Hädelse och hysteri

År 2022 var det 100-årsjubileum för dansken Benjamin Christensens Häxan. Filmen består av en rad suggestiva vinjetter inramade av knastertorra katederföreläsningar.

I vinjetterna får vi se en kvinna besökas av en sexdemon, astralresor till häxsabbaten, trampande på krucifix samt kannibalhäxor som kokar spädbarn. Allt gestaltat med för tiden toppmoderna specialeffekter. När häxorna flyger på sina kvastar användes dubbelexponering för att skapa illusionen av att de susade fram ovanför ett nattligt landskap. Till vinden som sliter i dem uppe i skyarna nyttjades en flygplansmotor.

Benjamin Christensen (1879–1959) hade ursprungligen tänkt bli läkare, men halkade in på en sångarkarriär i stället. Sedan blev det scenskola, skådespeleri och till slut filmregi. Hans tidiga intresse för medicin präglar Häxan, som till stor del baseras på teorier som utvecklades i kretsen runt den legendariske neurologen Jean-Martin Charcot (1825–1893) på Salpêtrière-kliniken i Paris. Charcot var fascinerad av häxeri och odlade själv en kuslig estetik. På hans kontor var väggarna svartmålade och prydda av gamla gravyrer föreställande demonbesatta. Han kunde också framträda som en melodramatisk magiker vid sina berömda förevisningar på sjukhuset. Ett favoritexperiment var att intala en hysterisk patient att ett kort i en helt blank kortlek hade en viss bild på sig. Han markerade kortet med ett kryss, blandade leken och sedan kunde patienten mirakulöst välja ut rätt kort utan att se krysset. Även om Charcot själv var rationalist så började vissa av patienterna genom sådant här att uppfatta sig som ett slags moderna häxor med övernaturliga krafter. Många åskådare hade också svårt att särskilja experimenten från rent ockulta demonstrationer.

Charcots före detta assistent Paul Regnard (1850–1927) publicerade boken ”Andliga farsoter” (1887), där han framhöll att forna tiders påstådda häxor helt enkelt lidit av hysteri. Häxjägarna hade letat efter häxmärken på de anklagades kroppar, som skulle vara okänsliga för smärtan när en syl drevs in i dem. På samma vis menade Charcot-skolan att samtidens hysterikor kunde diagnosticeras. Sammantaget blev läkarnas synsätt ofrivilligt ett slags återupplivande av gamla idéer om demonisk feminin mystik. Antifeminister, å sin sida, knöt hysteri till kampen för kvinnlig rösträtt. Härigenom sammansmälte hysteri, häxeri och kvinnoemancipation i tidens diskussioner.

Häxan gör ett stort nummer av sådana paralleller mellan dåtid och nutid. Allt från häxors och hysterikors okänsliga fläckar på kroppen till hur häxornas gamla vidskepelser lever vidare hos 1920-talets spågummor. Två av textskyltarna nämner uttryckligen Regnards arbeten. Och filmens programblad erbjuder en lista över de viktigaste källor som nyttjats, däribland Charcot. Bekvämt nog kunde denna ”vetenskapliga” tyngd också ge frikort för alla groteska galenskaper filmen frossar i.

Idén till Häxan fick Christensen under en resa till Berlin 1914. Han snubblade då över den klassiska häxjägarmanualen ”Malleus Maleficarum” / ’Häxhammaren’, Jacob Sprenger och Heinrich Kramer, 1486) och historikern Jules Michelets (1798–1874) ”La Sorcière” (”Häxan”, 1862). Den politiskt radikale Michelet såg häxeriet som ett rättmätigt uppror mot feodalt och kyrkligt förtryck, vilket tycks ha präglat även Christensens uppfattning. Under sina vidare efterforskningar hittade regissören så Charcot-skolans texter om häxeri. Nu försökte han få med sig medicinare i det filmprojekt på temat som han börjat utveckla. Enligt vad han senare berättade ville ingen av dem beblanda sig med något så tarvligt som filmmediet. Inte heller filmbolagen i Danmark lät sig imponeras av konceptet. Svensk Filmindustri (SF) visade sig lyckligtvis mer mottagliga. Kanske hade de då inte anat att detta skulle bli den dyraste stumfilmen någonsin i Skandinavien. Christensen fick i princip fria händer och den långdragna inspelningen skedde under stort hemlighetsmakeri i en filmstudio SF inköpt enbart åt honom.

