Tong Tana - en resa till Borneos inre (1989)

Media (1 st)

Vi befinner oss i en by vid en flod på Borneo. En berättare omtalar att Borneo är jordens tredje största ö, stor som Sverige och Norge tillsammans. Här sker en omfattande avverkning av regnskog. Vi ser hur timmer fraktas på floden och får veta att ett jätteträd ger intäkter på 130.000 kr.

Miljöförstöringen är alarmerande: på 20 år har hälften av all regnskog på ön huggits ner, och med nuvarande avverkningstakt är Borneos regnskog försvunnen inom 10 år.

Den malaysiska delen av Borneo kallas Sarawak. Dess skogsindustri är i händerna på korrupta politiker och affärsmän, och en av de största skogsavverkarna är Sarawaks miljöminister.

Filmteamet är på väg till det inre av Borneo, till penanerna, Borneos sista nomadstam, som är beroende av regnskogen för sin existens. Hos dem lever en schweizare sedan fyra år tillbaka, Bruno Manser. Det går många historier om honom, säger berättaren. Det sägs att han är penanernas raja, deras gud.

Teamet lämnar sultanatet Brunei med långbåt och far uppför floden och smugglas sedan över gränsen till Sarawak. Området är spärrat och Manser efterspanad. Regeringen menar att han uppviglar penanerna mot skogsbolagen och han ses därför som ett hot. Man har satt ett pris på 200.000 kr på hans huvud till den som griper honom.

Vi färdas genom regnskogen, världens äldsta, 160 miljoner år gammal. På ett hektar ryms 300 olika träslag.

Till slut når vi fram till ett av penanernas läger, där de äter sagogröt, från den stärkelserika sagopalmen, och kokt vildsvin. Här finns också Bruno Manser. Han kom hit genom att delta i en gruppexpedition men lämnade gruppen för att följa penanerna, som han menar ha mycket att lära sig av. Att han skulle vistas där av några romantiska föreställningar om naturfolket avvisar han. Han strövar omkring med penanerna och gör flitiga anteckningar om floran och faunan i regnskogen. Vi får veta en del om penanernas mytologi och följer dem i deras sökande efter sagopalm och vilt, som bildar grunden för deras existens, för deras liv som nomader. Ändå är de påverkade av det moderna samhället: de bär inga höftskynken längre, utan T-shirts och byxor, och även t ex deras frisyrer är inspirerade av civilisationen. De är ingalunda isolerade.

Vi får även följa med penaner på jakt. Den sker med blåsrör och växtgiftpilar. Gevär är penanerna av regeringen förbjudna att inneha, av säkerhetsskäl. Pilspetsarna är tillverkade av gamla konserv- och Coca Cola-burkar.

Regnskogsavverkning. Vi ser hur jätteträden faller, och hur fordon på larvfötter driver stammarna ner mot floden. I åtta månader blockerade penanerna vägarna för skogsbolagen, men nu är hindren undanröjda och nya vägar anläggs allt längre in i landet. Vi får se kalhyggen, och hur skövlingen brett ut sig på stora ytor.

Vi får också träffa miljöministern James Wong, som bagatelliserar regnskogsskövlingen, och som menar att penanerna har sig själva att skylla som inte vill utnyttja civilisationens välsignelser. Han säger också att alla små träd konsekvent skonas, något som omedelbart dementeras med en bild av ett jättestort kalhygge.

Malaysiska miljöaktivister intervjuas som hävdar att mer än 30 procent av alla skogsområden i Sarawak tillhör två grenar av samma släkt som dominerat politiken sedan 70-talet. De som beviljas avverkningskoncessioner av regeringen är släktingar, politiker och affärsmän.

Industriministern intervjuas som menar att miljökritiken är ogrundad. I själva verket är det skogsbolagens internationella konkurrenter som ligger bakom de negativa reaktionerna på avverkningen av regnskogen.

Den största avnämaren är Japan. En miljöaktivist säger att det som exporteras är stockar och sågat timmer med lågt förädlingsvärde. Det mesta av ädelträet slösas bort genom att användas till byggnadsställningar, ätpinnar och snabbmatsaskar av engångsslag.

Miljöministern vädjar till penanerna: "Övergå till civilisationen. Regeringen gör allt för att hjälpa er."

Avverkningsvägen är redan färdig. Om några år är skogen omkring borta.

Avslutande text: "Borneos regnskogar är 160 miljoner år gamla. Skogarna bildar ett komplext ekologiskt system, en gigantisk reservoar av koldioxid bunden i miljontals olika livsformer.

Skövlingen av skogarna leder till en ekologisk katastrof, ökande växthuseffekt och globala klimatförändringar."

