Resan till Kythera (1984)

En gammal kommunist återvänder till Grekland efter en drygt 30-årig exil i Sovjet men har svårt att finna sig till rätta.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Angelopoulos må vara en desillusionerad kommunist, men när han väljer ironin spottar han etter med en vällust värdig Fellini:

På det gamla hamnkaféet samlar sig arbetarklassen till en gråväderspinad och symbolisk fest för vår vinddrivne hjälte. Kampsångerna visar sig sjungas av en bandspelare. Ideologin tas om hand av en depraverad illusionist. Och när av kampen endast återstår offret, så vidtar det besinningslösa kopulerandet i privatiseringens garderober.

Det regnar oavlåtligt i Angelopoulos, film. Det regnar i själen hos vår tids människor, vill han mena. Han är inte precis någon muntergök.

Men det paradoxala med hans paradoxala film är att den väcker ditt livsmod." Björn Samuelsson i Aftonbladet

"I övrigt härskar det en stor och mycket medveten tystnad över filmen. Fåordigheten, kamerans tysta avvaktande blick -- som hade den en inbyggd förkunskap av det som komma skall -- blir till en tystnad i sympati med Spiros; som hade filmen själv angripits av en förfrysning, behovet av att hitta ett nytt språk i tillvaron.

Och mitt i denna tystnad väver Angelopoulos in en nästan alldeles osynlig ramberättelse om Spiros son, som är regissör och av allt att döma håller på att samla material för en film om fadern och hans generation.

Men Angelopoulos faller därmed inte in i en poänglöst distanserande teknik eller ett metaperspektiv för dess egen skull. Ty när vi ser honom gå omkring i ateljén bland halvmålade kulisser och skådespelare i nazistuniformer är det som om tillvaron även för honom är ofärdig -- som om verkligheten låg i det ännu icke fullbordade, i ett för länge sedan förflutet som måste återskapas.

Till syvende och sist handlar det om minnet, det kollektiva och det enskilda -- minnet som bildar en paradoxal gemenskap av våra respektive ensamheter.

Det ligger en märklig kraft i Angelopoulos filmspråk. Denna suveräna knapphet, dessa lätta glidningar som förskjuter perspektivet och sätter frågetecken i kanten på det skenbart entydiga. Ett slags rummets och landskapets inredningsarbete, lika rent och avskalat som de lövlösa träden i de karga vinterdisiga grekiska bergen.

Kanske är det denna självklarhet som utmärker de verkligt stora filmberättarna, känslan av att just så måste denna berättelse se ut." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Angelopoulos är en av den europiska filmens största, och han framför detta moderna grekiska drama med utomordentlig uttrycksfullhet.

Nästan ordlöst. Avvaktande. Med den exakta inre rytm som präglar alla hans filmer porträtterar han ett komplicerat stycke nutidshistoria ögonblicket innan den går in i dimman.

Hans hemkänsla är tvekande. Likt den skarpskurne Manos Katrakis, som är lysande som den gamle, ser han längtansfullt bort mot något som icke är, fångad mellan det eviga havet och det föränderliga och förändrade fosterlandet." Bernt Eklund i Expressen

"Angelopoulos använder sig bara i undantagsfall av regelrätt dialog. Replik följs inte nödvändigtvis av motreplik -- hans bilder berättar vad det är frågan om.

Bilder av stor sinnlighet om det bara gäller det rituella och traditionella skärandet av brödet vid en måltid i den nu slumrande bergsby från vilken den gamle en gång bröt upp eller flydde som ung revolutionär.

En by som nu skall exploateras och bli fritidsområde för stadsbor -- bara alla markägarna skriver på. Den gamle vägrar.

Skådespelaren Manos Katrakis gör rollen "inifrån". Det finns en paradoxal intensitet mitt i utslocknandet och som hos många gamla människor förnimmer man ett inre tryck och en rastlöshet: som bar de på en latent explosion.

Någon ödmjuk gamling är han inte, och varför skulle han vara det? Filmen har den sortens humor som noterar utan att gå människors integritet förnär.

Med stor sensibilitet använder Angelopoulos musiken, komponerad av Helene Karaindrou. Fotografen heter Giorgios Arvanitis. Man har känslan att fotograf och regissör har samma inställning till tillvaron.

Inte minst mot slutet av filmen finns några sekvenser från den regnvåta hamnen med dess kaféliv och personalfest och den mitt i alltsammans pågående förvirrade byråkratverksamheten, som har en underbar sensualism. Slutscenen är stor bildpoesi." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se