Intervju med Ellen Fiske och Ellinor Hallin

I slutet av april var det svensk biopremiär för den prisade dokumentären Scheme Birds, om skotska tonårstjejen Gemma och hennes liv, präglat av våld och arbetslöshet, men också av kärlek och framtidstro. Filminstitutets Per Perstrand fick en pratstund med regissörerna Ellen Fiske och Ellinor Hallin, som kunde berätta om en väldigt speciell inspelning, om filmiska förebilder och om hur det är att lansera en film när ingen går på bio.

Ellen Fiske träffade Gemma första gången 2015, när hon arbetade med sin examensfilm Lone Dads. En kortdokumentär om tre ensamstående pappor som spelades in i Motherwell. Gemma kom helt sonika fram och pitchade filmen, eller snarare sitt liv, för filmteamet.

Ellen: Det väldigt speciellt. Oftast letar man själv efter ett ämne eller en person man vill filma, men i det här fallet kom hon fram till oss från ingenstans. Hon var väldigt kaxig och frågade oss vad vi höll på med. När vi sa att det handlade om ensamstående pappor så tyckte hon att det lät supertråkigt. Ni borde följa mig istället! Ellis och jag hade sagt länge att vi ville göra något tillsammans, så när jag berättade för henne om Gemma, en kaxig tonårstjej i den här hårda miljön med boxning och duvor, så blev hon jättepeppad.

Ellinor: Vi insåg redan andra gången vi träffade Gemma att det kommer att hända någonting i hennes liv, frågan är bara när och hur. Hon är extremt bra på att formulera sig, och sticker ut på det sättet i sitt gäng, att hon är så verbal.

Filmteamet följer Gemma, hennes kille Pat och resten av kompisgänget nära. Vi får vara med på fester, i slagsmål, i vardagsmys framför teven, och alla framför kameran känns hundra procent naturliga och oförställda. Togt det lång tid att få förtroendet hos de medverkande?

Ellinor: I början spelade de lite för kameran, spexade och ville visa upp sina liv, berättade storyn om sig själva. Men de tröttnade ganska snart på det, och då fick vi hänga på utan att de tänkte så mycket på oss eller störde sig på att vi var där. Även när de röker på, de reflekterar inte över att det skulle vara något dåligt. Det är standard, som att ta en kopp kaffe.

Ellen: Jag tror också att det är för att vi kom utifrån. Hade vi kommit från BBC eller varit ett lokalt filmteam hade de nog känt sig mer utsatta. Eftersom vi kom från Sverige och kändes ofarliga så blev det lättare att släppa in oss.

Filmen beskriver en ful vardag men är mycket vacker. Ellinor Hallins lyhörda kamera hittar de små ögonblicken, som när Gemma pausar för en cigg i skogen och ljuset spelar över trädkronorna, eller när en trolsk kvällshimmel ligger över de opersonliga höghusen. Var det viktigt för er att visa skönhet i misären?

Ellinor: Gemma älskar sitt liv, hon tycker inte att det är misär. Hon förstår att det händer dåliga grejer men hon trivs i Motherwell. Det är hennes hem, den plats i världen där hon helst vill vara. Eftersom vi berättar historien ur hennes perspektiv så måste vi visa det. Inte zooma in på en trasig ruta och säga ”titta här vilken misär!” med en utanförblick. Det är viktigt att det också känns lite roligt och mysigt och vackert. Alla fattar ändå att det är ett hårt liv.

Många recensenter har jämfört Scheme Birds med regissörer som Ken Loach, Lynne Ramsay och Andrea Arnold. Vilka är era inspirationskällor?

Ellinor: Andrea Arnold ÄR ju vår husgud helt klart!

Ellen: Och Lynne Ramsay och Ken Loach… Det är kul att kritikerna plockat upp det. Jag är uppvuxen med socialrealistisk brittisk film så jag blir jätteglad över att de nämns som referenser. Jag är också väldigt inspirerad av den italienska regissören Roberto Minervini. Till skillnad från den socialrealistiska stilen så jobbar han med hybridfilm och närmar sig fiktionen. Han har skrivit manus, men de som är med i filmen spelar sig själva.

Ellinor: Tora Mårtens är helt fantastisk när det gäller dokumentärer. Det är ett skimmer över hennes filmer, som att de är pudrade med florsocker på ett härligt sätt. Det beror förstås också på att det är Erik Vallsten som har fotat dem. Jag tycker att allt hon gör är jätteinspirerande, i ton och tempo och estetik.

Biopremiären på Scheme Birds kommer mitt under corona-karantänen.
Ellen: Det är en jättespeciell situation. Vi har haft turen att filmen fått väldigt många recensioner, kanske för att vi inte konkurrerar med någon annan film just nu. Så vi får mycket press, men sen kommer inte så många att se den på bio, tyvärr. Jag är extremt lättad att vi hann med festivalsvängen förra året. Filmen hade inte fått samma genomslag om den kommit i år.

Hur har corona-eländet påverkat arbetet med kommande projekt för er?

Ellen: För min del är det oklart, jag håller på meden ny film som utspelar sig till största delen i USA. Som tur är har jag hunnit filma väldigt mycket, så nu kan jag ägna tiden åt att klippa och gå igenom materialet. Men det är väldigt osäkert när jag kan åka och filma igen, och hur det påverkar dem jag filmar. Men det finns förstås många som har det betydligt värre.

Ellinor: Jag är mammaledig och jobbar lite då och då när det dyker upp roliga grejer. Vi får se vad som händer i höst, då ska jag börja jobba igen på riktigt.

(publicerad i juni 2020)