Lögn (1996)

Media (1 st)

Stockholm. En docent i psykologi är besatt av att förföra kvinnor med vilka medel som helst. Under sina föreläsningar på universitetet utvecklar han - inspirerad av Jaques Lacans psykoanalytiska teorier - tankar som i sin sensmoral går ut på att mänsklighetens fortplantning och överlevnad är beroende av att mannen ljuger för kvinnan så att hon ska gå med på samlag. Efter en föreläsning med rubriken 'Kreativa lögner för att rädda mänsklighetens framtid' uppmanar han sina studenter att hitta på egna kreativa, lögnaktiga uppslag till förförelseknep som de senare ska presentera och diskutera under de kommande undervisningstillfällena. Studenternas berättelser ger docenten nya förförelsestrategier som denne sedan med framgång prövar på en rad kvinnor.

Bland annat förför han en studentska med löften om en framtida professur, och både en blomsterhandlerska och en kaféservitris får reda på att han betraktar dem som sitt livs stora kärlek.

Ett av hans romantiska knep är att under förförelsen referera till Michael Corleones förälskelser i Gudfadern. Och så fort kvinnorna börjar genomskåda honom brer han bara på lögnen ännu mer eller försvinner snabbt därifrån för att söka lyckan någon annanstans.

I minnessekvenser från docentens barndom ser vi hur hans mor upprepade gånger stöter bort honom, och hur han under sin ungdom är mer intresserad av att drömma om sin framtida karriär än att umgås med sin flickvän.

Med tiden får docenten emellertid två stora problem: dels en kvinnlig akademiker som hotar att avslöja honom för universitetsledningen och därmed få honom avskedad, dels försvinnandet av hans älskade talarstol från föreläsningssalen. Det sistnämnda problemet bekymrar honom mest.

Han söker därför upp vaktmästaren just då denne sysslar med sin favorithobby - att låtsas vara TV-kock under matlagningen hemma i köket. Motvilligt följer vaktmästaren med till universitetets lagerlokaler och docenten återfår sin talarstol. Emellertid tvingas docenten själv släpa den otympliga möbeln på en säckkärra tillbaka till föreläsningssalen.

På vägen möter han en ung lifterska, som blir intresserad av honom. Han kastar bort sin talarstol, plockar upp den unga kvinnan i sin gamla bil och kör på hennes begäran söderut. När de kör ut från Stockholm börjar han tala om att de ska åka till de italienska sjöarna i Schweiz, där de tillsammans ska öppna ett lyxhotell.

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta kritikerna var roade, men betyget blev ändå medelmåttigt. Främst kritiserades minnessekvenserna, vilka betraktades som onödiga och sentimentala.

Maaret Koskinen, DN: "Det är bitvis ett ganska träffande lustmord på den akademiska världen De Geer åstadkommit - eller rättare på en viss sorts akademiker och på en viss sorts män. Här finns också en del lyckade infall och lustiga krumelurer i kanten, utförda med den lätt bisarra barnslighet och intagande prestigelöshet som är De Geers signum. Men mycket haltar: Så till exempel har De Geer av allt att döma baserat sin antihjältes repliker på diverse läsefrukter, alltifrån kulturartiklar till Strindberg, för att ge honom åtminstone en rudimentär intellektuell trovärdighet - eller, rättare, uppblåsthet. Men så torpederar De Geer allt med att väva in ett antal återblickar till psykiaterns barndom, till exempel en kall mor som kör bort sonen när han mitt i natten söker tröst. De här (möjligen självbiografiska) minnesfragmenten är milt uttryckt malplacerade, klichébemängda och sentimentaliserande. Varför detta behov av att psykoanalysera analytikern, tillika en skitstövel?

Den här konflikten mellan ord och bild är på sätt och vis betecknande för hela filmen, för här är det som sägs och hörs ofta mycket intressantare än det som syns och görs. Ja, frågan är varför just denna historia nödvändigtvis skulle bli en film " när den förmodligen skulle ha passat utmärkt som, säg, en pjäs för Radioteatern. Kanske skulle De Geer ha lystrat till vår akademiker som hyser den inte helt oävna tesen att örat och munnen är de egentliga könsorganen - i hans tolkning kvinnans öra och mannens mun. Överfört på en presumtiv publik invid radioapparaten skulle den förmodligen låta sig förföras mer beredvilligt än nu är fallet av Fylking-De Geers lögnare."

