Lars Molin

Media (1 st)

Svensk regissör (filmer och TV-filmer från 1973) och manusförfattare (filmer och TV-filmer från 1971). Född Lars Fredrik Molin i Undersåker, Jämtland. Död i Sundbyberg. Fick Svenska Dagbladets Thaliapris 1991.

-

Lars Molin arbetade som vägmästare innan han blev författare, dramatiker och regissör. Som dramatiker debuterade han med den satiriska TV-pjäsen Badjävlar (1971). Debuten som filmregissör kom med Bomsalva (1978), som bygger på hans första roman som utkom 1970. Den berättar om en sprängolycka vid ett kraftverksbygge där tre arbetare omkommer. Handlingen är till stora delar självupplevd.

Lars Molin gjorde bara tre långfilmer för bio, alla av mycket olika karaktär. Bomsalva är ett drama i den socialrealistiska traditionen, en politisk film i tidens anda (överhet som sviker sitt ansvar, eftersatt arbetsmiljö) men utan den satiriska skruv som fanns i mycket av det han gjorde senare, främst för TV. Hans sista biofilm Sommarmord (1994) - även den efter en egen roman, från 1977 - är en psykologisk deckare där fokus mer ligger på människor som förlorat fotfästet än på själva intrigen. Den riktar också en rätt grov, satirisk attack mot kvällspressens cynism och människoförakt men utan det lätta handlag som präglade Molins senare produktion. Den känns präglad av ett politiskt 70-tal.

Mellan dessa ligger Molins bästa biofilm, Höjdhoppar'n (1981), berättar om Erik "Pinnen" Engman, lindrigt begåvad å huvudets vägnar, men i besittning av andra överraskande utförsgåvor. Höjdhoppar'n är en varm och humoristisk film, i grunden en apologi för den avvikandes rätt att få vara sig själv. Här finns också ett favorittema hos Molin, som han senare skulle komma att variera i TV-filmer som Midvinterduell (1983) och Kunglig toilette (1986): en humoristisk skildring av de politiska småpåvarnas grötmyndiga maktutövning. Men framför allt är det här Asko Sarkolas film i rollen som "Pinnen" Engman. Han har inte en enda replik, men med sitt gummiansikte lyckas han uttrycka alla känslolägen, från sorg och vrede till den största hänryckning.

Trött på dåliga publiksiffror och filmbranschen i största allmänhet, övergick Molin till att skriva och regissera för TV (undantaget var den tretton år senare producerade Sommarmord). Han utvecklades till en i ordets bästa bemärkelse genuint folklig berättare, på egna manus eller med filmer baserade på andras berättelser. Minnesvärda, förutom ovan nämnda TV-filmer, är hans iscensättning av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien (1992), liksom av Ulla Ekhs burleska novell Potatishandlaren (1996). Saxofonhallicken (1986) ger en skojfrisk skildring av dansbanekulturen och TV-serien Tre kärlekar (1989), som utspelar sig under andra världskriget, blev älskad av publiken. Även TV-serien i.k. - Ivar Kreuger (1998) hade höga tittarsiffror. Hans sista TV-film Den tatuerade änkan (1998) berättar om en äldre kvinnas revolt mot sina alltför krävande barn, ännu en variation på temat att varje människa måste ha rätt att leva sitt eget liv. 1999 fick Molin ta emot en Emmy-statyett då Den tatuerade änkan utsågs till bästa utländska film.

Lars Molin var på många vis helt unik, med sin frodiga berättarglädje, och lämnade ett stort tomrum efter sig när han dog, bara 57 år gammal. Han har ännu inte fått någon efterföljare.

Gunder Andersson (2011)