Georgia, Georgia (1972)

Den firade svarta sångerskan Georgia Martin från USA landar med ett Pan Am-plan på Arlanda. Hon åtföljs av managern Herbert Thompson och Alberta Anderson, en livserfaren svart kvinna och modersgestalt med uppgift att skydda Georgia från turnélivets påfrestningar.

Omedelbart förs Georgia till en presskonferens, där hon först smickras med några tandlösa frågor. Men när hon ombeds kommentera Black Power-rörelsen, Vietnamnkriget och de amerikanska desertörerna, svarar hon undvikande neutralt.

Efter presskonferensen presenterar Herbert henne för den vite fotografen Michael Winters som ska göra ett stort bildreportage med henne.

Installerad på hotellet tar Georgia av sig sin peruk, sätter sig på golvet med huvudet i Albertas knä, och Alberta borstar hennes hår. De börjar sjunga tillsammans.

I hotellrecpetion frågar en svart amerikansk desertör, Bobo, efter Georgia. Hon får inte störas, säger portiern. Han vägrar också att uppge hennes rumsnummer.

Bobo försöker hitta Georgia genom att knacka dörr på hotellet. Han misslyckas.

Herbert och portiern har gått till sängs tillsammans. De störs av Georgia som kallar på Herbert. Hon frågar om fotograferingen i morgon är nödvändig.

Alberta visar oro för fotograferingen. Den vite fotografen ser mycket bra ut.

På ett fik sitter flera desertörer, bland dem Bobo. Michael kommer in, och genast är Bobo på honom. Han vill ha Michaels hjälp att kommai kontakt med Georgia. Om hon talar om desertörernas sak på en presskonferens, måste regeringen lyssna. Michael är dock avvisande.

När Michael kommer för att hämta Georgia, är Bobo klar för nästa steg. Han ger sig till känna utanför hotellet. Georgia skyggar. Håll den där idioten borta från mig, säger hon till Herbert.

Medan Michael fotograferar Georgia i Gamla Stan, odlar Bobo sin nyvunna bekantskap med Alberta. Hon lyssnar intresserat på hans idéer och lovar att tala med Georgia. Håller hon på att vänja sig av att vara svart? undrar Bobo.

När Alberta på hotellet berättar om mötet med Bobo, fortsätter Georgia att vara avvisande. Hon har nog av egna bekymmer.

Michael och Georgia åker med ångbåt till Gripsholm och Mariefred. Fotograferingen blir lyckad. !Georgia visar sig allt mer avspänd och poserar villigt. Ett finstämt samförstånd växer fram mellan dem.

Under tiden har kontakt och samförstånd också vuxit fram mellan Alberta och desertörerna på fiket. Bobo har övertalat henne att följa med dit. Ni skulle kunna vara mina barn, säger hon. Det är vi, svarar någon.

Georgia sjunger inför stor publik. I salongen finns Michael. Herbert tar emot henne med champagne i logen. Det knackar på dörren, och Alberta visar sig i sällskap med Bobo. Georgia kör ut dem.

Senare på kvällen grälar Georgia och Alberta på hotellet. En hyrd morsa kan avskedas! hotar Georgia.

Bobo söker upp Alberta. Georgia följde med fotografen hem, meddelar han. De kysstes.

Hemma hos Michael växer åtrån mellan honom och Georgia. De lägger sig på hans säng och kysser varandra.

Det är väl inte första gången? frågar Bobo Alberta. Hon och en vit man? säger Alberta. Nej. Men hon ska inte skämma ut hela sin ras, inte den här gången.

Michael har stannat sin bil nära hotellet. Han följer Georgia ett stycke. De kysser varandra. Hämta mig om två timmar, säger hon.

Du skulle tycka om Michael, säger Georgia till Alberta på hotellet. Alberta frågar efter hennes planer. Jag behöver vara med honom ett tag, säger Georgia.

Inte den här gången, fastslår Alberta -- och stryper Georgia.

Pressreaktion Svensk filmografi

Georgia, Georgia fick ett svalt kritikermottagande.

DN (Hanserik Hjertén): "Historien om den färgade sångerskan som kommer till Stockholm innehåller människor man aldrig får något grepp om och verkar delvis mycket osannolik.

Bara en sådan sak som att denna sångerska struntar i sin kämpande ras, men ändå har med sig en Svarta panter-tant för att bli påmind om vad hon sluppit ifrån! När sedan denna svarta stålmorsa tar livet av tjejen för att hon förälskat sig i en vit fotograf blir dramatiken orimlig.

Visst förstår man tanken bakom filmen, att spela ut en svart problematik i ett land som också hyste svarta Vietnamdesertörer. Och visst sägs det en del bittra sanningar om svarta kraftkällor i en vit värld som är värda att lyssna på.

Men filmen själv blir ett kraftlöst konversationsstycke i en alldeles doftlös iscensättning, där Sverige är en död kuliss utan befolkning. Nog kan man begripa att det dröjde innan vi fick se den."

Efter urpremiären i New York skrev Lasse Bergström i Expr:

"Det intressanta med den här filmen är att den, mycket medvetet, spegelvänder en gammal rasproblematik. Det fina med den är att den tycks visa att spegelvändningen inte gör världen bättre för dem som önskar korsa gränserna.

