Att skriva filmmanus

I Sverige har vi som regel lyft fram regissören som den viktigaste personen bakom en film medan den som har hittat på storyn som filmats ofta glöms bort. Förhoppningsvis är det här på väg att ändras. Ett tecken på det är den nyutkomna boken ”Det svenska filmmanusets historia”. Vi har bett Ida Kjellin, som bland annat har skrivit manus till Min pappa Marianne, berätta om yrket.

”Man vill bli älskad, i brist på det respekterad, i brist på det få sitt namn med på affischen i läsbart typsnitt, i brist på det i alla fall ordentligt krediterad.”

Daniel Karlsson, manusförfattare

”Att bjuda med en manusförfattare på filminspelning är som att bjuda en hora på frukost.”

Clint Eastwood

Vänligt och generöst, Clint! Men faktum är att manusförfattare (inte minst i Sverige, ett regissörs- och auteurälskande land) ofta ses som ett nödvändigt ont inom filmbranschen. Inte direkt filmskapare. Snarare ett slags halvbegåvade schimpanser som kanske med lite tur och uppmuntran hamrar ner någon sorts starthistoria. Manusapor.

Men frågan är om inte manusförfattaryrket ändå håller på att få en gnutta upprättelse? Förra året kom i alla fall mångfaldigt belönade Mank (2020) om författaren bakom Citizen Kane (1941) och nyligen kom den ambitiösa boken ”Det svenska filmmanusets historia” av Johanna Forsman och Kjell Sundstedt. Intressant läsning men recensionerna var ibland deppiga att läsa. Inte alls för bokens skull, som rosades, utan för oss som skriver filmmanus. I recensionerna kunde man nämligen dra ungefär de här slutsatserna: 1. Ja manusförfattare är en bortglömd yrkesgrupp. 2. Svensk film har så dåliga manus!

Stämmer det? Ja, i alla fall om man tittar på svenska filmpriser. Nästan bara regissörer vinner Guldbaggar för bästa manus. Det priset har delats ut 28 gånger, och inte ens en tredjedel har gått till personer som enbart skrev manus för filmen i fråga (alltså renodlade manusförfattare). Senast det hände att en person som enbart var manusförfattare i projektet fick Guldbaggen var när Josefine Adolfsson fick priset för Apflickorna (2011), men det var ett pris hon fick dela med regissören Lisa Aschan (som också står som manusförfattare till filmen). Man får gå ända tillbaka till 1999 för att hitta en författare som, utan att dela på priset, vann: Ulf Stark fick då priset för manuset till Tsatsiki, morsan och polisen.

Är det alltså så att regissörerna, som inte är författare, är bättre på att skriva filmmanus än författarna själva? Är en hel yrkeskår totalt usel på sitt jobb och förklarar det i så fall något slags svensk filmkris?

Det verkar ju inte så troligt ändå. Röster hörs ofta om att ”det måste satsas på bättre manus!” och man menar alltid att fler ska läsa, tycka till och driva genom omskrivningar. Jag tycker tvärtom. Det är redan så o-tr-o-ligt många som tycker till och får genom ändringar i manuset! Det är extremt dyrt att göra film, och förutom regissör och producent har vi mängder av olika finansiärer som både vill och måste få tycka till. Oro över att manuset inte ska räcka till gör ofta att en rad dramaturger (med annan smak men inte alltid mer kompetens än manusförfattaren) kopplas in på projektet. Författarna får in säckvis med förslag på strykningar och ändringar, sliter mer än någonsin vid tangentborden och ändrar och ändrar och ändrar. Vi gör 10, 20, 30, 40 versioner för att försöka göra alla nöjda. Och i slutändan gör alla kompromisser ofta att ingen blir speciellt nöjd. Minst av allt manusförfattaren. Som sedan får höra att manuset var dåligt och saknade en stark vision och fanns verkligen ingen som gav feedback?!

Så hur ska man få fantastiska manus? Låt manusapan… jag menar författaren få vara med under hela processen! Gör som i Danmark där man anser att manusförfattaren, regissören och producenten utgör en triangel där alla är lika viktiga. Där författaren självklart är välkommen i klipprummet (och förhoppningsvis även på filmgalan).

Vi avslutar med citera en av världens bästa regissörer – och manusförfattare:

”Man ser film som regissörens medium eftersom regissören skapar slutprodukten som syns på bioduken. Det är den där korkade auteurteorin igen, att regissören är filmens författare. Men vad är det regissören filmar – telefonkatalogen?!”

Billy Wilder

(publicerad i september 2021)