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmens mottagande blev inte oreserverat hjärtligt trots det goda syftet.

Hanserik Hjertén, DN: Tong Tana berättar om ett folk som blivit berövat sitt land liksom tidigare andra naturfolk i Nord- och Sydamerika. Den handlar också om risken för en ekologisk katastrof.

Men jag tycker Jan Röeds ypperliga foto förmedlar något mer, nämligen hotet mot en naturkänsla som har djupa rötter inom oss.

Dessa naturens fantastiska mönster och skönhetssyner, dessa väldiga lövtak där ljusknippena silar ner i urtidsdunklet och denna oupphörliga ljudmatta av myllrande liv får en symbolisk karaktär.

Man upplever denna regnskog som en del av en djup och äkta naturkänsla som är livsviktig för människan. Och som kanske utplånas i takt med naturen själv så att vi till sist förvandlas till de "ytans djinner" som Harry Martinson diktade om.

Tong Tana vill själv vara ett motstånd mot den utvecklingen, och den är det med tilltalande direkthet och lågmäld profil. En film som ger upphov till både information, skönhet och egna tankar hos åskådaren.

En ny fjäder i den svenska dokumentärhatten.

Bo Ludvigsson, SvD: "De tar oss med på en spännande färd i en ytterligt fascinerande miljö. Att filmen delvis söker sin form ännu i färdigt skick är av underordnad betydelse, långt viktigare är mötena med Borneos sista nomadfolk, penanerna. (-)

I Tong Tana har filmarna valt att rikta kameran enbart på situationen i Malaysias Borneo. Tillståndet i öns indonesiska del, Kalimantan, är dock i princip lika allvarligt. Att Tong Tana har brister, och kan upplevas som lång, blir emellertid i miljonårsperspektiv lätt att bära."

Mario Grut, AB: "Det är lätt att med Röed/Krusenstjernas vackra och suggestiva dokumentär Tong Tana ta penanernas parti. Inte lätt däremot att göra det på filmarnas starkt förenklade och idealiserade villkor.

En del av deras naturheroer går i adidasoveraller. deras pilspetsar är av plåt från läskburkar. En hövding bär ur av Rolex-typ. Var är den lovvärda naturligheten?

Men låt gå för dessa innovationer i djungellivet. Svårare är att tro på är bilden av de i smått naturskövlande penanerna som är "bättre än vi" och försedda med nån sorts absolut rätt att tala om "våra skogar" och ¿våra jaktmarker".

Vadå våra? Skapar inte penanerna själva djungelns lag?

Mot detta är filmen okritisk. Kritisk dock när deras starkare landsmän skipar lagen. Är det styrkan som är felet? Eller är det lagen? Ser där en fråga för livets penaner. (-)

Här tas stora frågor upp. Och romantiseras. Synd på så viktiga ting."

Jan Aghed, SDS: "Kontrasten är överväldigande mellan den välklädde ministern och den avklädde schweizaren, Bruno Manser, som inte tycks ha några svårigheter att undvara sagda välsignelser där han i höftskynke smyger fram med sitt blåsrör på osynliga djungelstigar. Ett tilltalande drag hos honom är hans vägran att smycka sitt livsval i pretentiösa rationaliseringar, trots viss uppmuntran från filmarnas sida. Å andra sidan förtjänar han ett frågetecken för sin dominerande roll i filmen. Trots allt är det väl penanerna själva, deras utsatta livsform och prekära läge som borde få behärska perspektivet, medan Manser om han råkar tröttna på Tarzan-tillvaron kan rädda sig tillbaka till den sofistikerade vita kultur han kommit från.

Sympatiskt är naturligtvis också filmens ärende ¿ som en av många varningar för de ekologiska förbrytelserna mot urskogarna lite överallt på vår jord och som en viktig påminnelse om hur kapitalismen alltid behandlat naturfolken i sin väg. På samma gång plottras ett unikt och fascinerande antropologiskt möte till stor del bort i intetsägande bilder och i scener utan tvingande plats i någon formmedveten struktur. När diskussionen om politikernas och vinstintressenas funktion i sammanhanget väl kommer underbyggs den inte av något analytiskt förhållningssätt till verklighetens material utan ger samma intryck av formlöshet och nyckfullhet som det föregående. Bortsett från ett utsökt färgfoto och en musikalisk klippning i några regnskogssekvenser är Tong Tana huvudsakligen ett enda småsegt prov på välmenande amatörimpressionism."

Sven E Olsson, Arbetet: "Vad vi bestås är således först resan till penanernas land. Väl där handlar filmen mest om schweizaren Bruno Manser, som valt att leva med detta djungelns vandrarfolk.

