Den svenska filmens guldålder
Magnus Rosborn, filmarkivarie Svenska Filminstitutet
2017 är det hundra år sedan Victor Sjöströms Henrik Ibsen-filmatisering Terje Vigen hade premiär. Detta brukar räknas som startskottet för den epok som i efterhand kommit att kallas för ”den svenska filmens guldålder”.
Från 1917 och under de därpå följande åren skulle en rad regissörer ge svensk film ett oöverträffat rykte och på allvar visa världen att film inte bara kunde vara ett nöje utan även en konstform.
Att filmatisera kända litterära verk hade visserligen gjorts tidigare, men nytt för Terje Vigen var de högre konstnärliga såväl som produktionsmässiga ambitionerna i form av större budget och längre inspelningstid. Framgången med filmen ledde till att bolaget Svenska Biografteatern lade om sin produktion till betydligt färre men mer påkostade produktioner. Av de tidigare kontrakterade regissörerna behölls endast två – Victor Sjöström och Mauritz Stiller – som nu på allvar fick utveckla och visa prov på sin talang med filmer som exempelvis Tösen från Stormyrtorpet (Sjöström, 1917), Berg-Ejvind och hans hustru (Sjöström, 1918), Sången om den eldröda blomman (Stiller, 1919) och Herr Arnes pengar (Stiller, 1919).
Men guldåldern brukar inte enbart ses som en tidsperiod. Den har även betraktats som en samling av flera av de filmer som skapades under denna period, vilka uppvisar liknande drag vad gäller produktion och stil. De faktorer som då brukar framhållas är att produktionerna var påkostade, att de ofta (men inte alltid) baserades på litterära förlagor och att den nordiska naturen i ett flertal exempel hade en betydelsebärande roll för filmernas handling. Inom dessa ramar var det ingalunda enbart Sjöström och Stiller som verkade, vilket ibland slarvigt antytts inom historieskrivingen. År 1919 anställde Svenska Bio exempelvis ytterligare en regissör, den dittills oprövade Ivan Hedqvist, som samma år debuterade med Selma Lagerlöf-filmatiseringen Dunungen.
Det var heller inte bara på Svenska Bio som man gjorde filmer av den här typen. För att ta upp kampen gick flera av de konkurrerande bolagen år 1918 samman och bildade bolaget Filmindustri AB Skandia. Även här anammades produktionsmodellen med få, men påkostade, litterära filmatiseringar. Bland bolagets prestigeprojekt kan nämnas Synnöve Solbakken (John W. Brunius, 1919) och Ett farligt frieri (Rune Carlsten, 1919) vilka bägge baserades på förlagor av den norske nobelpristagaren Bjørnstjerne Bjørnson och spelades in på plats i Norge. Brunius som fungerade som Skandias huvudregissör skulle fortsätta att göra film av bland annat nordiska nobelpristagare även efter det att bolaget från nyåret 1920 slagits ihop med Svenska Bio och bildat Svensk Filmindustri.
De svenska guldålderfilmernas framgång fungerade även som inspiration i de nordiska grannländerna. I Norge hade Skandias Bjørnsonfilmatiseringar imponerat på publiken men även väckt kritiska röster som menade att de gjorde intrång på det norska nationella kulturarvet och att det var dags för den dittills slumrande norska filmindustrin att ta upp kampen med svenskarna. I Finland visade Stillers bägge filmer Sången om den eldröda blomman och Johan (1922) att man framgångsrikt kunde göra film baserad på finländska förlagor vilket sporrade landets filmskapare. Även i Danmark märktes inspirationen från Sverige när det ledande bolaget Nordisk Films Kompagni år 1918 följde Svenska Bios strategi med omläggning till färre men mer påkostade litterära produktioner. Deras mest prestigefulla satsningar kom emellertid snarare att vara adaptioner av Charles Dickens-romaner än verk av nordiska författare.
Den danska regissör som främst tog till sig stilen i de svenska guldålderfilmerna var Carl Th. Dreyer. Han hade i en artikel år 1920 skrivit att filmen genom de svenska regissörernas försorg hade upptagits i konstens förlovade land. Att han själv bemästrade stilen visade han prov på i den svenskfinansierade, men i Norge inspelade, komedin Prästänkan (1920).
