Gunnar Skoglund
Innehållsförteckning
- Grundfakta
- Länkar och resurser
- Beskrivning
- Utmärkelser
- Insatser
- Förlaga
- Musikstycken
- Grupper
Grundfakta
Media (3 st)
| Alternativnamn |
|
|---|---|
| Regi |
|
| Speaker |
|
| Visa alla filmer |
Beskrivning
Svensk regissör. Född Gunnar Skoglund i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Nynäshamn, Södermanland. Bror till censurchefen Erik Skoglund och farbror till skådespelaren Rolf Skoglund. Gift med skådespelaren Signhild Björkman, senare med Birgit Lindkvist.-Gunnar Skoglunds karriär gick inledningsvis i två riktningar, bägge ledde till filmen. Via studentteatern vid Stockholms högskola kom han i kontakt med Per Lindberg och blev hans teatersekreterare vid Radioteatern 1929-1931. Dessförinnan hade han hunnit med att vara...
Beskrivning
Svensk regissör. Född Gunnar Skoglund i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Nynäshamn, Södermanland. Bror till censurchefen Erik Skoglund och farbror till skådespelaren Rolf Skoglund. Gift med skådespelaren Signhild Björkman, senare med Birgit Lindkvist.
-
Gunnar Skoglunds karriär gick inledningsvis i två riktningar, bägge ledde till filmen. Via studentteatern vid Stockholms högskola kom han i kontakt med Per Lindberg och blev hans teatersekreterare vid Radioteatern 1929-1931. Dessförinnan hade han hunnit med att vara regiassistent åt Gustaf Edgren på Fridolf Rhudin-filmen Svarte Rudolf (1928) och Skoglund gjorde själv en kortfilm med Fridolf och Weyler Hildebrand, Finurlige Fridolf (1929).
Parallellt fanns ett idrottsintresse. Skoglunds bror tog silver i simhopp vid OS 1920 och Gunnar var själv god simmare. Det ledde till att han anmodades att bli radskrivare på Idrottsbladet, för vilket han bl.a. bevakade OS i Paris 1924. Detta ledde i sin tur till att han fick skriva simmarlegenden Arne Borgs memoarer och 1932 gjorde han en reportagefilm om Olympiamännens hemkomst från deras framgångsrika insats i Los Angeles.
Den sågs av SF-chefen Olof Andersson som erbjöd honom att bli chef för såväl SF-journalen som en nyinrättad kortfilmsavdelning och detta skötte han med bravur under tio år. Skoglund blev ”Rösten” med hela svenska folket.
Kortfilmerna handlade om allt mellan himmel och jord, från revypremiärer till stadsreportage och idrottsevenemang. Mest uppmärksamhet fick den dokumentära långfilmen En handfull ris (1939), men spelfilmen lockade också, Han fortsatte som regiassistent till Gustaf Edgren, bl.a. på Karl Fredrik regerar (1934), och 1938 fick han möjlighet att debutera med Fram för framgång, en finurlig komedi om tre unga konstnärer som drömmer om att slå igenom, en skådespelerska, en författare och en lovande sångare. I den sistnämnda rollen överraskar Jussi Björling med talang utöver den sångliga.
Det blev ett tiotal spelfilmer till i olika genrer och av varierande kvalitet. Vårat gäng (1942), som byggde på en radioserie, blev hans största publikframgång, Vägen till Klockrike (1953), efter Harry Martinsons roman, den mest kritikerrosade. Året därpå filmatiserade han Waldemar Hammenhögs roman ”Esther och Albert”, en rak, osentimental vardagsskildring med ett tidlöst och allmängiltigt innehåll: en lyckligt förälskad man råkar göra en annan flicka med barn. Ung man söker sällskap (1954) är Skoglunds mest helgjutna film och Ulf Palme, Gaby Stenberg och Ulla Sjöblom är kongeniala i sina roller.
De tre följande spelfilmerna blev mindre lyckade. Slutet av 50-talet var ett brytningsskede genom televisionens entré och en ny regissörsgeneration steg fram. Skoglund återgick till kortfilmen. I databasen finns han noterad som regissör för totalt 89 filmer. Det torde vara svenskt rekord.
Bengt Forslund (2011)