Den svarta världen bakom Georgia kräver inte bara politiskt engagemang av henne, den betraktar också hennes romantiska övertramp som en rasskymf och denna värld får också, i en slutscen som kommer som en chock, sista ordet.

Men som Diana Sands gör titelrollen blir filmens verkan en annan. Den talar för individens rätt att gå sin egen väg.

Den blir en kvinnobild med stor djupverkan.

Stig Björkmans samarbete med miss Sands har alldeles tydligt varit mycket gott och över huvud taget är hans film, så långt nu manuskriptet tillåter, mycket levande i samspelet med aktörerna.

Men manuskriptet, skrivet av en svart kvinnlig poet vid namn Maya Angelou, har svagheter som Björkman inte helt kunnat bemästra. I flera av de dramatiska scenerna finns en teatralisk ton som tar död på den åstyftade högspänningen.

I stort är det dock riktigt att, som kritiker här i New York redan gjort, kalla Georgia, Georgia en film iscensatt med proffstalang. Och jag misstänker att det saxarbete som utförts i efterhand snarare hjälpt Björkman än stjälpt honom. Det har koncentrerat filmen kring Diana Sands och det är hon som är dess yttre och inre tillgång."

New York Times (Peter Bailey): "One difficulty in finding out more about these two complex Black women may lie in the fact that the film has a Swedish director. Some of the time spent showing the beautiful Swedish countryside could have been spent going further into the natures of Georgia and Mrs. Anderson. The integrated producer team of Jack Jordan, Black, and Quentin Kelly, White, say they gave Stig Bjorkman the job because they 'wanted a man who could bring a new perspective to Americans and an American problem'. They made a mistake. It's something like a Black person's directing a film on the reasons behind Sweden's high suicide rate. Unless he has been a real student of the country, he just can't know enough to do it justice, despite all good intentions. I feel certain that Bjorkman is not that up on what complex Black women like Georgia Martin and Alberta Anderson are all about. Such a sensitive sub!ject as the white fever and Black reaction to it needs a Black director.

I have no complaints about the acting in Georgia, Georgia. Diana Sands and Minnie Gentry are real pros and are really on the case, bringing sketchily drawn characters alive. Roger Furman is cool as Georgia's very shallow manager. Terry Whitmore -- who in real life is an Army defector -- is convincing as Bobo while Dirk Benedict is properly bland as the white photo!grapher.

Despite its flaws, the film is worth seeing for the subject matter it deals with and for giving us a (not the) Black viewpoint that has not been presented before in a widely distributed film. I just wish that Maya Angelou had directed Georgia, Georgia as well as written its screenplay."

Kommentar Svensk filmografi

I Chaplin 114 berättade regissören Stig Björkman för Lars-Olof Löthwall om filmens tillkomst:

"Enligt vad dom sa, så uppskattade de amerikanska producenterna liksom författarinnan Maya Angelou den ton av ömhet och humor som dom fann i Jag älskar, Du älskar. (-)

Filmen kom till som vilken annan svensk film som helst. Budgeten var låg, teknikerstyrkan var liten, inspelningsdagarna begränsade. Och vi filmade uteslutande 'on location'. Förutsättningarna var dom bästa, dom ekonomiska såväl som dom konstnärliga. Det vilade någonting av pionjäranda över inspelningen. Filmen var 'den första av sitt slag' i så många avseenden. Den första med svart producent, den första skriven av en svart författarinna, den första som tar upp den svarta kvinnans problem . . . Hela inspelningsgruppen, amerikaner liksom svenskar, genomsyrades av denna lätta premiäryra när inspelningen kom i gång.

De konflikter som sedan kom att löpa parallellt med inspelningsarbetet och även efter arbetet kom från våra så skilda utgångspunkter vad gäller den kommersiella filmens krav. För amerikanarna måste filmen bli en succé, och framgång à la USA graderas bara i pengar. (-)

Producenternas möjligheter till inflytande har de mer demonstrativt bevisat under efterarbeet på filmen. Det är ingen särskilt uppbygglig läsning att redovisa de mer eller mindre subtila vändorna i det spelet. (-)

Till stor del kom jag överens med den amerikanske klipparen. Han hade öga för ev longörer och en säker känsla för rytm. Men sedan jag lämnade filmen ifrån mig har ett par stympningar skett som jag helt tar avstånd ifrån.

Bl a har man åstadkommit två montagesekvenser med långa övertoningar, två scener som visar den isolering och den ensamhet som de båda huvudpersonerna lever i. Filmen handlar just om två människor som lever utanför en gemenskap, och som just av den anledningen lyckas nå fram till varandra. De här övertoningsknepen romantiserar och banaliserar situationerna. Här var min lösning direkt och realistisk.

Vidare har man tagit bort två scener där den manliga huvudpersonens bakgrund belyses. Han framstår därför nu i filmen som mer odeciderad. En scen som belyser Georgias konflikt, hennes bundenhet vid en kommersiell branschs fordringar har också hamnat i papperskorgen. Dessa stympningar är än mer allvarliga eftersom de saboterar skådespelarnas arbete och avsikter med sina roller.

Denna klåfingrighet hos producenterna gör att jag kommer att tänka mig för innan jag ger mig in på något liknande projekt."

Georgia, Georgia har inte biografdistribuerats i Sverige.

Filmen spelades in i Stockholm och Mariefred juni-augusti 1971.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se