Den handlar också om den djungel som Manser menar kan vara både paradiset och helvetet på jorden ¿ men som filmarna mest tycks ha omfamnat med en tung romantik som påminner om tyskt 1800-talsmåleri. Mörka trädsilhuetter mot ångande grönska. Tusentals fladdermöss i ett cirkelformat och svart kretslopp mot en blå natthimmel. Vattenslöjorna kring de nästan oändliga bergen.

Efter Manser och det romantiska skogsmåleriet följer kontrasten: maskinerna som pinar djungeln till lera, de korrupta profitörerna som skamlöst försvarar denna ekologiska katastrof, några få kritiska röster.

Det är allt.

Och det är väl varken ointressant eller dåligt, men jag tycker ändå att det är fel att Manser får stå ivägen för det folk och det liv han vill försvara - och att det ekologiska perspektivet på skogsskövlingen är både litet och otydligt."

Kommentar Svensk filmografi

Efter filmens premiär träffade Sydsvenskans Annika Gustafsson Jan Röed (f 1956) som berättade om filmens tillkomst (1989-11-21):

"Jan Röed är från början biolog och har gjort flera naturdokumentärer för tv. För några år sen besökte han en malaysisk regnskog, ett naturreservat, och blev oerhört fascinerad av växt och djurlivet. Tillsammans med filmaren Fredrik von Krusenstjerna reste han senare till Borneo för att förbereda en kortfilm om en av dess stammar, penanerna, som beräknas ha mellan 5.000 och 6.000 medlemmar varav 300 till 400 fortfarande är nomader.

- Medan vi fortfarande befann oss vid kusten hörde vi för första gången talas om schweizaren Bruno Manser som lever tillsammans med dem och efterlyses av Sarawaks polis, berättar Röed. (-)

Svenskarna bestämde sig för att göra filmen om penanerna och deras europeiske medlem. De skrev brev till honom och lyckades via kontaktmän få det vidarebefordrat till honom. Först var han lite skeptisk men insåg naturligtvis att information om den enorma skövlingen av regnskogen och de ödesdigra konsekvenser detta medför för penanerna behöver komma ut. (-)

Delar av inspelningen, de två fjortondagarssejourer då teamet levde hos penanerna och den strapatsfyllda färden till dem, tog ordentligt på krafterna. Regnskogsinvånarna rör sig snabbt och smidigt medan de fyra svenskarna, var och en med en packning på mellan 35 och 40 kilo, behövde ideliga pauser och hade svårt att gå på den slippriga marken.

Stammens kamp mot skogsavverkningen har också dokumenterats av ett australiensiskt och ett franskt filmteam. Penanernas liv och kultur avsatte sig dessutom nyligen i en amerikansk socialantropologisk doktorsavhandling."

I samband med den schweiziska biografpremiären på Tong Tana träffade filmteamet Bruno Manser, som då, efter sex år, återvänt till Europa. Kristian Petri (DN 1990-05-04): "Vi möts utanför biografen. Det är märkligt att se honom i vanliga kläder. Han ser betydligt mindre ut än jag minns honom. Gröna manchesterbyxor och foträta skor. Det enda synliga spåret av åren i djungeln är penanringar av rotting kring handlederna och en haltande gång. För ett halvår sedan blev han biten av en giftorm och svävade mellan liv och död. Han vill se djungeln igen.

Bruno är mycket förtegen om hur han kunde komma ut ur Malaysia. Han reste hem därför att hans föräldrar var sjuka. Malaysiska myndigheter tvivlade länge på att han verkligen kommit ut och krävde bildbevis. Från malaysiskt regeringshåll har det sagts att Mansers närvaro i Schweiz kommer att få politiska konsekvenser för relationen mellan de bägge länderna.

Bruno dyker upp efter ett par timmar. Han dricker öl, första ölen på sex år. Han säger att han faktiskt aldrig gillade penanmaten något vidare. Han säger också att han är dödligt trött på alla intervjuer, men om det kan hjälpa penanerna är han beredd att ställa upp. (-)

Han berättar om området vid Adangfloden där vi möttes för drygt ett år sedan. Stora delar av området har nu försvunnit. Inga blockader äger rum för närvarande. Nomaderna har återvänt och jagar i de sista områdena. (-)

Jag frågar Bruno om han kommer att återvända inom kort. Han ler ett finurligt leende: 'Kanske, kanske inte. Vem vet. Men det viktiga nu är arbetet i Europa. Vi måste starta påtryckningar och ordna pengar.'"

Tong Tana tilldelades juryns specialpris vid dokumentärfilmfestivalen i Leipzig 1990.

Filmen fick biografdistribution i en rad västeuropeiska länder. I USA visades Tong Tana i 40 amerikanska städer efter premiären i New York.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se