Stora och små män (1995)

Media (3 st)

Läs mer om denna film i vår artikel "Jazz på svenska"

Ladda ner filmhandledningen

Originaltitel	Stora och små män
Svensk premiärtitel	Stora och små män
Alternativtitel	Stora och Små Män
Videotitel i Sverige	Stora och små män

Regi	Åke Sandgren
Manus	Åke Sandgren Lars Lindström
Producent	Waldemar Bergendahl (SF) Sarah Vogel (Seneca Falls)
Foto	Göran Nilsson Per-Olof Johansson (kompletteringar Norrland) Dan Myhrman (kompletteringar Norrland) Olof Johnson (kompletteringar Norrland)
Musik	Peter R. Ericson (vokalmusik) Stefan Nilsson (instrumentalmusik)
Scenograf	Lasse Westfelt Doug Ellis (New York)
Klippning	Grete Møldrup
Ljudtekniker	Wille Peterson-Berger Anders Hörling Christer Furubrand (Norrland) Leif Jensen (Köpenhamn) Lars Lund (Köpenhamn)
Produktionsledare	Anita Tesler Thomas Allercrantz Monica Steenberg (Köpenhamn) Christina Larsson (New York)
Ljuddesign	Michael Dela
Regiassistent	Lars Lindström Carrie Rurdey (New York)
Scripta	Ulla Stattin (Norrland) Susanne Falck Aliyah Barachin (New York)
Specialeffekter	Lars Höglund Nicke Niklasson (som Nicke Nicklasson)
Klippassistent	Karen Margrethe Nielsen
Tack till	Jan Bruér
Biträdande producent	Kerstin Bonnier (SF)
Produktionsassistent	Jenny Sjökvist Scott Ambrosy (New York) Anatoly Artmonov (New York) Lorenzo Benedict (New York) Lena Modig (New York)
Rollsättare	Lars Lindström Byron Crystal (assistent, New York)
Produktionsekonom	Pia Karlsson (ekonomi/kassa) Serina Björnbom (ekonomi/kassa)
Produktionssekreterare	Camilla Frankenstein
Pressinformation	Eva Svendenius Kerstin Lofjärd
B-foto	Torbjörn Andersson Birger Bohm (Köpenhamn) Susanna Virtanen (New York)
Stillbildsfoto	Jan Rydqvist Mikael Silkeberg Ole Kragh-Jacobsen (Köpenhamn)
Elektriker	Hans Wallin (som Hasse Wallin) (chefselektriker) Lars-Göran "Labbe" Nygren (Norrland) Kent Högberg Otto Stenøi (New York) Niels Døse (Köpenhamn) Maria Kroil (New York)
Passare	Anders Ingemarsson Per-Olof Sjöberg (Norrland) Paul Stein (New York)
Ljussättare	Hans Rinning
Negativklippning	Christina Jernström
Scenografiassistent	Helena Wilhelmsdotter Catherine Pierson (New York)
Snickare	Ulrika Holmer Göran Westfelt Ola Handberg Robert Lind (Norrland) Brian Schepel (New York) Anton Graham (New York)
Dekormålare	Lisbet Jansson (som Lisbeth Jansson) Kristofer Sjöström Per "Johan" Johansson (som Per "Pensel" Johansson) Cecilia Iversen
Rekvisita	Jimmy McGann Thorkil Stebsager (Köpenhamn)
Attributör	Jonatan Stenson
Kläder	Ulrika Wolff Sven Lundén
Sömmerska	Lina Hanno Maj-Britt Norlund (Norrland)
Maskör	Sven Lundén
Smink	Claire Bouser (New York)
Chaufför	Scott Ambrosy (New York) Anatoly Artmonov (New York) Lorenzo Benedict (New York) Olof Karlsson (Norrland) Theis Geram (Köpenhamn) Brendan Perrault (lastbilschaufför, New York) Beth Dremming (New York) Azadeh Hovshyar (New York) Alex Johnson (New York) Mike Reed (New York) Greg Richards Sean Rogg
Byggledare	Rolf Persson Leif Stoiltre (Köpenhamn)
Klädassistent	Mia Olvång Pia Myrdal (Köpenhamn) Sue Able (New York) Alison Froling (New York)
Ljudläggning	Nino Jacobsen Martin Saabye Andersen Lars Lund
Specialeffekter, ljud	Julien Naudin (bruitage)
Övrig medarbetare	Stefan Gustavsson (studiochef) John Wlaschin (generatorskötare, New York) Kimmo Rajala (stunteffekter) Don Reuter (New York)
Platschef	Ola Rutz Leif Karlsson (Norrland) Dan Pojanski (New York)
Inspelningsassistent	Emma Gabrielsson Jenny Sjökvist Jennie Josephson Erik Dahlrot (Norrland) Rina Rachman (New York)
Statistansvarig	Carina Sjöberg (statistkoordinator, Norrland) Rie Hedegaard (statistkoordinator, Köpenhamn)
C-foto	Lennart Johansson Thomas Trane Petersen (Köpenhamn) Sherie Weldon (New York)
Steadicamoperatör	Mike Tiverios Knut K. Pedersen Jakob Bonfils (som Jacob Bonfils) (Köpenhamn) Jeff Muhlstock (New York)
Elassistent	Peter Bjurén J. Bellict (New York) Todd Kline (New York)
Passarassistent	Alex Deieon (New York) John Goroff (New York) Lambert Donovan (New York)
Musikkoordinator	Peter R. Ericson
Rekvisitaassistent	Mattias Ohlsson Helena Wilhelmsdotter
Sminkassistent	Mette M. Veste Nicole Barrett (New York)

