiden kom också färgfilmen och Mattssons Hillman-filmer (Mannekäng i rött och Ryttare i blått) var en utmaning i slutet av 1950-talet.

Även Ingmar Bergman hörde av sig när han gjorde filmer på andra bolag än SF. Gycklarnas afton (1953), Nära livet (1958), och Persona (1966) var tre vitt skilda arbetsuppgifter där scenografin spelade en viktig roll.

Att Bibi Lindström var så omtyckt och efterfrågad berodde mycket på att hon med åren fick en rutin att arbeta snabbt och effektivt - och kostnadsmedvetet utan att det gick ut över kvaliteten. Hon var också konsthistoriskt väl bevandrad. Till hennes senare kraftprov hörde Sjöbergs Fadern och Jarl Kulles Bokhandlaren som slutade bada , bägge 1969, men barnfilmer låg henne också varmt om hjärtat, exempelvis Vi på Saltkråkan (1968), Ture Sventon (1972) och Den vita stenen (1973). Den senare gjordes för TV och blev hennes sista uppgift.

Bengt Forslund (2014)