Ulla Isaksson

Media (1 st)

Svensk författare och manusförfattare. Född Ulla Margareta Lundberg i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Vallentuna. Debuterade 1940. Gift 1963 med författaren Erik Hjalmar Linder (1906-1994).

-

Förvånansvärt få svenska författare har på allvar ägnat sig åt att skriva för film. Det kan ha göra med det faktum att skriver man för teatern, då är det författaren som hyllas i första hand. Skriver man för film, då är det regissören man talar om. Detta fick Ulla Isaksson erfara, i synnerhet som hon skrev tre av sina manus för Ingmar Bergman.

Men det började 1953 med Hampe Faustman och den av hennes böcker som fått störst genomslagskraft, "Kvinnohuset" (1952). Den hade hämtat sin inspiration från ett verkligt hus i Stockholm där enbart ensamstående kvinnor fick bo. Isaksson valde Hampe Faustman, som vid denna tid betraktades som vår socialt mest engagerade regissör. Han ville dessutom att hon själv skulle skriva manuset.

Tyvärr befann sig Faustman i en ganska rastlös situation. Han hade skrivit kontrakt med Sandrews som ej börjat gälla, men var så ivrig att han bildade ett eget bolag för att göra filmen. Det gick lite för fort och trots många bra skådespelarinsatser blev det för rapsodiskt. Rollfigurerna fick aldrig det djup som de hade i boken. Filmen blev närmast ett fiasko kritikermässigt och publikt.

Betydligt bättre gick det när Ingmar Bergman bad henne bygga ut två av hennes noveller i boken "Dödens faster" till en film om kvinnor på en förlossningsavdelning, Nära livet (1958). Bergman var fast anställd på SF, men hade en överenskommelse Sveriges Folkbiografer att göra en film hos dem. Då passade det bra med en inspelningsmässigt liten och koncentrerad film som någon annan kunde skriva. Och Bergman slarvade aldrig. Nära livet fick översvallande kritik, regi- och skådespelarepris i Cannes, men Isaksson kom i skuggan.

Det kunde hon leva med. Bergman hade ett nytt förslag om samarbete. Han hade sen unga år varit fäst vid historien om den unga skändade flickan i den medeltida folkvisan "Töres dotter i Wänge" och den bad han Ulla förvandla till ett filmmanus. Filmen fick namnet Jungfrukällan (1960) och gav Bergman hans första Oscar. Isaksson kom åter i skuggan, trots att hon denna gång står helt ensam för manuset.

1962 kom hennes roman "De två saliga", om en psykiskt instabil kvinna som drar in sin partner i det sjuka mönstret, s.k. tvågalenskap. Historien slutar med att de begår gemensamt självmord. Bergman attraherades av historien, men Isaksson var tveksam, den var alltför svart. Först 24 år senare gav hon med sig och skrev ett manus för TV som Bergman iscensatte 1986. Kritiken var artig om också föga entusiastisk. Ulla Isaksson hade känt rätt.

Åren däremellan kom hon att samarbeta med Vilgot Sjöman på Siska (1962) och Klänningen (1964) men ingen av filmerna blev särskilt lyckad. Välpolerade men trista. Bättre gick det när Gunnel Lindblom och Isaksson tog sig an hennes roman "Paradistorg", ännu en intensiv kvinnoskildring. Filmen kom 1977 och fick starkt gehör hos såväl kritikerna som publiken och blev även internationellt uppmärksammad.

För TV skrev hon pjäsen Begriper du inte att jag älskar dig? som gladde tittarna julen 1988 och skildrade det omtalade relationen mellan författaren Hjalmar Bergman och hans fru Stina. Även här hade Ingmar Bergman ett finger med i spelet. Han hade föreslagit TV att göra tre föreställningar om skilda former av passion. Själv ville han göra den redan nämnda De två saliga, men historien om Hjalmar och Stina skulle Ulla skriva och Bernt Callenbo regissera. Denne hade lyckats bra med Hjalmar Bergman-filmatiseringen Farmor och vår herre och lyckades väl även med Isakssons manus.

Den tredje delen, om religiös passion, blev aldrig skriven men för Callenbo gjorde Ulla Isaksson en bearbetning av Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg (1993). Detta starka kvinnoporträtt som sändes som serie på TV blev hennes sista manus.

Bengt Forslund (2015)