Peter Engman	Folke Flodin
Torgny "Kingen" Karlsson	Gösta
Fredrik Hammar	Karl-Otto
Tommy Berggren (som Thommy Berggren)	pingstpastor Flodin, Folkes far
Sif Ruud	fru Sofia Eleonora Alm
Malin Svarfvar	Inga
Petra Brylander	Agnes
Roland Hedlund	Hjälm
Palle Granditsky	den svenske ambassadören i USA
Jens Okking	fartygskaptenen på Atlantångaren
Peter Dalle	Benny Landberg, skivstudioägare
Bertil Norström	Rubensson, pantlånare
Margreth Weivers	fru Rubensson
Ole Ornered	Frank, medlem av bandet
Gustav Kling	Göstas far		(rollförnamnet Halvar nämns ej i filmen)
Christina Frambäck	Astrid, Göstas mor
Richard Turpin	Benny Lagergren		(bandmedlem)
Anna Sise Andersson	Millie, sångerska
Hilding Lindbäck	vaktmästare i Missionshuset		(rollnamnet Storm nämns ej i filmen)
Göran Engman	busschaufför
Anna Björk	flicka med lampa på fest
Joseph W. Sarno (som Joe Sarno)	polis i New York
Tom Younger	äldre immigrationspolis i New York
Nick D'Avolio	yngre immigrationspolis i New York
Sara Arnia	Vera
Olof Röckner	Gustav, Göstas bror
Ture Lindström	Ragnar, Karl-Ottos far
Berit Berg	Else, Flodins hushållerska
Rolf Carlsten	pastor Cooper
Bob Rickets	Gordon, färgad saxofonist
Mikael Odhag	Krister
Karl-Ola Jonsson	flottarbasen
Erik Dahlrot
Mats Helin	Sture, trummis i bandet
Anders Norell	Mogren, medlem av bandet
Claes Brodda	Sigge, medlem av bandet
Bent Persson	Kurt, medlem av bandet
Fredrik Pålsson	rollingsregissör
Egil Röckner	Gustav, Folkes bror som tionåring
Kimmo Rajala	matros som slåss
Göta Grundström	cittraspelare
Folke Asplund	fiolspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Martin Lestander	fiolspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Enar Hjulström	dragspelare i Häpi Däjs-orkestern på dansbanan
Derek Huntsman	pianist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Sammy Kasule	basist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Gerrie Nnaddibanga	trumslagare i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Mattias Murhagen	saxofonist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Beverly "Glen" Sundel	sångerska i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Chuck Anthony	gitarrist i den svarta orkestern i New York (drömsekvens)
Sara Isaksson	sångerska i orkestern Tvenne Hjärtan
Esbjörn Svensson	pianist i orkestern Tvenne Hjärtan
Krister Sjöström	trumslagare i orkestern Tvenne Hjärtan
Lars Halapi	gitarrist i orkestern Tvenne Hjärtan
Anders Jerkérus	klarinettist i orkestern Tvenne Hjärtan
Hans Backenroth	basist i orkestern Tvenne Hjärtan
Peter Engman	Folke Flodin, gitarrist i Folke Flodins Black Harlem Band
Johan Löfcrantz	Leo, trumslagare i Folke Flodins Black Harlem Band
Joakim Milder	saxofonist i Folke Flodins Black Harlem Band
Derek Huntsman	pianist i Folke Flodins Black Harlem Band
Jerome Wells	basgitarrist i Folke Flodins Black Harlem Band

Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri		(©)
	Nordisk Film & TV A/S		(Danmark)
	TV4 Nordisk Television AB		(©)
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Nordisk Film & TV Fond
	Seneca Falls Productions
Laboratorium	Swelab Filmlaboratoriet AB
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1996
	AB Svensk Filmindustri	1995
Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk)	SF Video	1996
Distributör i Sverige (köpvideo)	SF Video	1996
Ljudläggning	Nordisk Film Audio		(ljudläggningsstudio)
Mixning	Det Danske Filmstudie		(mixningsstudio)
Övrigt bolag	Nordisk Film A/S		(inspelningsstudio)
	AB Optical Vision		(texter)
	Owe Svensson Mix AB		(överspelning)
	FilmMixarna AB		(eftersynkroniseringsstudio)

En by i norra Norrland. 1930-tal. Tre unga män delar ett brinnande jazzintresse: den förtryckte och hämmade pingstpastorssonen Folke, som spelar gitarr, den gladlynte och okomplicerade bondsonen Gösta, som spelar dragspel och trumpet, samt den föräldralöse och mytomaniskt lagde Karl-Otto, som spelar saxofon. Deras hunger efter musik är svårtillfredsställd i Norrland. Endast en knastrig kristallmottagare är deras ingång till den stora jazzvärlden.

Efter ännu ett av många dåligt lönade dagsverken de tre brukar utföra åt gamla fru Alm, får de en skiva med Louis Armstrong av henne som hon i sin tur fått med en försändelse från sin systerson Frederic Swanson, som bor i USA. Den ende i byn som har en skivspelare är emellertid Folkes far, pingstpastor Flodin, och Folke vågar inte be om lov att spela skivan.

Folke väntar därför tills fadern beger sig på en längre cykeltur till Sorsele, innan han samlar sina vänner i församlingshuset för att lyssna till skivan. Skivspelaren går dock på för hög hastighet, så de tre musikanterna har svårt att hänga med i tempot. Dessutom blir de förvånade över att höra en gäll kvinnoröst komma ut ur högtalaren, och tror följaktligen att Louis är en kvinnlig sångerska - Louisa.

Repetitionerna avstannar då pastor Flodin plötsligt gör entré. Han har fått bilskjuts nästan hela vägen från Sorsele och kommer mycket tidigare än Folke beräknat. Som straff beslagtar han skivan.

På ett församlingsmöte några dagar senare infinner sig en amerikansk trosfrände, pastor Cooper, med en elektrisk orgel som pingströrelsen i USA skänkt pastor Flodins församling. Under mötet passar också pastor Flodin på att demonstrera den nya tidens frestelse - jazzmusiken - genom att spela upp Folkes och hans vänners Louis Armstrong-skiva. Efter några takter griper pastor Cooper in och korrigerar hastigheten så att de tre unga jazzfanatikerna för första gången får höra hur han verkligen låter.

