Hela härligheten (1998)

Media (3 st)

Originaltitel	Hela härligheten
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Leif Magnusson
Producent	Lars Jönsson
Manus	Håkan Lindhé
Produktionsland	Sverige Danmark
Produktionsbolag	Zentropa Entertainments ApS Film i Väst AB Sveriges Television AB Visa alla
Utmärkelser	Guldbagge Guldbaggenominerad Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1998-11-27

Medverkande

Tomas von Brömssen
Torsten William Olsson

Mikael Persbrandt
Glenn

Anna Wallander
Vivianne

Ia Langhammer
Berit

Matar Samba
Morgan

Wallis Grahn
kärringen

Visa fler

Handling

Torsten William Olsson arbetar som svensklärare på en mindre ort. Han är medelålders, 43 år gammal, men har aldrig haft ett förhållande med någon kvinna. Detta plågar honom, särskilt...

Visa hela handlingen

Press

Magnussons film fick med något undantag stark uppskattning, inte minst för sin formförnyelse, dramaturgin och det personliga bildspråket. Jan Aghed, SDS: "Alltsedan debuten med det...

Visa all press

Torsten William Olsson arbetar som svensklärare på en mindre ort. Han är medelålders, 43 år gammal, men har aldrig haft ett förhållande med någon kvinna. Detta plågar honom, särskilt som han i hemlighet är förälskad i en snabbköpskassörska, Vivianne, vars son Morgan är elev i hans klass. Torsten skriver anonyma kärleksbrev till henne i vilka han förklarar henne sin kärlek. Trots sin passion för poesi, bl a ventilerad inför oförstående tonåringar i klassrummet, och trots spänningslättande spritkonsumtion är och förblir han emotionellt hämmad.

Vivianne har haft ett förhållande med Glenn, polis i samhället. Denne, en skitstövel med psykopatiska drag, är sammanboende med Berit, kollega till Vivianne.

Torsten är alltså oerhört blyg men har föresatt sig att det kvartssamtal han ska ha med Vivianne ska bli det tillfälle då han biktar sin stora kärlek till henne. Men allting går snett. Hans inövade framförande gör ett överspänt och förvirrat intryck och får Vivianne att ta till flykten. Hon plockas upp i bil av Glenn, som hotar henne när hon vägrar återuppta deras förhållande och till slut våldtar henne. Djupt kränkt och förtvivlad tar hon sig hem. Olika omständigheter får sonen Morgan att tro att det är Torsten som våldfört sig på modern. Tillsammans med grannar och skolkamrater tar han upp jakten på en nu fredlös Torsten som utsätts för misshandel: Hans hus vandaliseras och plundras.

Berit, som haft en uppgörelse med Glenn, har dock tolkat allt rätt. Hon lämnar Glenn sedan hon tänt eld på huset och söker upp Torsten. Det blir till Berit som Torsten förlorar sin svendom. (BW)

Pressreaktion Svensk filmografi

Magnussons film fick med något undantag stark uppskattning, inte minst för sin formförnyelse, dramaturgin och det personliga bildspråket.

Jan Aghed, SDS: "Alltsedan debuten med det prisbelönta ungdomsdramat Ung flykt, 1990, (-) har Leif Magnusson skilt ut sig från andra yngre svenska filmare genom ett alldeles eget tonfall och bildtemperament. Hans livssyn är mörkare, hans förväntningar på könens relationer lägre, hans uppfattning om manlig sexualitet mer inställd på neuroser och urspårningar än på normalitet, hans föreställning om svenskt samhälle och svenska institutioner mer cynisk, eller kanske rättare sagt mer realistisk.

Realism är annars inte någon egenskap som definierar hans bildspråk. Detta är i och för sig också en viktig del av Magnussons ovanliga profil, så till vida att hans tilltro till kamerans uttrycksförmåga och det visuella berättandets egenvärde kan jämföras med Widerbergs och Troells. Om också inte alltid hans omdöme: filmen skulle kunna undvara en del överdrivna närbilder, zoomningar och stilgrepp.

I Hela härligheten låter han sin förödmjukade och mobbade hjältes inre trånad ta yttre gestalt i rena sinnesvillor som ger filmen ett ibland drömlikt klimat. Egenartat är det under alla förhållanden, sammansatt av tragikomiska och dråpliga situationer som bildar en drastisk svart komedi om en känslomässig isolering, ensamhet och förvriden erotik."

Jan-Olov Andersson, AB: "Första timmen för tankarna till det bästa från Mike Leighs filmer. I den ömsinta skildringen av 'vanliga' människor finns samma blandning av diskbänksrealism och svart humor. Men Leif Magnusson (-) har ett fräckare bildspråk. Förvandlar svensk vardagstristess till bildmagi med lätt surrealistiska inslag.

Sedan sätter ett obehagligt möte igång en kedja av händelser, som tyvärr gör filmen lite förutsägbar. Magin försvinner, för att återvända mot slutet igen.

Jag gillar Hela härligheten. För värmen, humorn, den annorlunda berättarstilen och skådespelarna (-)."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Det som kanske redan på manusstadiet var förutsägbart förstärks genom skådespelarvalet och [Tomas von Brömssen och Mikael Persbrandt] blir aningen typifierade, igenkännbara. Men Leif Magnusson är en god personinstruktör, också Anna Wallander och Ia Langhammer är utmärkta.

Annars är det en hel del som överraskar. Fotot till exempel av Ian Wilson som skickligt höjer filmen några snäpp över verkligheten dit hela historien strävar. De sjavigt osvenska miljöerna, de regnblanka nätterna med nyfikna ögon bakom stängda fönster, den dolska naturlyriken - allt det där fångar hans kamera i fin samklang med regissörens intentioner. Och manus, skrivet av Håkan Lindhé och bearbetat av regissören, ställer ofta med framgång det absurda mot realismen, det karikerade, skruvade mot normaliteten.

Skrapar man på det som är poetiska övertoner och medvetet dramatiska överdrifter blir Hela härligheten alltså en 90-talsskildring, som inte precis säger något nytt, men som formulerar sin allmänna kritik och sina drömmar på ett överraskande och personligt vis."

Helena Lindblad, DN: "Hela härligheten ser oerhört läcker ut med sina öde gator, tomma parkeringar, osköna vyer. Det kontrastrika fotot i fräna, lite smutsiga färger signerat (-) Ian Wilson (-) skapar en magisk känsla av att vad som helst kan hända. (-)

Det bästa med Hela härligheten är hur Leif Magnusson suveränt kastar av sig den svenska filmrealismens tvångströja och med smått surrealistiska grepp och egensinnig symbolik gör utflykter in i huvudpersonernas föreställningsvärldar.

Mindre modernt, mindre angeläget, känns valet av story. Det finns visserligen en tragikomik i Torstens (-) gestalt på jakt efter förlösning, som jag verkligen gillar. (-)

Men de övriga tre personerna i dramat [Vivianne, Berit och Glenn] (-) är mer stereotypt tecknade. Dessutom på ett ganska kyligt, distanserande sätt. (-)

Men befriande nog är regissören inte entydig. Just när man börjar reta upp sig på hans kvinnosyn, låter han Berit bli förbannad på den otrogne Glenn, röka en cigg och karskt bränna upp hela hans kåk. (-)

[Magnussons ambition] att skapa en poetisk förhöjning av den standardiserade, psykologiska realismen känns mer spännande än mycket annat i svensk film."

Bertil Palmqvist, AN: "För manuset har [Magnusson] samarbetet med teatermannen Håkan Lindhé. Och denna berättelse, som alltså skulle kunna vara alltför igenkännbar, har de tillsammans lyckats befrukta med en på en gång brutal och ömsint filmpoesi, där det lilla industrisamhället blir en berättandets knutpunkt mellan himmel och helvete, mellan trivialitetens gråhet och mardrömmens fräsande intensitet.

Jag har en känsla av att scenografen Bente Lykke Møller som står för produktionsdesignen har haft flera viktiga fingrar med i spelet för att få fram denna suggestiva spelmiljö (som en Tarkovskij inte skulle ha ratat).

Lägg till det den högt meriterade fotografen Ian Wilson (-) så blir slutsumman trevligt hög.

En originell och alldeles självständig svensk långfilm."

Jeanette Gentele, SvD: "Torsten och Glenn är inte karlar av kött och blod, de är klichéer, som det är sorgligt att så lysande skådespelare som Tomas von Brömssen och Mikael Persbrandt ska behöva upprepa igen och igen. Kvinnorna skildras å andra sidan som oskuldsfulla änglar. Jag förstår varken vem Berit är, som lever ihop med den brutale Glenn utan ens ett sexliv. Eller vem Vivianne är, som kommit till denna håla från New York utan att hon gjort några livserfarenheter. Hon fnissar bara mesigt när Glenn börjar bli obehaglig.

Ibland dras vissa scener ut genom ett stort antal omtagningar, som när Torsten i fantasin föreställer sig mötet med Berit, ibland verkar det som om scener klippts bort. (-)

Det känns som om Leif Magnusson inte bestämt sig för vilken film han vill göra. Det blir extra tydligt på slutet då filmen tar en oväntad lycklig vändning. Det är välmenande men blir bara pinsamt."

Kommentar Svensk filmografi

Regissören Leif Magnusson (f 1956) utbildades 1981-85 vid den danska filmskolan. Han långfilmsdebuterade i Danmark med Ung flykt (1989), som belönades som bästa barn- och ungdomsfilm vid Berlinfestivalen 1990.

Hans fortsatta framgångar har TV-anknytning. TV-serien Den gråtande ministern (1993) vann Prix Italia (tillsammans med Stephen Frears The Snapper) och har sålts till ett tjugotal länder, något som gör den till en av de mest efterfrågade svenska TV-serierna någonsin. Den efterföljande serien Kvinnan i det låsta rummet (1998) gjorde succé både bland TV-publiken och hos kritikerna.

Hela härligheten, Magnussons första svenska långfilm avsedd för biograferna, spelades in i Västsveriges nya filmcentrum Trollhättan, kallat Trollywood.

"- Jag ville gärna provocera genom att göra miljön till en skitig, oljestinkande håla, typ Pittsburgh. Sverige är både fult och vackert, men en svensk film hamnar oftast i en tomtebolycka, säger Leif Magnusson som bland annat inspirerats av fotografen Lars Tunbjörks Sverigebilder. (-)

- Jag är så trött på verklighetshysterin i svensk film. Den journalistiska realismen är filmkonstens fiende nummer ett. En film måste vara trovärdig, men det är något helt annat. Vad är det för vits om man inte estetiskt kan skilja en film från ett inslag i Rapport? (-)

- En av de inblandade i filmen anmärkte på att filmens rollfigurer inte bor enligt svensk bostadsstandard. Om det är där ribban ligger så har ju den svenska

filmen problem, säger Magnusson, ler och skakar på huvudet." (DN 26.11.1998)

Den brittiske filmfotografen Ian Wilson, som här debuterade i svensk film, hade ett solitt renommé efter sin medverkan som chefsfotograf i bl a Derek Jarmans Edward II (1991), Neil Jordans The Crying Game (1992), Iain Softleys Backbeat (1993) och Douglas McGraths Emma (1996).

Ia Langhammer belönades med Guldbaggen för 1998 års bästa kvinnliga biroll.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se