Per-Axel Branner

Media (1 st)

Svensk regissör, manusförfattare, skådespelare. Född Per Axel Helge Larsson i Linköping. Död i Lidingö. Dramatens elevskola 1919-21.

-

Per-Axel Branner bedrev ett växelbruk mellan teater, film, författande och, mot slutet av sitt liv, TV. Framförallt för sitt arbete inom teatern vann han erkännande i samtiden, men inom filmen har han knappast gått till historien för sin konstnärliga särprägel. Snarare var han en typisk bruksregissör inom svensk film som var rotad i teaterns konventioner och som saknade intresse för att utforska filmens specifika möjligheter.

Efter Dramatens elevskola 1919-1921 var han verksam som skådespelare vid flera privatteatrar. Inom filmen debuterade han 1926 under sitt födelsenamn Per-Axel Larsson som manusförfattare till Olof Molanders Giftas, efter novellen "Ett dockhem" av August Strindberg.

Som så många andra från teatern var hans tjänster som regiassistent och senare regissör hett efterfrågade vid övergången från stumfilm till ljudfilm. Under sitt nya namn Per-Axel Branner assisterade han 1930 Gustaf Molander vid Birger Sjöberg-filmatiseringen Fridas visor och Julius Jaenzon vid Bellman-skildringen Ulla min Ulla. Han fick även förtroendet att assistera Victor Sjöström när denne gav sig i kast med att både regissera och spela huvudrollen i storproduktionen Markurells i Wadköping (1931), inspelad i två versioner - en svensk och en tysk - efter Hjalmar Bergmans roman.

Regidebuten var en valfilm för socialdemokraterna (Under röda fanor, 1930), följd av två korta dansfilmer (Tango-foxtrot, 1930; Rumba, 1931) och en kortfilm om en lookalike-tävling (Fröken, ni liknar Greta Garbo!, 1931). Som underlag för långfilmsdebuten med fotbollsskildringen Hans livs match (1932) använde han sin novell "4-3", som tryckts i Dagens Nyheters söndagsbilaga den 30 juni 1929. Senare skulle han i romanen "Pojke från Sibirien" (1940) teckna ett Stockholmsporträtt som blev klassiskt. Hans författarskap omfattade också dikter ("Mellanakt", 1948), översättningar av andras verk och mot slutet av karriären texter om teaterpedagogik.

Nästa film, Pettersson & Bendel (1933), efter Waldemar Hammenhögs bästsäljare, blev Branners både mest famösa och infamösa. Vid premiären väckte dess tydliga antisemitism i porträttet av Bendel - en judekarikatyr stigen ur dåtidens skämtpress - ingen större harm. Undantaget Bengt Idestam-Almqvist (signaturen Robin Hood i Stockholms-Tidningen) accepterades denne som en i raden av liknande nidbilder (Trötte Teodor, Gustaf Edgren 1931; Söderkåkar, Weyler Hildebrand 1932) i svensk komedi. Först vid den sällsynt illa tajmade premiären under slutstriderna i Tyskland 1945 för uppföljaren Pettersson & Bendels nya affärer i regi av Erik Bergstrand var indignationen total.

Den första Pettersson & Bendel gjorde dock lysande affärer såväl i Sverige som i Nazityskland, och Branner blev flitigt anlitad på scen och i ateljé. Åren 1932-1939 regisserade han elva långfilmer, inklusive den prestigeladdade nyinspelningen 1934 av stumfilmsklassikern Sången om den eldröda blomman och Adolf i eld och lågor, en av Adolf Jahrs populära actionfilmer i Errol Flynns anda. Disney anlitade också honom som svensk röstregissör till några av sina viktigaste filmer, bl.a. Snövit och de sju dvärgarna (1937), Pinocchio (1940) och Peter Pan (1953).

Branners bundenhet vid teaterns formspråk fick ofta bannor av kritikerna, t.ex. mottagandet av Farmors revolution (1933). Teatern förblev också hans stora kärlek, och filmkarriären avvecklades med två kriminalkomedier, Hon trodde det var han (1943) och På farliga vägar (1944). Åren 1934-44 var han Teaterförbundets ordförande, och 1940 tog han över Nya Teatern i Stockholm för att där - ironiskt nog med tanke på hans filmsuccé med Pettersson & Bendel - göra sig känd för de antinazistiska Taggenrevyerna. År 1954 gifte sig Branner med Gunn Wållgren och sålde Nya Teatern för att i stället flytta över till Dramaten. Där verkade han fram till sin död, ofta i samarbete med hustrun, och kritikerrosades för sina Tjechovuppsättningar.

Michael Tapper (2011)