En tid senare dör fru Alm. I sitt testamente skänker hon sina kontanta tillgångar till Folke, Gösta och Karl-Otto, så att de kan föra hennes urna till USA, där hon vill bli begravd hos sin systerson. För pastor Flodin blir resan ett hot mot hans dominans över Folke, och han pressar denne hårt för att stanna hemma och i stället bli aktivt arbetande inom pingstkyrkan. Gösta har däremot inga problem med sina föräldrar och Karl-Otto ser sin chans att emigrera för gott.

Strax före avresan går Folke till den lokala dansbanan, där han träffar Gösta och dennes flickvän, Inga. Hon bjuder upp Folke till dans för att byta ord med honom utan att Gösta hör det. Det är tydligt att det finns en rivalitet mellan hennes kärleksförhållande och Folkes vänskapsförhållande till Gösta, och hon ber Folke att inte ta Gösta ifrån henne. Samtidigt antyder hon att även Folke skulle vilja ha ett förhållande med henne, om inte annat så bara för att Gösta har det.

Snart förbyts hennes lekfulla tonfall till bittra anklagelser då hon hånfullt påstår att Folke också kommer att bli pingstpastor, liksom far sin. Rasande slår han till henne och går hemåt.

På vägen hem stannar han för att spela en stund på kyrkans nya orgel. Metodiskt lägger han psalmböcker över alla tangenterna så att en mullrande tonkaskad uppstår. Men de dåliga elledningarna blir överhettade av belastningen och börjar brinna. Snart är hela församlingshemmet övertänt och brinner ned till grunden, trots församlingsbornas försök att släcka elden. Mitt i faderns sorg och bedrövelse ser Folke äcklat hur denne njuter av sitt martyrium och den medömkan hans olycka framkallar hos byborna.

Dagen då de tre vännerna ska avresa låtsas först Folke acceptera sin fars vilja att stanna och arbeta i församlingen, men under frukosten lurar han ut fadern på ena sidan av huset så att han själv kan hoppa ut genom ett fönster på den andra sidan och springa upp till bussen, där Gösta och Karl-Otto väntar med fru Alms urna.

Efter en fasansfull överfärd i sjösjukans tecken anländer resenärerna till New York. Folke och Gösta skickar Karl-Otto att tala med immigrationsmyndigheterna eftersom han förespeglat dem att han kan engelska. Med sig har Karl-Otto Frederic Swansons sista brev till fru Alm, som han försöker använda som ett "Letter of invitation", dvs ett brev där en amerikansk medborgare garanterar att ansvara för immigrantens boende och försörjning.

Men immigrationspoliserna ser snabbt att brevet handlar om någonting helt annat, och stoppar ressällskapet. Folke och Gösta börjar nu förstå att Karl-Otto kanske inte kan någon engelska när denne inte förmår prata med poliserna, men Karl-Otto står på sig och säger att det är klart att de kommer in i USA.

De tre vännerna sätts i förvaring på båten tillbaka till Sverige med förbud att gå i land, och det enda de kan se av New York är en liten bit gata mellan två lagerhus på kajen. Karl-Otto står emellertid fast vid sitt beslut att emigrera. Han tänker smita i land under natten. För att få en skymt av någon annan New York-vy än gatstumpen framför relingen klättrar alla tre upp på fartygsmasten. Karl-Otto, som är högst upp, tappar greppet och slår ihjäl sig i fallet mot däcket. Folke och Gösta bestämmer att låta de amerikanska myndigheterna begrava honom i USA, eftersom han ville emigrera. De kommer också överens om att inte säga något om dödsolyckan i hembyn utan låtsas som om Karl-Otto bor i USA.

