Roll |
|
---|---|
Sångare |
Skådespelare (filmroller 1917-1945). Född i Näs socken, Jämtland, uppvuxen i Östersund. Gift 1913 med skådespelerskan Emilia "Millan" Streiffert. Efter skolan var han först anställd vid posten och spelade en del lokalrevy. Sedan bytte han bana och debuterade hos Anton Gambetta Salmsons sällskap 1906 och därefter vid olika turnerande sällskap som Lindblads operettsällskap 1907-08, Axel Hultmans 1908-09, Trobäcks operettsällskap 1909-12, Lianders 1913-1918 och Karin Swanströms från 1918. Han åtnjöt stor popularitet i landsorten. Vi den här tiden började han...
Skådespelare (filmroller 1917-1945). Född i Näs socken, Jämtland, uppvuxen i Östersund. Gift 1913 med skådespelerskan Emilia "Millan" Streiffert.
Efter skolan var han först anställd vid posten och spelade en del lokalrevy. Sedan bytte han bana och debuterade hos Anton Gambetta Salmsons sällskap 1906 och därefter vid olika turnerande sällskap som Lindblads operettsällskap 1907-08, Axel Hultmans 1908-09, Trobäcks operettsällskap 1909-12, Lianders 1913-1918 och Karin Swanströms från 1918. Han åtnjöt stor popularitet i landsorten. Vi den här tiden började han även filma.
Så småningom kom han att verka på mer fasta scener som Stockholmsteatrarna Kristallsalongen, Berns, Folkteatern och Vanadislundens friluftsteater och var även periodvis i Göteborg vid Lorensberg 1932-33 och stadsteatern. Under det sista decenniet övervägde filmandet och han spelade teater endast sporadiskt.
På film sågs han i regel i biroller, ibland av det komiska slaget men oftare och mer uppskattad blev han i roller där han visade upp en form av folklig och ursvensk kärvhet med inslag av saktmod. Han var knappast en de stora rubrikernas skådespelare men, som det framhävdes efter hans bortgång, hade han djupt rotad popularitet hos en stor publik. Även om rollerna ofta var ganska små så märktes hans närvaro desto mer.
Större roller hade han som profilerad besättningsman i På kryss med Albertina (1938) och brandman i Adolf i eld och lågor (1939). Den sävliga replikföringen och det grovhuggna utseendet gav närmast intrycket av en vresig, senväxt tall i det svenska skådespelarlandskapet, en profil som tagen ur någon av Albert Engströms berättelser. En skribent menade att hans ytterligt markanta fysionomi hade något av rysk naturalism över sig men att hans väsen var av gammal, god svensk art. En av hans sista och bäst utförda roller var som pastor Nordström i 1944 års upplaga av Hemsöborna.
P O Qvist (2004)