Den svenska filmcensuren

Som första land i världen införde vi statlig filmcensur och under ett sekel hade vi en myndighet där censorer förhandsgranskade samt tillät, klippte eller totalförbjöd de filmer som distributörerna ville visa. När myndigheten lades ner hamnade allt material hos Riksarkivet, som har en poddserie om svensk filmcensur. Vi bad Jens Kling, en av personerna bakom serien, att berätta mer.

Föga anade väl besökarna på mässan i Malmö sommaren 1896, där det för första gången visades film för en svensk publik, vilken genomslagskraft mediet skulle få. Bara ett fåtal år efter det var biograferna spridda över landet och det blev alltmer tydligt för myndigheterna att filmvisningarna behövde regleras. En utredning menade att förhandsgranskning och aktiv censur var vägen att gå. Den nya myndigheten Statens biografbyrå föddes och skulle komma att existera under exakt 100 år.

Biografbyrån granskade 1911–2010 enligt lag alla filmer som skulle visas offentligt i landet. Verksamheten var mer eller mindre ständigt ifrågasatt – från olika håll – och hysteri-nivån kulminerade troligen i och med den så kallade videovåldsdebatten i 1980-talets början.

Arkivet efter biografbyrån, inklusive alla censurklipp, bevaras hos Riksarkivet och utgör en guldgruva för den filmintresserade. I arkivet finner vi reaktioner från dem som berövats bioupplevelser. Det är allt ifrån brev från barn på 1930-talet som vill att byrån slutar förbjuda cowboyfilm till allvarliga bombhot på 1980-talet.

Systemet byggde på att statligt anställda censorer bedömde vad publiken skulle få se och i arkivhandlingarna framträder bilden av ett skrå som tog sitt uppdrag på stort allvar. Ansvarskänslan var påtaglig, ungdomen skulle skyddas mot filmens skadliga inflytande och biomarknaden saneras. Film fick inte innehålla sådant som kunde vara förråande, upphetsande eller innehöll ett förvillande av rättsbegreppen. Annat som kunde stöta på patrull var inslag som kunde påverka ”Sveriges förhållande till främmande makt”. Saker som stred mot för tiden gällande goda seder, exempelvis bilder av nakna människor, gick periodvis heller inte an.

Förråade filmen folket? Det saknas knappast exempel på hänvisningar till film som inspiration för brottsliga handlingar och fenomenet uppstod inte 1980. År 1945 hävdade rånare i Tärnsjö att de inspirerats av gangsterfilm och samma år hänvisade en arresterad pyroman till filmen Lågor i dunklet (Hasse Ekman, 1942) i polisförhör. Då ska man veta att filmen med Stig Järrel i huvudrollen redan hade klippts och att scener där eldantändning sker hade avlägsnats.

Det grova, och enligt biografbyrån förråande, våld som klipptes från film behövde heller inte nödvändigtvis vara verklighetstroget. Ur filmen Rymdens vampyrer av regissören Tobe Hooper från 1985 klippte biografbyrån scener där en ”kvinna skapas av sprutande blod” och en som visar en ”mumie som suger livskraft ur läkare”.

Film var den enda konstformen som förhandsgranskades. Vissa ville helt avskaffa censuren, andra vill skärpa den. Flera gånger har censurpolitiken utretts och 1969 års filmcensurutredning föreslog faktiskt avskaffad censur för film riktad till vuxna, då det inte kunde bevisas att vuxna ”normala människor” skulle ta mer skada av att se våld eller sexuella skildringar på film än de skulle göra av att ta del av motsvarande skildringar i andra sammanhang. Som vi vet så förverkligades inte detta progressiva förslag. I slutbetänkandet förutspåddes att en av svårigheterna med framtida förhandsgranskning av film var att mediet troligen skulle få en stor spridning utanför biograferna. Film skulle i framtiden kunna distribueras i varuhus eller kiosker, eller ”kanske även i särskilda filmaffärer”. Tio år senare var videodebatten ett faktum.

Att gräva i arkivet från biografbyrån är givande och lärorikt. Ena stunden upprörande, nästa riktigt rörande. Det är till exempel svårt att inte sympatisera med de unga som inte fick se den barnförbjudna Rymdimperiet slår tillbaka (Irvin Kershner, 1980) och som kanaliserade sin sorg genom att skriva brev till byrån, brev prydda med tecknade motiv ur Stjärnornas krig-världen.

Den 1 januari 2011 upphörde Sverige med filmcensur för vuxna och byrån lades ned. Filmer som ska visas på bio för barn kräver dock fortfarande granskning och den utförs av den nya myndigheten Statens medieråd. Filmer som inte granskats kan idag alltså visas men ges då en automatisk 15-årsgräns.

Historien om censuren är djupt intressant, samtidigt som den ofta är direkt komisk. Arkivmaterialet tar med oss på en hundraårig resa genom ett Sverige där normer och attityder förändras över tid; hur filmen och dess publik behandlas går givetvis inte att analysera frikopplat från samhället i övrigt.

Poddserie om svensk filmcensur

Som en del av Riksarkivets reguljära podcast ”Arkivpodden” gör artikelförfattaren tillsammans med ett par kollegor en poddserie i fyra delar om de 100 år staten censurerade och ibland förbjöd biofilm i Sverige, och om Statens biografbyrås efterlämnade dokument. Längst ner på denna sida finns en länk för den som vill lyssna.

Flera gäster medverkar: Emma Gray Munthe diskuterar i ett av avsnitten den genre som kallas ”rape and revenge”-filmer och biografbyråns tidigare direktör Gunnel Arrbäck berättar om hur det var att arbeta med filmcensur. I seriens sista avsnitt, berättar Martin Kristenson om sina upplevelser av ”skräcksommaren 1972” och videovåldsdebatten.

Blandat med den övergripande ansatsen att sätta censuren i ett större sammanhang bjuds lyssnaren på flertalet tematiska nedslag. Till exempel när välkända, och för den delen även okända, personligheter lagt sig i byråns arbete samt varför det inte gick att visa en scen med ”en spark mot en vichy-vattenflaska” år 1943.

(publicerad i juli 2021)