Av den svenska ambassadören får de reda på vad de redan anat, nämligen att Karl-Otto aldrig kunnat ett enda ord engelska. Fru Alms brev, som Karl-Otto sagt sig kunna läsa och påstått vara en inbjudan till den gamla tanten att komma och bo hos sin amerikanska släkting, visar sig bara handla om en adressändring. Nedstämda tvingas Folke och Gösta återvända till Sverige med fru Alms urna. Vid tågbytet i Stockholm hoppar dock Folke av för att försöka göra karriär som jazzmusiker i huvudstaden. Gösta tvekar först, eftersom hans älskade Inga väntar på honom i hembyn, men följer sedan sin vän.

Det dröjer inte länge innan de träffar på två jazzfrälsta stockholmsgrabbar: Frank, som spelar bas och dragspel, och Sture, som spelar trummor. Och snart börjar de fyra spela ihop på en jazzklubb i en rökig källarlokal. Folke får en chans att utveckla sin begåvning för låtskrivande och blir snart känd i jazzkretsar för hitlåten "Reasons", som också skivstudioägaren Benny Landberg vill spela in. Karriären verkar gå bra, när Inga en dag oförhappandes dyker upp på klubben för att återförenas med Gösta.

Det visar sig att hon inte ensam åkt till Stockholm. I pingströrelsens hus väntar pastor Flodin på att få tala med sin son.

Folke, som nu börjat knarka och blivit alltmer neurotisk, böjer sig än en gång för sin fars vilja och accepterar att återvända till Västerbotten med denne. Gösta, som följt med, blir bestört och utmanar pastorns herravälde över Folke. Pressad säger Folke slutligen nej till sin far.

Tillbaka i lägenheten, där nu Folke och Gösta har sällskap av Inga, blir triangeldramats svartsjuka Folke övermäktig. Under inspelningen av "Reasons" kommer han till studion med en ny låt och två svarta musiker: Millie, som han inlett ett förhållande med, och Gordon. Både Benny Landberg och de andra musikerna accepterar efter viss tvekan att i stället för "Reasons" göra den nya låten, "All These Years", med de nya musikerna. Folke gör dock klart att det inte finns plats för något dragspel i bandet. Gösta förstår att han inte längre platsar i bandet och går därifrån.

På bandets stamställe samma kväll söker Gösta upp Folke för att tala ut. En av de andra bandmedlemmarna hånar Gösta för hans upprördhet och säger att han luktar fotsvett av nervositet. Han får dock svar på tal då Gösta stoppar ner sina strumpor i dennes ölglas. Utanför skäller Gösta ut Folke för hans brist på respekt, medan Folke försöker förklara att Gösta inte passar för ett liv som jazzmusiker utan hör hemma i byn i Västerbotten. Innan de skiljs får dock Gösta Folkes strumpor.

Några år senare, under andra världskriget. Gösta har flyttat tillbaka till hembyn med Inga. De har fått en son, Gustav, och flyttat in i fru Alms gamla hus. Folke kommer till dansbanan med sin orkester för en spelning. Han besöker sin far, nu en bruten man med förvirrade religiösa fantasier som odlar blommor i ruinerna av den gamla församlingslokalen i väntan på pengar att bygga upp sin kyrkolokal igen.

Spelningen på kvällen blir lyckad, men Gösta kommer inte dit. Efteråt dyker emellertid Inga upp, och Folke skickar en hälsning med henne. Men då bussen kör ut från byn tidigt på morgonen kommer Gösta på vägen. Bussen stannar. Folke går ut för att prata. Han bjuder Gösta till Stockholm för en jamsession, något som Folke beskriver som ett musikaliskt sätt att blanda blod. Innan de skiljs byter de strumpor med varandra.