Sven Rånlund, GP: "Filmen vilar tungt på den pladdrande Gert Fylking, som med sin stela resning i buteljgrön kostym inte bara är en kliché av en dynamisk, överlägsen akademiker utan också förmår att på pricken uttala vetenskapliga floskler som om de vore obestridliga sanningar. Gränsen mellan fräck ironi och rå satir är ofta hårfin. Inte bara titeln Lögn visar att De Geer har ett komplext förhållande till psykologi. Han driver å ena sidan med Lacan och terapibabblet, men när han i återblickar å andra sidan vill förklara docentens, det vill säga sina egna 'kreativa' förförelseknep med traumatiska händelser i barndomen, då blottar han filmens svagheter onödigt tydligt. Lögn handlar om självbedrägeri, men frågan är om De Geer, med sin fixering vid sig själv och sin beundran för den omnipotente mannen, är den som gång efter annan drar det kortaste strået. Vi andra kan i alla fall skratta åt eländet."

Carl-Johan Malmberg, SvD: "Carl Johan De Geers filmer liknar inga andra. Människorna, berättelserna och inte minst miljöerna i dem bär en omisskännlig De Geer-prägel av att vara annorlunda och samtidigt igenkännbara: verkligheter förhöjda och stiliserade, absurt komiskt, nostalgiskt sorgset. Att Carl Johan De Geer har sina konstnärliga rötter i fotografi och måleri har under årens lopp varit frigörande för helheten; den visuella fantasin har tillåtits expandera som i inga andra svenska filmer. Många av dem har varit fotografiska och scenografiska triumfer. Det rumsliga i den senaste filmen Lögn, visar också De Geer från hans starka sida, fast återhållet, mer distinkt än ofta tidigare. En tapet med blå ekorrar på japanska hagtornsgrenar, ett draperi med ansiktet från Munchs 'Skriet' upprepat i ohygglig och underbar mångfald - sådant är accenter i en filmberättelse som rör sig framåt helt vid sidan av gängse stelbent filmdramaturgi. Filmen inleds för övrigt med en elak känga mot just dramaturgi när Gert Fylkings psykologidocent definierar begreppet på en föreläsning med hjälp av en falukorv. (-)

Carl Johan De Geer berättar i intervjuer att han har fått inspiration till sin film från två franska intellektuella: Jean-Paul Sartre och Jacques Lacan, kända inte bara för sina banbrytande tankar utan också för sina erotiska vidlyftigheter; Sartres och Lacans kombination av intelligens, dragningskraft på kvinnor och fenomenal arbetsförmåga har fascinerat De Geer och han har försökt gestalta en på så vis sammansatt person i sin film, låt vara med ironi och distans. Men det är i just den gestaltningen filmen inte riktigt håller: docenten, framspelad av Gert Fylking med de nyanser som ligger i rollen De Geer skrivit och regisserat, framstår inte som vare sig någon erotisk magnet eller någon intellektuell gigant. Utan mer som en i grunden mycket sorgsen medelålders man som beter sig både klumpigt och desperat och som innerst inne vill bli omhändertagen av en bestämd och mycket tålmodig kvinna.

Docentens ständiga monologiserande är mer vädjande än tankeväckande. Eller är det just det som filmen vill säga: bakom de storvulna manliga gesterna kan det finnas - och finns ofta - en liten pojke som vill bli älskad utan förbehåll. Lögn lever på sina enskildheter, mer än på helheten. Inledningens meditation över de själsliga dammråttorna, universitetsvaktmästaren som tränar på sitt extraknäck som TV-kock, den genomgående Satiemusiken, vackert arrangerad av Kjell Westling. Sådant gör filmen sevärd. Men jag får intrycket av att De Geer kunde vänt på sin egen huvudrolls råd till sina studenter; varje ämne har sin tid, säger docenten när han slutar en föreläsning efter fem minuter. Varje tid har också sitt krav på ämne och Lögn hade vunnit på att under sina 85 minuter på manusstadiet ha arbetats igenom några gånger till, för att fördjupas, tätas. Nu är det ett embryo till en riktigt bra film. Fast det är gott så."

Kommentar Svensk filmografi

Från början hade Carl Johan De Geer fått pengar av filmkonsulent Per Lysander för att göra en filmatisering av Sir Henry Rider Haggards roman "Hon, eller dödsgrottorna vid Kôr" (originaltitel: "She", 1887). Men enligt hans egen text i pressmaterialet fäste han sig vid några recensioner - en om en Sartre-biografi och en om en Lacan-biografi, där dessa aktade intellektuellas omfattande erotiska utsvävningar noggrant redovisades - och beslöt sig för att göra en helt annan film. Han erkände öppet att det är just hans egen uppväxt som gett material till barndomsscenerna i filmen och att detta är ämnat att ge en 'passande bakgrund till docentens beteende'. Det självbiografiska motivet blev alltså fastlagt av regissören själv.

På 1996 års upplaga av Göteborg Film Festival anordnades en veritabel De Geer-orgie med seminarier kring honom som poet, musiker, debattör, konstvetare och filmare. Samtidigt släpptes också tre romaner - "Det bombade ögat" (1982), "Kyss mej dödligt" (1985) och "Solens sista strålar" (1996) - i en samlingsvolym av tidskriften Filmkonst (nr 37).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se