Hjördis Petterson och Douglas Håge – ett strävsamt par på film

Skådespelarna Hjördis Petterson och Douglas Håge spelade flera gånger äkta par som varit gifta länge på både teaterscenen och på film. Johan Andreasson har tittat närmare på deras insatser som gifta par på vita duken.

Första gången Douglas Håge och Hjördis Petterson – som väl i dag mest är kända som Fridolf och Selma Olsson från ”Lilla Fridolf” – spelade ett gift par på film var i Ingmar Bergmans Det regnar på vår kärlek från 1946. Hos Bergman är Håges och Pettersons rollfigurer fortfarande ganska löst skissade, men det råder ingen tvekan om att det är Håges trädgårdsmästare Andersson som är den kuvade gestalten och fru Andersson tyrannen. Andersson är en i grund och botten godhjärtad person som hjälper en ung man som just kommit ut ur fängelset genom att anställa honom på sin handelsträdgård. Fru Andersson misstänker däremot den före detta fången, spelad av Birger Malmsten, för stölder som han inte har begått, och hotar hela tiden att gräva upp saker från hans tidigare liv som ska övertyga trädgårdsmästaren om att avskeda honom.

Redan senare samma år var Håge och Petterson tillbaka som portvaktsparet i Hasse Ekmans Medan porten var stängd. Här får de mer plats, och framför allt ett mycket bättre manus. Deras rollgestalter är Fridolf och Selma till allt utom namnet och den sociala ställningen. I stort sett varje scen och replikskifte har direkta motsvarigheter hos paret Olsson som man senare lärde känna det i radioserien, den tecknade serien och filmerna. Pettersons grälsjuka portvaktsfru heter till och med Frida, som i radioseriens signaturmelodi ”Lilla Frida och jag”.

Det är intressant att jämföra filmerna. 1946 var Bergman fortfarande en rätt trevande regissör, tydligt beroende av förebilder från fransk 1930-talsfilm. Filmen är inte dålig, den är vackert fotograferad och stämningsfullt berättad, men mycket osjälvständig. Producenten Lorens Marmstedt sammanfattade läget rätt bra: ”Du måste tänka på att Birger Malmsten inte är någon Jean Gabin, och framför allt att du inte är någon Marcel Carné”, sa han till Bergman.

Medan porten var stängd är å andra sidan Hasse Ekman i absolut toppform, och en starkt personlig film som tycks handla om människor i Ekmans närhet som han känner väl och vars liv han är djupt engagerad i. För att citera Kalle Lind från hans blogg på sajten Djungeltrumman: ”Så här i efterhand kan vi istället häpna över hur nyskapande han var, hur modigt han petade i sår som den allmänna moralen ville dölja, hur självklart han lät verklighet och fiktion gå hand i hand på ett sätt som känts revolutionerande när senare tiders mockumentärer har lanserats. Vill man veta hur jargongen hos ett utsnitt av Stockholmsbefolkningen 1946 egentligen lät, ska man troligen se Medan porten var stängd. Vill man ha den tillrättalagda versionen gissar jag att det går bra med vilka andra filmer som helst från tiden.”

”Lilla Fridolf” började som ett beställningsjobb för radio. Författaren Rune Moberg blev ombedd att skriva någonting, obestämt vad, som gärna skulle innehålla kupletter, återkomma en gång i månaden och byggas upp kring Håge och Petterson som, utöver par-rollerna i ovan nämnda filmer, ofta hade spelat grälsjuka överklassmakar tillsammans på scen tidigare.

Detta par hade varit saknat. Så här skrev Röster i radio inför Lilla Fridolfs radiodebut 1955: ”Hustrun hade alltid en giftig Östermalms-spets på sina repliker. Hennes make var expert på ett dovt grosshandlarmuller. Bägge var virtuoser på det slags äktenskapliga gräl som svensk publik alltid älskat. […] Ingen revysäsong var fullständig utan detta par på någon av scenerna i Stockholm. Men sedan blev det ganska många år utan att Hjördis Petterson och Douglas Håge samarbetade. Ingen vet riktigt varför. Nu kommer de tillbaka […].”

Rune Moberg gjorde dock två små, men betydelsefulla, förändringar när han anpassade paret till radion: han flyttade dem från det överklassiga Östermalm till det medelklassiga Kungsholmen och gav, på Håges egen begäran samt i linje med Ingmar Bergmans och Hasse Ekmans filmer, Douglas Håge en mjukare framtoning. I radioserien är Fridolf en stillsam kontorschef som helst bara vill ta det lugnt och Selma hans frustrerade hemmafru, som förmodligen skulle ha blivit en mycket bättre chef, men som nu är hänvisad till att försöka få maken att göra karriär i hennes ställe. Det fungerade så bra att Håge för evigt har blivit identifierad som toffelhjälte. Hjördis Petterson, å andra sidan, var allt annat än ovan vid roller i stil med Fridolfs barska hustru Selma. Redan som ung placerades hon i facket äldre kvinnor med skinn på näsan. Det började med Anderssonskans Kalle (Sigurd Wallén, 1934) där hon spelade en 50-åring (Petterson var född 1908), och hon var inte mer än 32 när hon gestaltade domprostinnan, som man nog ska föreställa sig är i 70-årsåldern, i filmen Hans nåds testamente (Per Lindberg, 1940). Hennes egen favoritroll var Madam Flod i Arne Mattssons film Hemsöborna från 1955, samma år som hon debuterade som Selma.