Censurnummer	133397
Datum	1995-07-17
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	3003 meter
Kommentar	Aktlängder: 584-572-575-518-323-431 = 3 003 meter.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo Spectral Recording
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	3003 meter
Längd i minuter	109 min
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Några kritiker utsåg Åke Sandgren till vår kanske mest begåvade regissör och gav Stora och små män ett gott betyg med vissa marginalanmärkningar. Men de allra flesta recensenterna talade om svikna förväntningar på regitalangen bakom filmer som Johannes hemlighet (1985), Miraklet i Valby (1989/19) och Kådisbellan (1993/21). Och de hade många invändningar: bristande dramaturgi, ointressanta skådespelare i huvudrollerna, torftiga miljöskildringar i Stockholm och New York samt bristande psykologisk trovärdighet hos karaktärerna.

Jens Peterson, AB: "Stora och små män är en gammaldags historia, men mycket väl berättad av Åke Sandgren, en av våra mest begåvade regissörer. Filmen har dock ett problem. När vi befinner oss i Västerbotten, det andligt instängda, är bilderna öppna och landskapet fantastiskt. Gränslöst. Men när filmen flyttar sig ut i världen, till USA och Stockholm, talar bilderna ett annat språk. Instängt, avskärmat, som att vara inlåst i en källarskrubb. Det är väl pengar mer än konstnärlig vilja som gett den här paradoxen. Handlingen berättar om Folkes väg från det fastbundna ut i ljuset. Filmens bilder talar om motsatsen. Skådespelarna är mycket bra. De tre nya ansiktena spelar väl, även musikaliskt, och Thommy Berggren är en uppenbarelse som den strikte pastor Flodin. Som har en sårbar kärna av ömhet under den stränga fronten. Välgjord, med cool nyskriven musik av Peter R Ericson.

Annika Gustafsson, SDS: "Berättelsen om vänskapen mellan tre unga män från en liten by i södra Lappland på 30-talet, deras gemensamma intresse för jazzen och den misslyckade resan till USA, där de aldrig kommer av båten, faller sönder. Vissa avsnitt är lysande, framför allt de där Thommy Berggrens lågmälde, ogenomtränglige och magnetiske frikyrkopastor finns i bild. Hans makt över och prägling av den hypermusikaliske sonen, Folke, spelad av Peter Engman, blir en drivkraft för den unge mannens behov av att gå sin egen väg. Det framkommer inte ordentligt förrän i slutet men hör till det som berättartekniskt imponerar i dramat. Filmens början och slut, det vill säga den norrländska delen, har energi, atmosfär och hjärta. Gestalterna lever även om irritation uppstår då vissa genomgående talar norrländska medan andra glömmer sig i vissa meningar.

Överhuvudtaget kan jag inte frigöra mig från intrycket att inspelningen har hastats fram. Det är slarvigt att inte ha kontroll över skådespelarnas tal. Och när dramat förflyttar sig över Atlanten till det som ska föreställa New Yorks hamn och väntan ombord på oceankryssaren blir filmen bara pinsamt dålig. Hur har Åke Sandgren kunnat acceptera sådana schablonbilder? Redan då Karl-Otto, spelad av Fredrik Hammar, ska läsa fru Alms brev hemma i Lappland förstår man att han är en bluff som inte kan engelska. Varför inser inte kompisarna Folke och Gösta, Torgny "Kingen" Karlsson, det?

Flera gånger klickar den psykologiska undertexten. Filmer där rollfigurerna saknar hemligheter blir ofta tråkiga och förutsägbara. Men man kan heller inte lämna åskådaren i sticket utan att försiktigt peka på tänkbara och trovärdiga psykologiska förklaringar. Det lite barnsliga och släta i Peter Engmans ansikte hjälper honom inte att bygga upp karaktären. Det är snudd på att hans stumhet och slutenhet förbryllar. Man får vara tacksam för öppenheten och naturligheten hos Torgny "Kingen" Karlssons Gösta. Den ger en välbehövlig skjuts åt åtskilliga av filmens scener."

