Pär Ericson

Skådespelare (film- och tv-roller 1969-2000). Född Pär Olov Eriksson i Uppsala, död i Malmö.

Han växte upp i Enköping i en miljö där det inte bjöds på särskilt mycket nöjen förutom någon enstaka teaterföreställning eller andra evenemang. Han har själv beskrivit sig själv som rädd under barndomen men så småningom bestämde han sig för att bli skådespelare. När han studerade vid Wiks folkhögskola utanför Uppsala ansåg omgivning att han var en scenisk begåvning och han utbildade sig vid Skara Skolscen. Han debuterade därefter hos Riksteatern 1966 och gjorde där sitt första scenframträdande i Vittangi. Via engagemang vid bl.a. Oscarsteatern och Intiman i Stockholm i slutet av 1960-talet, länsteatern i Örebro under 1970-talet samt Helsingborgs stadsteater 1981-1984 hamnade han slutligen vid Malmö stadsteater 1984 där han förblev till sin bortgång.

Både privat och på scenen odlade han en märkbart svart humor med stora stänk av surrealism. Ibland utnyttjades detta för att skapa mer obehagliga figurer eller mer tragikomiska eller som han beskrev det, lite äckliga män men med sympatiska och förmildrande drag. Detta var rolltyper som han tilltalades av och sade sig bäst trivas med tunga, lite luggslitna och gärna även lätt alkoholiserade figurer. En del av sina bästa framträdanden gjorde han följaktligen i några av Staffan Göthes pjäser, bl.a. La strada dell amore, som även gjordes för tv 1989.

Han var också musikaliskt begåvad och drömde tidigt att bli jazzpianist och som sådan uppträdde han i Jan Sigurds tv-program Två om en halv flygel. Detta kunde han även förena med sin speciella stil och utstrålning som den cyniske pianisten som ständigt hade ett svart skämt eller replik på lut i tv-serien Mitt Sanna jag (1995), där han spelade ackompanjatören till Lill Lindfors huvudrollfigur.

1987 fick han Kvällspostens Thaliapris för rollen i Nyfattiga föräldrar till minst 15 barn. Han var gift med skådespelerskan Monica Stenbeck.

P O Qvist (2004)