Som signaturmelodi till radioserien använde man den danska ”Maggiduddi og jeg”, i Karl Gerhards svenska översättning ”Lilla Frida och jag”, och från det var steget inte långt till ”Lilla Fridolf och jag”, som radioserien kallades. Det första avsnittet sändes den 19 oktober 1955 och det blev genast uppenbart att Moberg hade skapat en hit. Snart fick han skriva nya äventyr åt Fridolf och Selma var fjortonde dag. ”Jobbigt men skojigt”, konstaterade Moberg.

1956 fick Rune Moberg en ny beställning: den här gången var det förlaget Åhlén & Åkerlund som ville ha ”Lilla Fridolf” som tecknad serie i tidningen Bildjournalen. Senare samma år kunde Bildjournalen meddela att Fridolf var på väg till vita duken: ”’Lilla Fridolf och jag’ filmas nu av Nordisk Tonefilm som inmutat Rune Mobergs guldfyndighet. Naturligtvis är det Douglas Håge som spelar Fridolf även nu.” I slutet av 1956 hade Lille Fridolf och jag (filmbolaget bytte, trots Mobergs protester, ”Lilla” till ”Lille”) premiär på bio. Den blev en enorm framgång som ställde både radioserien och den tecknade serien i skuggan, och det är inte svårt att förstå varför – filmen är väldigt rolig. Det fanns drygt ett års ytterst välskrivna radiomanus att välja bland, och filmens manus är en sorts greatest hits med snärtiga repliker levererade i högt tempo. Håge och Petterson behärskade vid det här laget sina rollfigurer till fulländning och eftersom radioserien spelades in med levande publik visste de exakt när skratten kom. Någon intrig att tala om finns inte, men det är av ringa betydelse – Moberg och filmens regissör Torgny Anderberg förstod att publiken framför allt ville tillbringa en och en halv timme tillsammans med det festliga paret Olsson.

Ytterligare tre filmer följde i snabb takt. Den första av dessa, Lille Fridolf blir morfar, är den klart svagaste i serien, antagligen på grund av att två nyckelpersoner, regissören Torgny Anderberg och Inga Gill som Fridolfs och Selmas dotter Maggan, inte kunde vara med den här gången. Regin, av Per Gunvall, är bitvis påfallande klumpig med ansträngt ”konstnärliga” bildvinklar och -kompositioner (snedställda horisontlinjer à la Doktor Caligari (Robert Wiene, 1919) och massiva svarta silhuetter av krukväxter för att manipulera bilddjupet i paret Olssons lägenhet på Kungsklippan 48 är antagligen det sista en Fridolf-film behöver) och manuset känns framstressat med abrupta miljöombyten och krystade transportsträckor mellan de, förvisso fortfarande roliga, delar av radiomanusen som återanvändes flitigt även denna gång.

I Fridolf sticker opp! är Anderberg och Gill tillbaka, vilket är välkommet, men nu börjar det märkas att det bästa som Moberg skrev till radioserien redan var använt och att det blivit allt svårare att bygga en film kring det som återstod. Berättandet är ryckigt och en besvärande lång intrigtråd med en kärlekshistoria mellan två av de anställda på Fridolfs kontor är ungefär lika kul och motiverad som inslagen med Zeppo som romantisk hjälte i Bröderna Marx-filmerna.

I Fridolfs farliga ålder (Torgny Anderberg, 1959) rycker filmserien upp sig märkbart. Nu fanns det inte kvar några gamla radiomanus att återanvända, och Moberg har skrivit ett roligt originalmanus med en överraskande sammanhängande, om än föga originell, intrig. Det är till exempel från den här filmen som uppslaget med att Selma tror att Fridolf försöker strypa henne när han i själva verket bara vill ta mått på hennes hals för att kunna ge henne ett halsband i present (senare flitigt återanvänt i den tecknade serien) kommer.

Filmerna var fortfarande populära och Rune Moberg verkade ha fått koll på hur man skriver filmmanus. Allt såg, med andra ord, ljust ut – men så dog Douglas Håge 1959. Serieexperten Peter Nilsson beskriver läget så här: ”Douglas Håge gick bort på krönet av sin popularitet, endast 60 år gammal. Vid det laget hade Fridolf-industrin (utöver den tecknade serien då) hunnit med fyra biofilmer och tre års radioproduktion. Till det kom en grammofonskiva och två prosaböcker, samtidigt som man låg mitt uppe i planeringen av en egen serietidning. Och det mesta fick nu ett brått slut. ’Fridolf’ ansågs alltför starkt förknippad med Douglas Håge för att man skulle kunna fortsätta.”

Men kanske gick det att göra en serietidning i alla fall? En tecknad figur behöver ju varken åldras eller dö, om inte skaparna vill det. Lösningen blev att bygga serietidningen, som började ges ut 1960, på en tecknad Fridolf som inte uttryckligen var en karikerad Håge, men som var tillräckligt lik honom för att fortfarande kännas som Fridolf från filmerna. Planen tycks ha varit att gradvis, helt omärkligt hoppades man förmodligen, låta den tecknade Fridolf glida bort från Håges utseende för att så småningom bli en helt självständig figur. Det första som försvann var Douglas Håges karakteristiska näsa som ersattes av en för seriefigurer standardiserad knappnäsa. Det som hängde med längst var Håges bockskägg och det är först i mitten av 1960-talet som man kan säga att det existerar en serie-Fridolf som inte längre är Douglas Håge. I serietidningen återgick Rune Moberg huvudsakligen till den sortens episodiska manus som kännetecknat radioserien, men i några av julalbumen från tidigt 1960-tal får man en känsla av hur filmerna kunde ha utvecklats om de fortsatt på den inslagna vägen från Fridolfs farliga ålder.

(publicerad i augusti 2019)