Ivar Johansson

Media (19 st)

Svensk regissör och manusförfattare (filmer 1921-1955). Född Ivar Arnold Johansson i Stråtjära, Skogs socken i Hälsingland, död i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Gift 1943 med fotografen och TV-producenten Birgitta Elisabet Maria Pramm.

-

Ivar Johansson var bondson från Hälsingland, vilket tidvis präglade hans filmproduktion, men han lämnade hemmet tidigt, tog studenten i Stockholm och studerade humaniora vid högskolan. 1916 fick han arbete som textredigerare till stumfilmer, vilket ledde till att han också blev filmklippare och snart även manusförfattare, bl.a. till Fänrik Ståls sägner (John W. Brunius, 1926) och Gustaf Wasa (John W. Brunius, 1928).

Betydelsefullare var dock hans inblandning i Hjalmar Bergman-filmerna Flickan i frack (Karin Swanström, 1926) och En perfekt gentleman (Vilhelm Bryde och Gösta Ekman, 1929) och samma år fick han chansen att regidebutera med Rågens rike, starkt påverkad av de nya ryska filmerna (vars texter han redigerat) och Sjöströms Lagerlöf-filmer. Olyckligtvis fick filmen premiär samma dag som den första svenska ljudfilmen, Säg det i toner (regi Julius Jaenzon och Edvin Adolphson) och kom därför i skymundan, men idag räknas den som en av våra främsta stumfilmer.

Johanssons regitalang blev dock inte ifrågasatt och 37 ljudfilmer hann han med under de följande 27 åren, en mycket blandad repertoar där 1930-talets folklustspel och pratglada komedier givetvis ingick, men han sökte sig också till angelägnare ämnen. En liten pärla är den av Kreugerkraschen påverkade Uppsagd (1934).

Till hembygden och naturen återvände Johansson i bl.a. Hälsingar (1933), Bränningar (1935) och Albert Engström-filmen Storm över skären (1938). Den sistnämnda räknas till hans bästa från denna tid, men intressantare är hans inkännande kvinnoskildringar från början av 40-talet, främst Tänk, om jag gifter mig med prästen (1941) med Viveca Lindfors och den första svenska sjukhusfilmen, Gula kliniken (1942), som tog upp abortfrågan. Bägge blev stora publikframgångar.

Den samtida bondefilmen Skogen är vår arvedel (1944), initierad och finansierad av Folkets Hus-rörelsen, är också den verklighetstrogen och socialt medveten. Den blev hans bästa landsbygdsfilm, men dessvärre gick Johansson i fortsättningen tillbaka till sin barndom och signerade inte mindre än elva traditionella allmogefilmer, en populär genre som snart skulle vara på utdöende.

Det började hyggligt med Livet i Finnskogarna (1947) och porträttet av den legendariske Delsboprosten Lång-Lasse i Delsbo (1949) tål att ses än i dag. En av Johanssons favoritaktörer, Sten Lindgren, tecknade honom med tyngd och imponerande inlevelse. Johansson var överlag en god personinstruktör och landskapsbilderna slarvade han aldrig bort, men han borde ha stannat här. Varken nyinspelningen av Rågens rike (1950) eller filmatiseringen av Mobergs Marknadsafton (1948) blev några lyckade filmer och beteckningen "bygdepekoral" dök upp allt oftare i recensionerna. Synd på en av 1930- och 1940-talens bästa hantverkare.

Bengt Forslund (2011)