Jan Molander

Media (187 st)

Svensk regissör, skådespelare och radioteaterchef. Född Jan Göran Gustaf Harald Molander i Hedvig Eleonora församling, Stockholm. Död i Oscars församling, Stockholm. Son till regissören Gustaf Molander. Halvbror till regissören och producenten Harald Molander.

-

Jan Molander hade artistiskt påbrå så det förslog.

Att en konstnärlig begåvning går i arv är inte ovanligt men att den sträcker sig genom flera släktled händer mindre ofta. I Sverige har vi dock två teatersläkter som gjort sig bemärkta. Av dem är Ekmanklanen med Gösta, Hasse och Gösta fortfarande ett begrepp. Släkten Molander är mindre känd, men i slutet av 1800-talet var Harald Molander (1858–1900) den mest kända teaterregissören och under 1900-talets första hälft var hans söner, Olof (1888–1966) och Gustaf (1892–1973) dominerande namn inom både teater och film. Gustaf signerade faktiskt 62 spelfilmer som manusförfattare och regissör åren 1917–1967.

Att följa upp detta arv var väl inte helt lätt för Gustafs son Jan men miljön satte nog sina spår. Filmstaden i Råsunda blev hans andra hem men Gustaf såg hellre att Jan tog en akademisk examen. Det blev därför ett par år med språkstudier i Uppsala – innan arvet tog ut sin rätt. Både Gustaf och Olof hade inlett sina karriärer som skådespelare, det kunde han kanske ändå duga till. På Dramatens elevskola i Stockholm kom han in 1943 och Alf Sjöberg såg tidigt hans begåvning. Redan som elev fick han 1944 sin första huvudroll i Sjöbergs uppsättning av William Saroyans "De vackra människorna" och i förbifarten en mindre roll som gymnasisten Pettersson i filmen Hets samma år.

För teaterrollen fick Jan lysande recensioner, så överväldigande att han förlorade tron på sig själv. Var detta verkligen rätt yrkesval? Överraskande för alla hoppar han av från elevskolan och Dramaten och återvänder till Uppsala där han fullföljer sin fil. kand i språk. Språkbegåvad var han med det frankofila som specialitet, vilket bl.a. ledde till att han fick översätta fransk film för Lorens Marmstedt på Terraproduktion. Filmbranschen hade heller inte glömt hans uttrycksfulla fysionomi i Hets. Under de kommande 15 åren gjorde Jan ett 30-tal biroller hos alla de då kända och aktiva; Anderberg, Bauman, Bergman, Ekman, Faustman, Kjellgren, Mattsson.

Han blev också på olika sätt engagerad i den amerikanska tv-serien Foreign Intrigue (1951–1955), som delvis spelades in i Sverige, och blev nyfiken på tv som nytt medium. Kanske en egen nisch för honom? Han sökte och fick ett stipendium för att studera tv-produktion i USA 1951–1952 och när svensk tv drog igång i mitten av 1950-talet anmälde Jan sitt intresse, fick t.o.m. förtroendet att regissera de allra första tv-teaterföreställningarna, adaptionerna av Arthur Schnitzers "Anatol", som sändes under julen 1954, och Werner Aspenströms "Snaran", som sändes i april 1955.

Svensk tv låg då ännu i sin linda och det dröjde till 1960 innan Jan Molander fick fast anställning på Sveriges Radio, men nu kom iscensättningarna slag i slag. I lag med Hans Abramson, Åke Falck och Bengt Lagerkvist kom han att under 1960- och 1970-talen bli en av pionjärerna för svensk tv-teater. Med viss faiblesse för brittisk dramatik för Jan Molanders del; Noël Coward, Harold Pinter, Terence Rattigan, Bernard Shaw.

En som såg Molanders talang för tv-mediet var Ingmar Bergman och när denne fick Europeiska Radiounionens uppdrag att skriva ett drama direkt för tv, så ville han att Jan skulle sätta upp den. Reservatet (1970) blev inte oväntat en hörnsten i hans karriär. "En lysande tv-produktion, nära nog i mästarens egen klass" skrev Åke Janzon i SvD.

Intresset för filminspelade tv-serier hade ju vaknat med spionserien Foreign Intrigue och gjorde att Jan också översatte och regisserade flera brittiska serier och 1966 producerade han med framgång en egen halvdokumentär serie om äventyraren och författaren Gunnar Serner, Frank Heller berättar, med Gunnar Björnstrand som berättaren.

Molander var sedan chef för Radioteatern 1969–1971. För detta medium skrev och regisserade han två längre radioserier baserade på Victor Hugos "Samhällets olycksbarn" och Selma Lagerlöfs "Charlotte Löwensköld". 1974 sjukpensionerades han p.g.a. cancer men fortsatte skriva. Hans sista större insats blev tv-serien Selambs (Bengt Lagerkvist, 1979) i åtta avsnitt baserad på Sigfrid Siwertz roman.

Till sist bör väl också noteras att Jan Molander även skrivit och regisserat en ren biograffilm, Kvinna i leopard (1958) med Harriet Andersson. Den tillkom mer av en slump och på uppdrag av Europafilm, och betraktades av både Jan – och kritiken – som en mindre lyckad parentes i ett annars framgångsrikt film- och tv-liv.

Bengt Forslund (2020)