Jeanette Gentele, SvD: "Åke Sandgren har valt att skildra det som man länge tror är inledningen till det stora äventyret relativt omständligt. Men Stora och små män visar sig i stället vara en historia om förhinder eller hur verkligheten sätter krokben för våra drömmar. Trion kommer av olika skäl aldrig i land i New York. De får lugnt stanna kvar på båten och drömma om nattklubbar och negrer. Folke och Gösta återvänder till Sverige försedda med ett par amerikanska skor, medan Karl-Otto 'blir kvar', vilket definitivt är ett dramaturgiskt felgrepp.

I Stockholm går karriären spikrakt. Spelningarna avlöser varandra på något som bör vara Nalen, skivkontrakt hägrar och motsättningarna mellan de två vännerna växer. Vilken sorts musik ska de spela, en dansanpassad eller en experimenterande? Men konflikten gestaltas inte utan illustreras mest med smågnabb om vilket instrument som kan anses vara mest lämpligt i ett visst sammanhang. Dialogen är liksom i många svenska filmer svårartat trivial, typ 'Är du orolig?' 'Nej!' eller aggressivt korthuggen, typ 'Var fan har du varit?' 'Måste jag redogöra för dig var jag varit'. Det vill säga, åskådaren ska föreställa sig vad personerna vill ha sagt men inte uttalar, vilket är tålamodsprövande i längden. För så oerfarna aktörer som Peter Engman och Torgny Karlsson blir svårigheterna att få fason på sina karaktärer med sådana torftiga repliker till slut också oöverstigliga.

Trots att Stora och små män handlar om något så utmanande, erotiskt och livsbejakande som jazz är filmen nästan helt i avsaknad av vitalitet. Det finns inte en enda scen där det verkligen svänger, där man känner att den här musiken är livet för de här pojkarna. De musikaliska avsnitten består mest av gnälliga repetitioner i tungfotat tempo. Man minns med saknad Stellan Olssons Sven Klangs Kvintett från 1976 [1976/13], som också handlade om ett dansband som blir jazzbitet, med sin kongenialt musikaliska sammansmältning av form och innehåll.

Grundkonflikten i Stora och små män blir i stället den mellan Folke och hans far pingstpastor Flodin, spelad av Thommy Berggren, den milde men obevekligt skuldbeläggande pappan som skall återföra sonen till den rätta vägen. Så fort den geniale Thommy Berggren är i bild får filmen det liv och det blod som den saknar i övrigt. Han fyller sina repliker med fängslande motsägelser, han låter ansiktets skiftningar avslöja en människa som slåss med sig själv. Thommy Berggren är den enda verkligt levande personen i hela filmen, men till vad nytta? Denna konflikt fader-son är något som bara pågår utan att utvecklas eller leda fram till något.

Åke Sandgren är en begåvad regissör och man hade innerligt önskat att Stora och små män hade blivit ytterligare en succé efter Kådisbellan. Producenten Waldemar Bergendahl borde ha bett manusförfattarna Åke Sandgren och Lars Lindström skriva igenom sitt opus ett par gånger till, strukit och stuvat om innan han satte igång inspelningen men framför allt borde han ha tvingat dem att bestämma sig för vad det är de vill berätta. Att filmen inte totalhavererar är den säkre fotografen Göran Nilssons förtjänst, framför allt i de atmosfärrika Västerbottensavsnitten där spelet mellan ljus och mörker, andlighet och köttslighet tas väl tillvara medan New York- och Stockholmsdelarna aldrig får någon markkänning."