Till rollen som en av de åldriga häxorna rekryterade han direkt från gatan en from 78-årig blomförsäljerska. Tanken var att hennes genuina rädsla för Djävulen skulle ge filminspelningen rätt atmosfär. Det Christensen begärde av sina skådespelerskor, de flesta amatörer, var omskakande. Framför kameran fick de både spotta på en bild av Kristus och rituellt kyssa Djävulens anus. Eftersom Christensen tagit till sig Charcots förklaringsmodell med häxor som hysterikor försökte han framkalla hysteriska tillstånd hos ensemblen för att göra framställningen mer autentisk. En av metoderna för detta var att filma nattetid. När solen sken kunde man inte få fram de rätta hysteriska och mörka känslolägena, menade han.

Det färdiga verket förfärade och förbryllade filmcensuren i både Danmark och Sverige. Först efter långa överläggningar godkändes den för visning. Då med tortyr och hädelse ”ganska betydligt klippt”, som svenska Biografbyrån skrev i ett telegram till kolleger i Finland. Vissa danska recensenter uttryckte efter premiären oro över inverkan på unga människor och krävde att filmen omedelbart skulle dras in. Från medicinarhåll fick den nu å andra sidan applåder. I det svenska programbladet citeras professorn Viggo Christiansens uttalande att Häxan är ”vetenskapligt fullt korrekt”. Även regissörens ungdomsplaner på medicinstudier lyfts fram i bladet.

Med denna taktik tycks Christensen ha undgått de värsta moralistiska angreppen i Skandinavien. Värre var det i Frankrike. Vid premiären 1926 (alltså fyra år senare) demonstrerade 8000 uppretade katolska kvinnor utanför biografen. De parisiska surrealisterna var å andra sidan stormförtjusta. När Häxan gått upp i Tyskland två år tidigare hade den censurerats kraftigt, efter utdragna förhandlingar mellan regissören och företrädare för katolska grupper. Även den version som fick premiär i USA någon gång mellan 1929 och 1932 var rejält nedklippt. Genom åren har Häxan cirkulerat i en mängd olika varianter. Den roligaste omarbetningen är kanske den från 1968 med jazzsoundtrack och beatförfattaren William S. Burroughs knarriga berättarröst. Att Christensens upprorshymn fick nypremiär studentprotesternas år 1968 ser onekligen ut som en tanke.

Det är nämligen inte den påstått vetenskapliga andan som utgör filmens egentliga bränsle. I stället får den sin energi från de subversiva, karnevaliska kavalkaderna av hallucinatoriska hädelser. Bilden av kyrkan är mycket negativ, med sadistiska munkar som torterar och manipulerar fram falsk vittnesbörd om djävulska riter. Iscensättningen av de påstådda riterna sjuder däremot av entusiasm. Sympatin hamnar hos de som påstås vilja häda, smäda och omstörta hela den befintliga ordningen. Det är lätt att förstå att 1920-talets surrealister kände igen sina egna impulser i filmen. Säkert även 1960-talets studenter. Häxorna är övervägande kvinnliga medan inkvisitorerna förstås är män. De förra står för exstatisk utlevelse medan de senare representerar en brutalt förtryckande ordning. Djävulen antar bitvis karaktären av en tricksterfigur som hämnas på de förtryckande munkarna. Talande nog är det den rundlagde Benjamin Christensen själv som iförts djävulshorn och klor för att räcka ut tungan åt makten.

(publicerad i december 2022)