Fellinis Casanova (1976)

1700-talets mitt. Efter det att Giacomo Casanova har legat med nunnan Maddalena, men misslyckats i en befordran av den voyeuristiske franske ambassadören i Venedig, arresteras han av inkvisitionen anklagad för att ha praktiserat svart magi. Han lyckas fly till Paris och söker upp sin brors älskarinna, Marcolina, vilken hjälper Casanova med att vara den åldrade (och rika) andebesvärjerskan madame D'Urfé till hjälp. När Casanova lämnar Paris minns han en bankett given av den homosexuelle adelsmannen Dubois och ett amoröst mellanspel med Henriette. Han minns också ett självmordsförsök i London då han räddas från att drunkna vid åsynen av en jättedam. Casanova följer kvinnan, som slår honom i armbrytning, men till slut försvinner hon. I Bern insjuknar Casanova efter att ha bevittnat ett entomologiskt experiment hos dr. Mobius. Han kureras och stämmer möte med en av Mobius' döttrar, Isabella, på ett värdshus i Dresden. Före Isabellas ankomst ansluter sig Casanova i en orgie tillsammans med ett resande teatersällskap. Senare möter han sin mor i en tom teater, men glömmer att fråga efter hennes adress innan hon far. I Württemberg försöker Casanova förgäves intressera en träskallig hertig att befästa sitt slott. Senare tröstar han sig med att älska med hertigens mekaniska docka. Som gammal arbetar Casanova som bibliotekarie på hertigen av Waldensteins slott. Han drömmer om sin ungdoms Venedig: om den frusna kanalen, personer ur det förflutna återuppstår och han ler för sig själv när han dansar med den mekaniska dockan.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Fellini älskar överdriften och måttlösheten, det praktfulla och groteska. Han tycks samla på märkliga fysionomier och kroppar, som han sedan ytterligare vanställer. Oemotståndligt dras han till det monstruösa och frånstötande, till perversionen och degenerationen. Alla dessa drag förvandlar han på något gåtfullt sätt till tillgångar, i kraft av sitt formidabla bildsinne. Men nog händer det titt och tätt att hans alltför plant tecknade centralgestalt försvinner i allt myllret.

Det är inte psykologen utan snarare teaterfältherren Fellini som här firar triumfer. I långa partier tycks fonden ha roat honom långt mer än den ganska trista figur han gör Casanova till.

Det ateljémässiga understryks. Allt är operamässig overklighet, allt är Fellini på gott och ont. Ett sådant kraftprov till och han riskerar att spränga sig." Göran Börge i Aftonbladet

"Donald Sutherland passar - frånsett den pålagda italienskan - inte illa i denna Casanovaroll, med sin bleka, brinnande Karl XII-profil på erotikens slagfält.

Men tyvärr är det nog också så att Fellinis nya praktspektakel delar något av sin hjältes tomhet. Trots de virtuosa försöken att blända oss med bilder och upptåg grips man ibland av leda.

Fellini har väl alltid varit en ganska pessimistisk filmskapare. Men den mänskliga närhet och värme som kunde spela med i tidigare verk är borta i en film som CASANOVA.

Den är en fantastisk avklädning av mänskligheten i allmänhet och kvinnojägaren i synnerhet. Men i sin nästan fullständiga brist på motbilder skapar den snart en viss övermättnad.

Visst är CASANOVA en sevärdhet. Men den avslöjar också något om sin upphovsmans nuvarande dilemma som filmskapare i det världsberömda formatet." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Sällan har en filmdikt om någon av den klassiska litteraturens stora förförare fötts i en glädjelösare inspiration. Leda och äckel bildar atmosfär i Fellinis alla fantastiska salar och Donald Sutherland som Casanova är den perfekte tolken för hans moralistiska svartsyn, en man som tycks studera världen genom sin egen dödsmask och som följaktligen till slut dansar bort över isarna med sin syskondocka.

Som film är det naturligtvis alldeles egenartat, som det mesta Fellini rör vid.

Men min upplevelse av hans Casanova liknar intrycken efter en vandring genom ett konstmuseum. Jag passerar tavlor som dör för min blick eller stannar i minnet som barocka drömmar. När jag kommer ut i den stockholmska höstluften är jag trött, nästan lika trött som Fellini." Lasse Bergström i Expressen

"Fellini har uttalat att han från början tyckte hjärtligt illa om den historiske Casanova - som han inte gör anspråk på att ha porträtterat korrekt - men att han så småningom greps av medlidande med figuren.

Kanske borde han ha valt en annan huvudrollsinnehavare än den aparte Donald Sutherland med hans litet manliga skönhet. Ändå måste man medge att denne tolkar vad Fellini vill ha fram: humorfriheten, gråtmildheten och vid sidan av känsligheten den vanmäktiga stoltheten hos Casanova. Något liknar Sutherland, i förskönad upplaga, Buster Keaton. (Man beklagar uppriktigt att Mr Keaton själv inte hade tillfälle att ta rollen.)

Ty - trots allt - med all respekt för Federico Fellinis enorma utförsgåvor, magnifikt morbida fantasi och ändå bibehållna förnuft, är hans Casanova en fruktansvärd spekulation, inte i vår allra uslaste smak men i den dåliga smak som hotar att överbjuda mera blygsamma och mera hederliga försök att hålla kulturen vid liv utan glamour, pyroteknik och tårdränkta perversioner." Åke Janzon i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se