Kommentar Svensk filmografi

I ett inspelningsreportage , DN 4.8.1994, pratade Åke Sandgren om Stora och små män:

"Filmen är ett slags summering av hur man själv hade det. Ett slags cocktail på mina egna och andras upplevelser av just den speciella vänskap som uppstår bland män, särskilt i tonåren. Men den handlar även om den osäkerhet och separationsångest man kan få när man inte längre har sina tonårsvänner omkring sig. (-) Jazzen betydde ett så purfärskt uppbrott. Den liknar rock- och punkuppbrotten, men eftersom jazzen kom först var brottet större och nyare och alla moralbegrepp ställdes helt och hållet på huvudet. Jazzen innebar ett helt nytt språk, ett slags mysticism och ett nytt land. (-)

Manliga vänskapsrelationer kan nästan vara som kärleksförhållanden om man utesluter det erotiska. Det baserar sig på trygghet. Problemet är bara att män inte uppsöker vänskapens sanna ögonblick på samma sätt som kvinnor gör. Man säger aldrig att du är min bästa vän. Och på det sättet tror jag att tjejer kör med rakare puckar."

De tre huvudrollsinnehavarna gjorde sina biograffilmsdebuter i Stora och små män. Peter Engman (f 1963) gick på Teaterhögskolan i Göteborg vid tiden för inspelningen. Torgny "Kingen" Karlsson (f 1968) sjöng och spelade piano och munspel i en rhythm'n blues-trio men hade ingen annan scen- eller filmvana. Fredrik Hammar (f 1964) var den som hade synts mest av de tre. Han var kontraktsanställd skådespelare på Dramaten och hade bl a medverkat i Ingmar Bergmans uppsättningar av Goldbergvariationer och Misantropen. Bland hans TV-meriter märks roller i Fiendens fiende, Kvällspressen och Den vite riddaren samt den på video släppta Sjöwall-Wahlöö-filmen Polismördaren (1994).

Stora och små män, som hade en budget på 24 Mkr, släpptes i 17 kopior men blev ingen publikmagnet. Under de första två veckorna såg endast cirka 7.000 personer filmen, dvs 50 personer i medeltal per föreställning.

För sin prestation i Stora och små män tilldelades Sif Ruud Guldbaggen för bästa kvinnliga biroll.

Saxnäsbyn	Sorsele	Sverige		1994-06	1994-10
	Stockholm	Sverige
	Köpenhamn	Danmark
	New York	USA

Sverigepremiär	1995-09-15	Göta	Göteborg	Sverige	109 min
	1995-09-15	Palladium	Malmö	Sverige	109 min
	1995-09-15	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	109 min	(samt ytterligare 14 platser)
Videorelease	1996-03			Sverige	105 min
Cinemateksvisning	1996-03-27			Sverige
	1996-03-31			Sverige
Annan visning	1999-11-02
TV-visning	1999-11-28	TV4		Sverige	105 min
	2001-01-07	TV4		Sverige	105 min

Originaltitel	Reasons
Kompositör	Peter R. Ericson

Originaltitel	All These Years
Kompositör	Peter R. Ericson
Textförfattare	Peter R. Ericson

Guldbagge	Stockholm	1996	Bästa kvinnliga biroll	Sif Ruud	(för denna film och i Pensionat Oskar)
Guldbaggenominerad	Stockholm	1996	Bästa manliga biroll	Thommy Berggren
	Stockholm	1996	Bästa foto	Göran Nilsson

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm
Längd i meter	2994

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	3003

Typ	Printmaster
Bärare	35 mm

Typ	Lågkontrastkopia
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv för OP
Bärare	35 mm

Typ	originalnegativ för OP
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign	Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign	Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign	Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	STORA OCH SMÅ MÄN. en film av Åke Sandgren
Affischdesign	Annons & Reklambyrån Arne Hellevik AB

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Jam (ny arbetstitel) av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. Version 3. Januari 1994.
Omfång	148 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Whiskers'. Åke Sandgren. Version 1. København 29 juni 1993.
Omfång	111 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Jam av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. Version IV. Feb. 1994.
Omfång	141 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Stora och små män av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. 9 maj 1994.
Omfång	119 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Stora och små män. Svensk dialoglista av Åke Sandgren i samarbete med Lars Lindström. 1995.
Omfång	49 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	All humans great and small.
Omfång	51 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	5
Färg papper	uppsättning
Bakombild papper	16
Dia	4

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska