Fröken Julie (1912)

Media (2 st)

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

Handlingen bygger på Strindbergs pjäs i "radikalt omstrukturerad form". Se även kommentar.

Pressreaktion Svensk filmografi

Den första strindbergfilmatiseringen fick ett mycket blandat mottagande:

"Fröken Julie som biografdrama visade sig vara ett fullständigt missgrepp. Uti boken och teaterpjäsen får man ju en viss förklaring till den drivkraft som förmår den unge grefdottern att utaf pur ledsnad kasta sig i armarna på första bästa, dvs betjänten, på samma gång som man gripes af medkänsla för den unga kvinnan. Men hvad som gör detta är orden, och när de mistat sin mäktighet och sitt välljud, återstår endast skelettet, sådant det i går visades på biografduken." (AB)

"Att återse stycket på biografduken är just icke odelat angenämt. Naturligtvis är ingenting att anmärka mot inspelningen, och man kan inte förtänka regien, som ledts af fru Uddgren, om den som slutscen låter fröken Julies själfmord utspela sig för åskådarens ögon. Skall det öfver huvud vara någon mening i att ge stycket måste den som icke känner verket ha reda på afslutningen.

Men det är ganska ömkligt att bevittna den lilla rest af Strindbergs 'Fröken Julie', som blir kvar i biografföreställningen. Allt som bär stycket är borta, och kvar blir endast mer eller mindre likgiltiga upptåg, som måste vara obegripliga för den som icke känner till stycket." (DN)

"Pressen hade under gårdagen tillfälle beskåda biografdramat Fröken Julie, hvilket visades å Pathé Frères lokal för filmförevisning. Det har inspelats af direktör August Falck, fru Manda Falck samt fröken Karin Alexanderson eller desamma, hvilka på sin tid framförde det på gamla Intima teatern. Biografregien har skötts af fru Anna Hofmann-Uddgren.

Att de tre medverkande samtliga skulle vara synnerligen väl inne i sina roller, kunde man ju på förhand antaga. Dock har det ju alltid sina svårigheter att på den 'Stumma teatern' få fram den handling, som annars till största delen inrymmes i replikväxlingen. Detta synes oss dock i otrolig grad ha lyckats i denna pjäs. För att göra intrycket lifligare ha medtagits en del scener, hvilka endast omtalas i pjäsen, sådana som dansen på logen och fröken Julies flykt. För att underlätta uppfattningen af de olika scenerna har dessutom den nyheten införts att här och hvar förklarande repliker insatts.

Trots att en och annan longör ju ej kunnat undvikas, verka det Strindbergska skådespelet äfven som biografdrama synnerligen starkt. Särskilt fru Falck och hr Falck framträda som synnerligen lyckade biografskådespelare och som de flesta ju känna till pjäsen har man ej svårt att följa med handlingens gång. (Dorian i StD)

"Biograf-dramatiseringen är synnerligen lyckad -- om man ock emellanåt tycker sig sakna det talande ordet, hvilket upphjälpa genom att på duken före respektive scener reproducera de bärande replikerna -- och de spännande, emellanåt starkt nervkittlande scenerna komma fullt till sin rätt." (StT)

"Det är mot skådespelets förvanskning vi på det skarpaste vilja protestera: Det som framträder på filmen är helt enkelt ett sensationsstycke utan något som helst konstnärs innehåll med grova effekter och tillägg." (Ingvar i SocD)

Kommentar Svensk filmografi

I sin essä om Anna Hofman-Uddgren i Chaplin nr 3 1983 säger Rune Waldekranz följande om Fröken Julie: "Omedelbart efter klartecknet från Strindberg beslöt sig paret Uddgren för att filmatisera Intima Teaterns mest aktuella och uppmärksammade pjäser Fröken Julie och Fadren. Anna Hofman-Uddgrens sinne för aktualiteter förnekade sig inte. Så långt sig göra lät, engagerade hon till inspelningarna samma ensemble som hade fört dessa pjäser till seger på Strindbergs egen teater.

Anna Hofman-Uddgren, som tycktes äga en förkärlek till Mosebacke terrass, tog interiörerna till Fröken Julie i en uppställning som där hade byggts under bar himmel, alldeles som hade skett i de tidigare filmerna.

Scenerna från logdanen i Fröken Julie togs i november och då i autentisk miljö på den uppländska landsbygden.

Under rubriken 'August Strindberg på biograf' publicerade Dagens Nyheter 1 december 1911 det första filmreportaget från en filminspelning i svensk dagspress. Reportaget gällde inspelningen av logdansen. Förvånad och lätt chockad av att en kylig höstdag träffa på sommarklädda människor vände sig reportern till regissören, 'den oförbränneliga, energiska, påhittiga fru Uddgren' för en förklaring. Hon svarade med ett skratt:

'Ser ni inte att vi spelar Strindberg. Titta på den där figuren i livré och polisonger och den där unga, överdrivet uppsluppna damen i herrskapsdräkt som dansar så vilt och säg vad det påminner er om? -- Jo jo män san. Och det riktigt. Den här scenen finns ju inte på teatern, där den bara omnämnes men man måste ju ha den för sammanhangets skull.

-- Nå, men Strindberg, är han med på det här?'

-- 'Och regissören svarade med en triumferande klang i rösten: Å, han är så intresserad, han tänker själv skriva ett stycke enkom för biograf.'

Skådespelerskan Alice Eklund (f 1896), som var ett roat ögonvittne till sin mors filmarbete, har berättat för mig att hennes föräldrar både före och under inspelningen rådgjorde med Strindberg om hur hans dramer borde filmatiseras. Det är av särskilt stort värde att veta att diktaren själv var helt införstådd med den tämligen radikala omstrukturering av Fröken Julie, vars på scenen verkningsfulla koncentration av handlingen till ett enda rum, herrgårdsköket, däremot på filmen och i all synnerhet i stumfilmen skulle ge intryck av fantasilöst och statiskt fotograferad teater.

I sin strävan att skapa ett filmiskt uttrycksfullt och fängslande skådespel av scendramat såg sig paret Uddgren nödsakat att bryta ner den klassiskt enhetliga rumsstrukturen och flytta ut handlingen i en rad miljöer.

Uppenbarligen hade Anna Hofman-Uddgren en intuitiv känsla av att stumfilmen ägde sina främsta konstnärliga resurser just i oberoendet av tiden och rummet.

Den stumma filmen måste helt lita till visuella effekter och pantomimiskt spel, till gester och plastik. Den för teaterupplevelsen så helt avgörande replikduellen mellan Julie och Jean förmådde stumfilmen ju knappast ens antyda.

Paret Uddgren skrev manuskriptet gemensamt och visade därvid en vid denna tid märklig känsla för filmmediets speciella krav, för behovet av många bildväxlingar och realistiska miljöer. I Fröken Julie undvek de således intrycket av fotograferad teater genom att låta en stor del av händelseförloppet utspelas utanför slottet. Men även interiörscenerna upptog flera uppställningar än herrgårdsköket.

Förförelsescenen utspelades i Jeans rum.

Alice Eklund betonade starkt hur gärna hennes mor valde autentiska miljöer. För exteriörscenerna till Fröken Julie hade regissören fått tillåtelse att filma vid upplandsslottet Stora Wäsby, där man bl a utnyttjade de stora slottstrapporna. Det låg för övrigt nära till hands att hon valde just Stora Wäsby. Sedan någon tid hade paret Uddgren hyrt in sig i jägmästarebostället vid Stora Wäsby. Det föll sig naturligt att Julies och Jeans sommarnattspromenad inspelades i slottsallén.

Anna Hofman-Uddgren framhöll för övrigt i DN-intervjun hur noga hon var med att välja de rätta inspelningsplatserna: '...det är att flacka och ha ögonen med sig vart man kommer. Får man se ett bra parti, vips fram med anteckningsboken, och så har man åter en scen klar.'

Fröken Julie inspelades enligt Strindbergs önsk!ningar med Manda Björling (1876-1960) i titelrollen och med August Falck (1882-1938) som Jean, medan Karin Alexandersson (1878-1948) spelade Kristin.

Troligen kunde Fröken Julie i början av januari förevisas för Strindberg vid en enskild filmvisning. Filmen fick premiär på Orientaliska Teatern 19 januari 1912. Kritiken blev minst sagt blandad, varför N P Nilsson 24 januari annonserade: 'Från väl underrättadt håll har dock meddelats att -- August Strindberg sjelf -- erkänt bilden, och det torde vara rekommendation nog.'

För att stävja det rådande polisiära godtycket -- filmen delade med de prostituerade den förnedrande situationen att befinna sig under ständig och nyckfull poliskontroll -- hade Charles Magnusson tagit ett initiativ till en mer enhetlig och ansvarsfull filmcensur, ett initiativ som hösten 1911 ledde till uppkomsten av Statens Biografbyrå, världens första rikscensur för film. Egendomligt nog kom den första filmatiseringen av ett strindbergsverk, och därtill det kanske mest censurfarliga, Fröken Julie, att sammanfalla med den centrala filmgranskningens första verksamhetsår.

Kanske var det av aktning för Strindberg som Biografbyrån gick varsamt fram med Anna Hofman-Uddgrens filmatisering och endast gjorde två klipp. Censursaxen tog en scen där Julie med rakkniven markerar ett snitt över halsen samt självmordsscenen; enligt censurkortet 'hela scenen framför pelarraden'.

Både Fröken Julie och Fadren visades som treaktsfilmer. Visningstiden blev med mellanakter en dryg timme.

Ingen av filmerna blev någon större publik framgång, men Fröken Julie stannade på Orientaliska Teatern i tio dar vilket var ett hyggligt resultat med tanke på att filmen spelades non-stop mellan 5 och 11 em." (Rune Waldekranz i Chaplin nr 3/83)

Strindberg ställde sig uppenbarligen mycket positiv till tankarna på att filmatisera hans verk. I Filmjournalen nr 6 1920 berättar Gustaf Uddgren:

"Men på bio kunde han som nämnt gå någon gång. Han hyste nämligen alls ingen motvilja mot de levande bilderna, trots att filmaktörerna ju inte i samma mån kunna låta replikerna och det talade ordet komma till sin rätt som från scenen. Han ansåg likväl filmen äga en stor folkuppfostrande betydelse, särskilt genom att den låter folken från de olika världsdelarna få skåda varandra samt att kännedomen om naturens alla underverk utvidgas även till de breda folklagren.

Då jag så en gång kom på den idén, att på filmen föreviga några av Strindbergsteaterns bästa saker och frågade Strindberg, om han ville tillåta detta, svarade han, att han alls inte hade någonting emot detta. Dagen därpå skickade han mig tvärtom ett meddelande av följande innehåll:

"Gustaf Uddgren.

Var så god att kinematografera så mycket ni vill av

min dramatik.

Vänl.

August Strindberg.

20 sept. 1911."

Enligt premiärannonsen i SvD tillföll intäkterna från premiärdagens föreställningar Strindbergsinsamlingen.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se