(publicerad i november 2017)
Svenska guldålderfilmer
Ett urval av intressanta filmer från den svenska guldåldern. Listan innehåller såväl några av de mest kända kanoniserade verken som ett antal mindre kända eller till och med inom filmhistorieskrivningssammanhang orättvist bortglömda titlar.
-
Ibsenfilmatisering som utgör det traditionella startskottet för den svenska filmens guldålder. Sjöström spelar själv titelrollen, mannen som trotsar det vilda havet för att söka räddning för sin svältande familj under Napoleonkrigens fasor.
-
Sjöströms film efter en kortroman av Selma Lagerlöf var första gången som ett verk av den svenska nobelpristagaren överfördes till vita duken. Flera av de centrala guldålderfilmerna kom därefter att baseras på Lagerlöfs berättelser vilket gjort att hennes namn i hög grad associeras till denna filmhistoriska epok.
-
Ödesmättad Lagerlöf-filmatisering som har blivit en av de mest berömda svenska stumfilmerna och som även nått internationell klassikerstatus. Detta blev också Stillers trognaste filmatisering av nobelpristagarens böcker. I de efterföljande Gunnar Hedes saga (1923) och Gösta Berlings saga (1924) tog han sig betydligt större friheter med förlagorna.
-
Bjørnsonfilmatisering som beundrades men också provocerade i Norge. Orsaken var både valet av förlaga men också att Brunius i filmen återskapade några av det norska nationalromantiska 1800-talsmåleriets mest ikoniska verk.
-
Ett ofta omtalat stilgrepp i flera guldålderfilmer är att inte låta naturen enbart fungera som kuliss utan även ta aktiv del i dramat. Mer tydligt kan detta förmodligen inte illustreras än i denna Bjørnsonfilmatisering där en bergvägg bokstavligen står i vägen för de två huvudpersonernas kärlek.
-
Danska nobelpristagaren Henrik Pontoppidans berättelse om modern som slåss för sin dotters arvsrätt och tar lagen i egna händer blev till en film som imponerar på många plan - berättartekniskt, fotografiskt och skådespelarmässigt. Regissörens hustru Pauline Brunius gör i titelrollen sin karriärs främsta filminsats framför kameran.
-
När Dreyer gavs chansen att regissera en svensk film valde han att filmatisera en av den norska författaren Kristofer Jansons berättelser. För att uppnå autenticitet skedde inspelningen av såväl exteriörer som interiörer på plats i riktiga miljöer i friluftsmuseet Maihaugen i Lillehammer vilket bland annat innebar stora tekniska utmaningar.
-
Sjöströms finstämda Lagerlöffilmatisering med omtalat trickfoto av mästerfotografen Julius Jaenzon lyfts ofta inte bara fram som den främsta guldålderfilmen. År 2012 framröstades den i tidskriften FLM som den bästa svenska filmen genom tiderna.
-
Baserad på en katolsk religiös dikt av den tyska 1800-talspoeten Heinrich Heine och med diktens strofer som enda mellantexter (vars huvudsakliga funktion var att skapa poetisk stämning) måste denna film ses som en av de mest säregna men också konstnärligt ambitiösa guldålderfilmerna. Vid urpremiären hade biograforkestern dessutom förstärkts av en kyrkokör.
-
Mauritz Stillers Lagerlöffilmatisering som blivit berömd och beryktad av flera anledningar. Dels blev detta Greta Garbos genombrottsfilm, dels gjorde de omfattande omdiktningarna av historien Selma Lagerlöf upprörd och dels brukar den ofta inom filmhistorieskrivningen ses som den svenska guldålderns slutpunkt.
-
Väljer man att inte endast tillskriva Stillers och Sjöströms filmer guldålderstatus kan mycket väl Ingmarsarvet med den tillhörande Till Österland ses som epokens slutpunkt. Stilmässigt faller dessa Lagerlöffilmer väl in samtidigt som de i egenskap av svensk-tyska samproduktioner pekar framåt mot en ny tid inom filmhistorien.
